Hur ska vi förhålla oss till den historisk-kritiska forskning som bedrivs på våra universitet? Kan vi lita på Gamla testamentets skildringar av Noa och syndafloden? Har Job och Jona verkligen funnits? SEA:s Olof Edsinger reflekterar med anledning av en artikel i tidningen Dagen.
Förra helgen deltog jag i Bibelfestivalen i Örebro. Det var två fina dagar, som jag tror fick betyda en hel del för flera av deltagarna. En rolig detalj var också att de seminarier som arrangerades av SEA – ett om apologetik, ett om kristen tro och islam och ett om krigen i Gamla testamentet – hörde till de allra mest välbesökta. Sådant är ju uppmuntrande, när man satsar på att medverka på en konferens.
Även tidningen Dagen gjorde en satsning inför arrangemanget. Konkret genom tre heluppslag på temat Bibel och bibelläsning i fredagstidningen. Ett av dessa har dock lett till diskussion inte minst i sociala medier – nämligen Malin Aronssons berättelse om sin ”resa med böckernas bok”.
Artikeln börjar med Malins beskrivning av sin barndom i Pingstkyrkan, där det var ”tryggt och enkelt” att förhålla sig till Bibeln. Därefter kom en fas av ifrågasättande där hon efter hand börjar gå ”i cirklar runt de svåra ställena” för att i stället ”enbart läsa det jag tycker om”.
Säkert är det många som kan känna igen sig i detta, och Malin ska ha en eloge för att hon så ärligt delar med sig av sin resa. Men så kommer då det avsnitt som på har väckt debatt i sociala medier. Malin berättar nämligen om sina teologiska studier på Enskilda högskolan (tidigare THS). Hon skriver:
”Det är med skräckblandad förtjusning jag börjar läsa teologi. Man har ju hört om dem som helt tappar tron när de får lära sig mer, så när kursen om Gamla testamentet inleds är jag beredd på en rejäl omskakning. Och omskakad blir jag. Redan den första lektionen förstår jag att jag måste ta på mig andra bibelglasögon än dem jag, om än omedvetet, haft på mig ända sedan söndagsskolan. Jag har alltid läst Ordet för att förstå vad det har att säga mig, men nu ska jag tvinga mig själv att bli en exeget. Exegetik handlar om att försöka se i vilket sammanhang en text kommit till och förstå att det är ett annat än ens eget:
– Ni måste lägga band på er. Skapa distans mellan er och texten så att den verkligen framträder med sin egen ideologi, säger läraren.”
Man kan reagera olika på den här beskrivningen. Att många har förlorat sin enkla och frimodiga barnatro på universitetet är ju inte någon ny sanning. Det är oron för just detta som Malin vittnar om. Samtidigt är det inte helt fel, det som läraren säger. För att kunna nalkas Bibeln så förutsättningslöst som möjligt, kan vi behöva frigöra oss från våra tidigare föreställningar och förväntningar. Allt för att låta Guds ord tala ocensurerat in i våra liv. Samtidigt tycks det inte vara detta som är den bestående frukten av vad läraren på Enskilda högskolan förkunnar. I stället talas det om en ”distans” mellan läsaren och texten. Vittnesbördet fortsätter:
”Kursen i Gamla testamentet kastar om många av mina tidigare föreställningar. Jag lär mig att de olika böckerna inte alls har tillkommit i den ordning som de står i min svenska bibel. Ända sedan 1300-talet har man tydligen vetat att Moseböckerna inte är skrivna av Mose. De är skrivna av flera olika författare. Vissa av författarna har valt att kalla Gud för Jahve och andra kallar Gud för Elohim. Jag blir lite fundersam när jag inser att så många av berättelserna i Gamla testamentet skrivits ned först 500 år efter att de ska ha utspelat sig. Däremellan har de alltså förts vidare från mun till mun och från släkte till släkte. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lätt jag själv har för att skarva och överdriva när jag berättar. Samtidigt slår det mig att det här verkligen måste ha varit berättelser som fanns i människors hjärtan. Det gör att jag på något sätt tycker ännu mer om dem.”
