När det gäller historiciteten kring Jesus och julevangeliet präglas svensk jultradition av en viss ambivalens. Flera gånger brukar rena spekulationer utan grund i forskningen presenteras, skriver SEA:s Jacob Rudenstrand.
Ett återkommande budskap under det senaste året har varit att vi ska ”lyssna på vetenskapen”. I allt från hur vi löser klimatkrisen till hur Coronapandemin ska hanteras har uppmaningar givits om att följa vad etablerade forskare har kommit fram till, och många satsningar har lanserats för att krossa historiska myter och uppmuntra till källkritik. Men på ett område är det märkligt tyst om vikten av att följa med i den vetenskapliga utvecklingen: Jesusforskningen.
Som professor emeritus Bengt Holmberg, som specialiserat sig på Jesusforskningens utveckling, nyligen har påpekat: Synen på evangelierna bland flesta historiker sedan 1968 fram tills idag har gått från ”ett nästan totalt underkännande” till ”att det finns mycket historiskt vetande att hämta ur evangelierna”. Särskilt nu när det lackar mot jul kan det därför vara värt att bemöta några seglivade konspirationsteorier om Jesus.
Att julfriden i kulturkrigets tidevarv har ersatts av den traditionella juldebatten överraskar få. Nyligen ville EU:s jämställdhetskommissionär ersätta referenser till julen med ”ledighetstiden” för att belysa den mångfald som finns i EU – men fick backa. Varför osynliggöra ett viktigt bidrag till Europas historia? Och häromåret ansåg DN Insidan att det vore mer neutralt att säga ”god helg” än ”god jul” (att ordet ”helg” kommer från ”helig” och syftar på det kristna kyrkoårets högtider tycktes inte föresväva vare sig redaktören eller skribenten). De förnumstiga artiklarna som traditionsenligt brukar upplysa oss om diverse julmyter har förvisso ett visst fog för sig. Det gäller sådant som att man här i Norden minsann firade högtiden redan innan kristendomens ankomst. Och att kristna i romarriket flyttade firandet av Jesu födelsedag till datumet för den sedan länge bortglömda Saturnaliafestivalen. Men hur många är det egentligen som tänker på fornnordisk eller romersk mytologi när de firar advent?
Att Jesus förmodligen inte föddes den 25 december är alla kyrkor väl medvetna om. För de första lärjungarna var uppståndelsen efter den judiska Påsken mer angelägen; endast två födelsedagsfiranden omnämns i Bibeln: Faraos (1 Mos 40:20) och Herodes Antipas (Matt 14:6) – knappast några föredömen. Samma sak gäller årtalet: På 500-talet försökte den syriske munken Dionysius Exiguus fastställa Jesu födelse, men räknade några år fel. Enligt historiker måste Jesus ha fötts någon gång mellan år 6 f Kr och år 4 f Kr, bland annat då Herodes den store dog redan år 4 f Kr.
När det gäller historiciteten kring julevangeliet och julens huvudperson tenderar den svenska jultraditionen ofta präglas av en viss ambivalens. Flera gånger brukar till och med rena spekulationer om Jesus från Nasaret, med svagt stöd i källmaterialet och forskningen, presenteras med sedvanlig sensationsiver:
Han har aldrig funnits, huvuddragen från hans födelse till död är inspirerad av antika myter, han var gift, han hade en tvillingbror, han var en politisk upprorsmakare, hans gudomlighet och andra detaljer kring hans liv uppfanns på kyrkomötet i Nicea år 325, etc. Som en god vän uttryckte det: Vill man tjäna en stor slant bör man publicera en kontroversiell Jesusstory. Kalla den Lex Da Vinci-koden.
Så småningom blir teorierna dessutom etablerade fakta som letar sig in till och med hos våra ledande experter och i de stora kulturredaktionerna.
Som när bakteriologiprofessorn Agnes Wold i våras hävdade att Jesus troligen aldrig har existerat och hänvisade till boken “Myten om Jesus” från 1992 av den då uppmärksammade språkvetaren Alvar Ellegård som driver tesen om att det var Paulus, inte Jesus, som grundade kristendomen. Detta trots att det inom historieforskningen inte pågår någon diskussion alls i denna fråga. Fråga ateister och agnostiker som historikerna Bart Ehrman eller Dick Harrison, som båda har skrivit om den historiske Jesus. Lyssna på forskarna!
