Wokerörelsens retorik för tankarna till religiös puritanism. Bakom anspråken på öppenhet och progressiva värderingar ryms intolerans och krav på renlärighet, skriver SEA:s Jacob Rudenstrand.
I takt med att sekulariseringen har ökat och statskyrkans grepp om folket avskaffats trodde många att vi skulle bli mer rationella och förnuftiga i vårt politiska samtal. Det har i alla fall varit den gängse uppfattningen: Upplysningstänkandet har gjort det möjligt att kasta av oss de religiösa dogmer som tidigare höll oss fjättrade i fundamentalistisk tro och förlegade värderingar.
Sant är att vi inte längre behöver vara rädda för prästers husförhör eller landsförvisningar om vi avsäger oss den rena lutherska läran. Men samtidigt har vår tids politiska retorik antagit en alltmer religiös ton – trots den förmenta rågången mot organiserad religion. Med detta kommer även nya krav på renlärighet.
En trend är de politiska rörelser som benämns som ”woke”, vilka är synonyma med progressiva värderingar och idéer kring ras, könsidentitet och sexualitet, och som bär flera drag av såväl religiös inkvisition som väckelse. I The Economist beskrev tidningens politiska redaktör nyligen hur dagens progressiva krav på likriktning inom akademin liknar äldre tiders trohetseder och hädelselagar där de som exempelvis ifrågasätter kön som en social konstruktion stämplas som kättare och tvingas göra avbön eller fördrivs. Författaren och journalisten Anne Appelbaum har jämfört situationen på amerikanska universitet med puritanernas New England i Nathaniel Hawthornes bok Den eldröda bokstaven (orig. 1850, på svenska 1873). På samma sätt som berättelsens Hester Prynne blir utstött och tvingas bära ett rött A som symbol för sin synd – att ha begått äktenskapsbrott och blivit med barn – stötts idag många akademiker ut från karriärer och kollegor för att brutit mot moderna syndakataloger; man har uttryckt ”fel” uppfattning om sexualitet, kön eller ras. Trots sin påstådda öppenhet och tolerans präglas den progressiva rörelsen ändå av renhetslagar och en tydlig moralism.
Många trodde att woke-rörelsen var begränsat till universiteten, men som alla reformationer dröjde det inte länge förrän idéerna även nådde utanför kyrkväggarna. Det talas nu om ”The Great Awokening”, det stora uppvaknandet, ett begrepp som journalisten Matthew Iglesias först var med att mynta. År 2019 skrev Iglesias i Vox om hur vita demokraters stora entusiasm kring rasfrågor och migration under de gångna fem åren liknar ”den enorma religiositet som underblåstes” i 1700-talets amerikanska kristna ”Great Awakening”. Även den innebar en andlig såväl som moralisk väckelse och nådde utanför landets gränser. Så sent som i början av september beskrev The Economist hur ”The Great Awokening” alltjämt hittar nya lärjungar i politik, medier och skolor.
Enligt wokerörelsen finns rasistiska attityder inte bara kvar inom delar av det samhället. Allt är genomsyrat av denna surdeg. På exempelvis Oxforduniversitet har delar av fakulteten lagt fram krav på att ”avkolonialisera” undervisningen i klassisk musik. Att lyfta fram verk av Mozart och Beethoven anses helt enkelt fokusera för mycket på ”vit europeisk musik från slavperioden”. Oavsett kulturuttryck, är Västvärlden för evigt besudlad av rasism som en sorts arvsynd. Absolution för denna överträdelse kommer endast genom kontinuerlig bekännelse och botgöring.
Det religiösa dragen i wokerörelsen syns inte minst i påståenden om att vita anses bära på en slags arvssynd, i kraft att ha en viss hudfärg och ursprung, som bara kan gottgöras med kollektiv syndabekännelse och gottgörelse för europeisk kolonialism. Men varför inte ställa liknande krav på Mongoliet för den ödeläggelse som Djingis Khan åsamkade Östeuropa och Asien? Eller förmå Benin och Nigeria, vilka de facto är efterträdare till slavhandlarregimer, att betala ersättning till folk i dagens USA, som historikern Dick Harrison skriver. För att åberopa en känd person: Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?
