Efter attacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo har flera tillskyndare för yttrandefriheten gett sig till känna. Men hur långt sträcker sig viljan att vara ”Charlie” i Sverige? Även om Aftonbladet bytte rubrik till ”Je suis Charlie” kommer tidningens ledarsida inte ifrån att man drev en kampanj i höstas mot den planerade traffickingkonferensen på Uppsala universitet. Det skriver Jacob Rudolfsson.
Redan de gamla grekerna använde sig regelbundet av satir. En klyschig inledning kanske. Men sann. Den kanske mest välkände pjäsförfattaren Aristofanes (445 f Kr-385f Kr) häcklade regelbundet politiker och intellektuella. Inte ens Sokrates slapp undan. Även judarna använde sig av satir i sina skrifter. Profeten Jeremia (verksam omkring 620 f Kr-590 f Kr) drev hejdlöst med andra religioner i kapitel 10 i boken som bär hans namn när han beskrev andra folks gudar som ”fågelskrämmor” (v 5) och ”bedrägeri” (v 14). Även Paulus drev med de ”superapostlar” (2 Kor 11:5) som genom sin vältalighet appellerade mer till sina lyssnares själviskhet än evangeliet.
Efter den tragiska attacken på den franska satirtidningen förra veckan då 12 personer dödades skriver journalisten Ivar Arpi i Nyheter24:
”Satir kan vara kränkande, ja. Det ingår i själva genren. Det finns ingen satir som är helt politiskt korrekt, som är kliniskt ren från kränkningar mot någon etnicitet, religion, kultur, eller någon annan grupp. Satir är alltid elak mot någon. Men när den är bra så drar den ner byxorna på makten.”
I öppet och fritt samhälle finns det ingen absolut rätt att slippa bli förolämpad. Man är fri i att belysa det moraliskt olämpliga i att såra andra människors känslor. Samtidigt innebär yttrandefriheten liksom religionsfriheten att även det olämpliga får sägas. Det är det som är förutsättningen för ett demokratiskt samhälle, att även de åsikter som uppfattas som kontroversiella får yttras Ä inte bara de som alla håller med om. Det är en skillnad mellan moral och juridik.
Slagordet ”Je suis Charlie” Ä ”Jag är Charlie” Ä har spridit sig som en löpeld där snart sett varje tidning och mediekanal redovisar sitt stöd för rätten att yttra obekväma åsikter. Men precis som krönikören David Brooks redogör för i sin kolumn i Dagens Nyheter skramlar det västerländska lovsångerna till yttrandefriheten likt en ekande cymbal:
”Se bara på alla vid våra lärosäten som har överreagerat på ord och uttryckssätt som de uppfattar som diskriminerande. University of Illinois avskedade en professor som lärde ut den katolska synen på homosexualitet. En professor vid University of Kansas blev tillfälligt avstängd för att ha skrivit ett vasst twitterinlägg mot National Rifle Association. En kristen sammanslutning som krävde att Vanderbilt University skulle ledas av kristna ströks från universitetets lista på erkända samfund.
Amerikanerna berömmer Charlie Hebdo för att den vågar publicera skämtteckningar som förlöjligar profeten Muhammed, men om Ayaan Hirsi Ali blir inbjuden att tala vid något universitet brukar det plötsligt vara omöjligt att hitta någon lämplig lokal.”
Sverige är heller ingen moralisk stormark. Även om Aftonbladet bytte rubrik till ”Je suis Charlie” kommer tidningens ledarsida inte ifrån att man drev en kampanj i höstas mot den planerade traffickingkonferensen på Uppsala universitet då en av arrangörerna även var kritisk inställd till nuvarande svensk abortlagstiftning. Knappast ett försvar för yttrandefriheten. Denna inkonsekvens belyste SEA tidigt.
I SVT Debatt hävdade tidningens chefredaktör Jan Helin att religionsfriheten innebär rätten att slippa bli sårad. Men religionsfriheten finns till för att obekväma åsikter ska kunna sägas.
2006 kommenterade nuvarande bostadsminister Mehmet Kaplan Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer: ”Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”
2009 klippte Nobelmuseet bort vissa delar ur Theo van Goghs och Ayaan Hirsi Alis film filmen Submission, som tar upp kvinnors situation inom islam, efter att ha kontaktat en imam med synpunkter på innehållet.
2010 attackerades Lars Vilks av uppretade åhörare vid en föreläsning på Uppsala universitet när han visade upp bilder av muslimska homosexuella män. Radioprofilen Täppas Fogelberg skrev 2012 att polisbevakningen av Vilks borde dras in.
I höstas väckte en kammaråklagare i Nyköping åtal mot en man som, efter att ha väckts av muslimsk utomhusgudstjänst, skrev på Facebook att ”det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen”. Sårande för muslimer? Självklart. Och även kristna får ta emot regelbundna förolämpningar.
Lösningen är dock inte att göra som Veronica Palm (S) och Sveriges Unga Muslimer. Efter att andre vice talman Björn Söder (SD) kommenterade Parisattacken på Facebook med att ”,Fredens, religion visar sitt ansikte” anmäldes han för hets mot folkgrupp. Givetvis var det olämpligt av en talman, men knappast olagligt.
Vi kan varken lagstifta eller polisanmäla bort sårande påståenden. Det skapar bara ett angiverisamhälle med mer spänningar mellan individer och grupper där den svenska åsiktskorridoren riskerar krympa ännu mer. Vi behöver helt enkelt lära oss att prata med varandra.
Jacob Rudolfsson, bitr. generalsekreterare