Eller som när Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman i en text om årets klimattoppmöte i Glasgow jämförde med kyrkomötet i Nicea år 325 och hävdade att där kunde konciliet, ”efter hårda förhandlingar, slå fast att Jesus status var att betrakta som gudomlig.” Men debatten i Nicea rörde inte om Jesus var gudomlig eller ej (beslutstexterna finns åtkomliga på nätet), utan om han är av samma väsen som Fadern av evighet eller om han hade skapats vid en viss tidpunkt – och därmed av liknande väsen. En väsentlig skillnad i sig men från båda sidorna var frågan om Jesus var gudomlig redan avgjord.
Redan på 50-talet, 275 år före Nicea och 20 år efter korsfästelsen, kunde Paulus därför skriva i en av de äldsta vedertagna texterna om Jesus att han ”ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud” (Filipperbrevet 2:6). Som en av Storbritanniens ledande forskare på Nya testamentet, N.T. Wright, har förklarat, identifierade de första kristna Jesus med Israels Gud. Det var alltså inte en ny syn på Jesus som ”uppfanns” på 300-talet när kyrkan blivit en maktfaktor.
Om vi tittar specifikt på julevangeliet – eller evangelierna: Det är Matteus- och Lukasevangeliet som återberättar Jesu födelse. Om än med samma ramhistoria skiljer de sig i olika detaljer. Lukas nämner skattskrivningen, krubban, änglakören och herdarnas besök, medan Matteus skriver om Betlehemsstjärnan och stjärntydarna (något stall eller ogästvänlig värdshusvärd nämns inte och det grekiska ordet som översatts till härbärge betyder snarare gästrum, förmodligen i ett privat hem). Skillnaderna i berättelserna uppfyller ett viktigt källkritiskt kriterium för historiker då det indikerar att de båda evangelietexterna är oberoende av varandra.
Visst finns det en utmaning med den skattskrivning i Lukas som inte nämns i några andra historiska källor. Historikern Josefus skriver om en skattskrivning under Quirinius, men den sker år 6 e Kr, vilket är för sent för att stämma med evangelierna. Men Lukas är medveten om den skattskrivningen också då han nämner den i sitt andra verk Apostlagärningarna (kap 5:37). Faktum är att i kejsar Augustus självbiografiska Res Gestae Divi Augusti omnämns ett antal stora skattskrivningar/folkräkningar av romerska medborgare; bland annat 28 f Kr och 8 f Kr och vi vet att dessa var komplexa och kunde ta lång tid. Även på frågan om Betlehems stjärna som enligt Matteus sågs ”gick före” och ”stannade över den plats där barnet var” (kap 2:9) finns en tänkbar lösning. I flera andra antika texter används nämligen liknande uttryck om kometer som tycks peka mot en specifik plats (en komet med svans ger det intrycket). Den romerske historikern Dio Cassius skriver att den komet som vi idag vet är identisk med Haleys komet, stod stilla över Rom i samband med Markus Agrippas död år 12 f Kr. Och vi känner till en komet år 5 f Kr som kan vara Betlehems stjärna. Och huruvida Jesus föddes i Betlehem eller inte väcker fortfarande debatt. När SVT för några år sedan bad Cecilia Wassén, docent i Nya testamentets exegetik på Uppsala Universitet och medförfattare till boken ”Den okände Jesus”, lista de två mest kända myterna, hamnade Betlehem som Jesu födelsestad högst upp. Enligt henne handlade det om en religiös efterhandskonstruktion hos sentida kristna då man ”ville koppla Jesus till David genom att låta honom födas i Betlehem”. Det stämmer att det var viktigt för dåtidens Messiasaspiranter att vara av Davids släkt, men ingen utom Jesus sades ha fötts i Betlehem – inte ens den kände upprorsledaren Simon bar Kokhba (som av många ansågs vara Messias). Jesu släkttavla i båda evangelierna som nämner David hade varit tillräckligt. Och det är bara i Matteus som vi får en teologisk motivation till varför Jesus föddes i Betlehem. Faktum är att NT-forskaren Stephen C. Carlson, som varit kollega med Wassén i Uppsala, har argumenterat för att Betlehem faktiskt var Josefs hemstad då det var känt att männen brukade resa med sina trolovade som en del av bröllopsarrangemanget. Sannolikt var Josef och Maria i Betlehem redan en tid innan Jesus föddes.
Att texterna om Jesu födelse innehåller uppgifter – till och med övernaturliga inslag – som kan vara svåra för moderna läsare att greppa är inget skäl att förkasta dem som historiskt källmaterial. Det flesta historiska skildringar innan Upplysningen innehöll nämligen sådant. Ingenting hindrar oss därför från att undersöka om det finns en historisk trovärdighet i berättelsen om det som vi varje julafton sjunger om i Stilla natt.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
