Under flera år har debatten om Svenska kyrkans otydlighet pågått
och diskussionens vågor har gått höga. Kyrkans ledning har ofta ställt
sig frågande till samtalet och tolkat det som illvilja. Vi är väl visst
tydliga i en mängd frågor, har varit den stående responsen. Ändå har
debatten inte velat lägga sig. Varför? På Bokmässan gavs ett av allt för många exempel på detta, skriver Stefan Gustavsson.
Under Bokmässan i Göteborg hade Svenska kyrkan ett imponerande program med intervjuer. En av dem leddes av DN-journalisten Björn Wiman, som intervjuade ärkebiskop Antje Jackelén angående hennes senaste bok Samlas kring hoppet (intervjun kan ses här i sin helhet).
Inramningen höjde förväntningarna. Björn Wiman frågade:
Ä Eskatologi, kan du förklara det? Du är ju inte bara ärkebiskop, du är ju spränglärd teolog också.
Ärkebiskopen svarar glatt: Ä Och därför ärkebiskop kanske?!
Så vad är ett spränglärt svar på frågan om den kristna eskatologin, alltså den kristna läran om den yttersta tiden?
För den som besöker en gudstjänst i Svenska kyrkan är svaret givet. Den apostoliska trosbekännelsen, som är en sammanfattning från 100-talet av trons huvudpunkter, är tydlig. Församlingen bekänner att Jesus Ä den korsfäste och uppståndne som Fadern upptagit till himmelen Ä är ”därifrån igenkommande till att döma levande och döda”. Vidare bekänner man sin tro på ”de dödas uppståndelse och ett evigt liv”.
Denna allmänkyrkliga bekännelse, som omfattas av alla kristna oavsett tradition, sammanfattar i fyra påståenden innehållet i den kristna eskatologin. Enligt kristen tro handlar det om fyra oundvikliga fakta, lika verkliga som det faktum att vi rör oss mot vår egen förestående död. Historiens avslutning innebär:
- att Jesus ska komma tillbaka till jorden
- att alla människor som någonsin levt då ska uppstå från de döda
- att alla sedan ska redovisa sitt liv för Jesus och få sin dom av honom
- att alla som tillhör honom ska få evigt liv och del av Guds rike i dess fullhet
Eskatologin kan innehålla ytterligare punkter, som ofta skiljer kristna åt, som till exempel olika läror om tusenårsriket. Självklart finns det också en tolkningsdiskussion om den apostoliska trosbekännelsens fyra punkter, tex vad domen eller det eviga livet kommer att innebära. Men det finns ingen kristen eskatologi värd namnet som kan ignorera Jesu återkomst, de dödas uppståndelse, domen och det eviga livet.
Så vad svarar ärkebiskopen på frågan om eskatologin? Notera att det är en förberedd intervju om en bok som hon just skrivet om det kristna hoppet.
Ä Eskatologi betyder ordagrant läran om de yttersta tingen. Och de yttersta tingen kan både vara det som händer när den allra sista almanackan är slut, men det handlar också om det som så att säga existentiellt är det yttersta. Och egentligen handlar det om frågan: Vad kan vi hoppas på? Och det kristna svaret är ju på många sätt en variation av det Ä ja, att vi kan tvivla men vi har ingen anledning att förtvivla, därför vi har en tro som många gånger är en tro trots allt. Det är det kortaste svaret jag kan ge.
Ärkebiskopens påstående handlar om konsekvenserna av den kristna eskatologin; att vi inte behöver förtvivla. Det är bra. Men, varför utelämnas hela innehållet i den kristna eskatologin Ä skälet till varför vi inte behöver förtvivla?
Jag är inte ute efter färdiga fraser eller tvångsmässiga upprepningar av trosbekännelsens formuleringar. Det är innehållet det handlar om. Kognitivt finns det ju ingen överlappning alls mellan ärkebiskopens svar och den kristna kyrkans bekännelse.
Om detta var ett enstaka tillfälle spelade det ingen roll. Problemet är att just detta är ett återkommande mönster, att kyrkans ledning inte kommunicerar kyrkans tro. Det är därför debatten om kyrkans otydlighet inte vill lägga sig.
Stefan Gustavsson
Generalsekreterare, Svenska Evangeliska Alliansen