En annan trend som vittnar om den religiösa tonen i politiken är att den specifikt partipolitiska retoriken har blivit dogmatisk. I dess mest ofarliga form förmedlas samma religiösa floskler som en del nyandliga självhjälpsböcker brukar vara kända för. Att ”alla människor har lika värde” och att inte ”ställa grupp mot grupp” låter fint, och är sant ur ett ontologiskt perspektiv. Samtidigt vet alla som sysslar med politik och budgetar till vardags att man de facto gör skillnad på människor och prioriterar olika mellan olika grupper i samhället. Och att anklaga motståndare för en ”rutten människosyn” för tankarna till steningsscenen i Monty Pythons Life of Brian där John Cleese karaktär skriker hädare åt en man som råkat åberopa Guds namn.
I dess mest apokalyptiska form använder vissa debattörer till och med historiens slut för att uppmana till omvändelse. Ödesmättade eskatologiska budskap om att ställa sig på rätt sida av historien har varit återkommande sedan valrörelsen 2018 och lär fortsätta även under detta år. Och inför valet därpå. Och i evigheters evighet.
Att som Socialdemokraterna, som kanske varit mest nitiska i fråga om denna form av historicism, tydligt veta hur historien ska sluta tycks dock förutsätta en nästintill profetisk kunskap. Problemet är dock att påståenden om ”hamna på rätt sida av historien” i praktiken omöjliggör politisk oenighet. Alla avsteg från det förutbestämda förloppet tolkas metafysiskt och delar upp politiska val i ”onda” och ”goda”. Den som är ”ljummen” i sin bekännelse får inte komma med.
Om jag inte delar uppfattningen att en socialdemokratisk statsminister kommer att leverera de bästa reformerna för mer jämställdhet, trygghet och frihet i Sverige, står jag dessutom i vägen för rätt resultat av historien. Det gör varje val till ett ödesval och kräver politisk renlärighet, som i sin tur omöjliggör politiska kompromisser med vad som är den uppenbarade viljan. Att flera jämförelser gjordes mellan valet av ny S-ledare och hur en ny påve väljs (kardinaler, isolerade i Sixtinska kapellet, vit rök, osv) må ha varit ironiska, men väcker ändå frågan om man trodde att man utsåg Guds ställföreträdare på jorden.
Stefan Löfvens uppmaning i början av sitt sista sommartal att rösta i kyrkovalet för att ”se till att Svenska kyrkan är kvar som en rejäl samhällskraft för alla människors lika värde och för solidaritet” i kontrast till vad ”högerkrafterna vill”, vittnar i alla fall om att Gud själv tycks vara i behov av den svenska modellen. Detsamma kan för övrigt även sägas om de övriga politiska nomineringsgrupperna med partiboken närmast hjärtat.
Att förlägga talet om rätt sida av historien till teologins och filosofins värld snarare än politikens gör att det blir enklare att finna kompromisser på den här sidan evigheten. Det innebär också att allt inte blir politisk. Politiken kommer till sin rätt när historiens eventuella dom lämnas åt någon annan. Det har i alla fall varit en svårlärd men nödvändig läxa för kyrkor och enskilda kristna genom historien. De som med kristna förtecken stormade Kapitolium den 6:e januari i tron att Trump var Guds utvalde, illustrerar faran i föreställningen att kunna förverkliga himmelriket här och nu genom politisk handling. För att nu inte tala om historiens alla kommunistiska revolutioner. Den puritanska och perfektionistiska ådran är aldrig fjärran från de som drabbats av olika väckelser.
Sant är dock att dagens väckta debattörer och dogmatiska politiker kan – och bör – dra inspiration av Gud i den politiska retoriken för allas vår skull: Kom ner på jorden och bli fullt ut mänskliga! Politikens perspektiv är inte evigheten, den handlar nämligen om mandatperioder.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
