Visst kan anledningen till att unga svenskar beger sig till Syrien för att ansluta sig till Islamiska staten bero mer på social utsatthet än graden av fromhet. Men att bortförklara den religiösa aspekten bakom jihadisternas mål är att inte ta problemet på allvar.
I Uppdrag gransknings skakande reportage om jihadisten ”Adam” från Göteborg förklarar han varför han anslutit sig till IS. Genomgående handlar det om en religiös motivation Ä knappt något om arbetslöshet. ”Allah beordrar oss att vi ska försvara hans religion”, säger han. Sverige är istället ett ”bra” land att leva i. ”Adam” vill även att hans barn ”ska växa upp i ett islamiskt kalifat” och kunna ”uppnå martyrskap”. Vännerna som stupat är i paradiset. Själv strävar han också efter att bli martyr. På sin blogg har Per Gudmundson även uppmärksammat ett videoklipp med Göteborgspredikanten Mikael Skråmo som nu befinner sig i Syrien med fru och barn. ”Jag vill att ni ska vara här med mig. Jag vill att vi ska umgås i Jannah. Fina bröder, ta det här beslutet, lita på Allah, och offra dina pengar och ditt liv för Allah, och du ska få det högsta hos Allah”, uppmanar Skråmo i videoklippet.
Att endast arbetslöshet, brist på utbildning eller utanförskap motiverar terrorism bygger på en alltför utopisk syn på människan. Välmenande förslag om jobberbjudanden och till och med psykologhjälp har därför inte saknats. Men människan lever inte av arbetsmarknadsåtgärder allena. ”Adam” lyckades väl i skolan och planerade att bli tandläkare. Och enligt en studie från forskningscentret New America över 266 åtalade och dömda jihadister födda i USA, utgörs de flesta i genomsnitt av medelklassbakgrund och är välutbildade. IS-anhängare strävar knappast efter jordiska distraktioner som villa, vovve och Volvo. Deras strävan är heligare än så.
Som icke-muslim måste jag låta en muslim själv definiera vad han eller hon menar är den muslimska tron. På samma sätt som jag som kristen själv vill definiera min tro. Det är därför inrikesministern Anders Ygemans (S) påstående om att IS ”inte är några riktiga muslimer” är problematiskt. Lika problematiskt som vice talman Björn Söders (SD) kategoriska omdöme kring ”fredens religion”. Inte för att det innebär hets mot folkgrupp Ä religions- och yttrandefriheten förutsätter både kritik och hån av religioner. I båda fallen ligger det utanför statens kompetensområde att avgöra sann respektive falsk troslära, för att parafrasera Luther. Det kan till och med vara kontraproduktivt.
I en uppmärksammad artikel i The Atlantic om IS, ideologiska rötter och mål belyser journalisten Graeme Wood de tänkbara reaktionerna på Barack Obamas uttalande om att terrorgruppen ”inte är islamskt”:
”Jag misstänker att de flesta muslimer uppskattar Obamas uttalande […] Men de flesta muslimer är inte benägna att ansluta sig till jihad. De som är benägna kommer bara få sina misstankar bekräftade: USA ljuger om religion för att tjäna sina egna syften.”
Tvärtom, skriver Wood, ”att låtsas om att [IS] egentligen inte är en religiös, tusenårsrikesgrupp, med en teologi som måste förstås för att bekämpas” är att ”underskatta dem och motiverar dåraktiga åtgärder”.
”Vi har redan vunnit den moraliska striden, och att vinna den fysiska striden är bara en fråga om tid”, hävdade världens främste jihadistinspiratör Anwar al-Awlaki i ett videoklipp som sändes i Uppdrag granskning. I arbetet att motverka rekryteringen till IS behövs alla goda krafter, såväl religiösa som icke-religiösa. Därför är det problematiskt att Sveriges muslimska råd vänder sig mot samordnaren mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlins, önskan om att även de muslimska samfunden motarbetar IS-rekryteringen.
Uttalandet handlade knappast om att skuldbelägga. Som imamen Kashif Virk, vid Ahmadiyya-muslimska församlingen i Spånga, menade, måste muslimska lärare använda ”sitt moraliska inflytande på bästa möjliga sätt”. IS anför teologiska argument vilka måste bemötas då idéer har konsekvenser. I den moraliska striden har ingen aktör lyxen att sitta på åskådarläktaren.
Jacob Rudolfsson Bitr. Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Fotnot: Artikeln har även publicerats på SVT Opinion