Eftersom jag själv har läst Gamla testamentets exegetik på Uppsala universitet, tror jag mig förstå ungefär vad det är som Malin sätter ord på. Och att Bibelns böcker inte är skrivna i den ordning de är placerade i behöver i och för sig inte vara något konstigt. Paulus brev är exempelvis ordnade efter sin längd, snarare än efter sin datering.
Men det finns också något förrädiskt i denna tanke. I delar av universitetsteologin gör man ett stort nummer av att själva slutredaktionen av vissa böcker skulle ha skett långt senare än de händelser som de skildrar. Man menar då att exempelvis Moseböckernas innehåll är mindre trovärdigt. Och minst lika relevant: att de inte kan ha påverkat innehållet i de böcker som dateras till en tidigare epok. De flesta profeter skulle sålunda ha verkat vid en tid då Moseböckerna ännu inte var tillgängliga.
Men detta, menar jag, är ett felslut. För även om vissa böcker har fått sin slutgiltiga redigering först under 500-talets babyloniska fångenskap, behöver inte detta betyda att böckernas innehåll skulle ha varit okänt fram till dess. Mer troligt är att de muntligt hade traderats under århundradena, och att de i allt väsentligt formulerades i anslutning till de ursprungliga händelserna.
Malin fortsätter:
”Under nästa lektion raseras min bild av Noa, när vi får höra att berättelsen om honom har en motsvarighet i en berättelse från mesopotamisk mytologi. Där heter Noa i stället Utnapishtim. Den mesopotamiska berättelsen skrevs ned innan den bibliska varianten och det stör mig. Som tur är lämnar vår lärare lite extra tid för reflektion i klassrummet.
– Kanske kan den mesopotamiska varianten av Noaberättelsen snarare ses som ett bevis för att det faktiskt förekom någon slags tidig översvämning av jorden, säger min kloka klasskamrat. Det är ju helt naturligt att olika kulturer berättar om detta på olika sätt.”
Inte heller här går det att entydigt recensera Malins erfarenheter. Jag vet inte vad det var för ursprunglig bild av Noa som ”raserades” hos henne, men faktum att det lär finnas ungefär 270 olika ”flodmyter” bevarade från mänsklighetens barndom. Något som rimligen borde betraktas som ett stöd för syndaflodens historicitet.
Men varför då lita mer på Bibelns skildring än på (exempelvis) den mesopotamiska motsvarigheten? Ja, antagligen av samma skäl som vi litar på Bibelns ord i stort: att det är Guds ord till mänskligheten, och att Gud både i och utanför Skriften visat sig vara ett trovärdigt vittne om sanningen.
Dessutom är det så att det i många av de bevarade flodmyterna – den mesopotamiska varianten inräknad – finns ett stort antal uppenbart mytologiska inslag. Skillnaderna mellan berättelserna är därtill påfallande. I det mesopotamiska Gilgamesh-eposet är det exempelvis så att gudarna (inte Gud) beslutar att förgöra människorna för att de förökar sig för snabbt och för att de stör dem med sitt oväsen. En ganska simpel förklaring jämfört med den bibliska(jfr 1 Mos 6:5–6), om jag själv får säga det. Och när Utnapishtim (Noa) efter floden offrar sitt brännoffer till gudarna (Gud) kan vi i Gilgamesh-eposet läsa att de ”flockas som flugor runt offret”. Den mesopotamiska religionen lärde nämligen att gudarna levde av mänsklighetens offer, och att de därför hade gått hungriga under den tid som floden hade pågått. Inte heller detta är ju – milt uttryckt – någon kopia av den bibliska berättelsen. Tvärtom ger det en bild av gudavärlden som lika svag och förvirrad som den fallna mänskligheten.
Ett sista citat från Malin Aronssons text:
”På många sätt får jag faktiskt lättare för vissa av böckerna i Gamla testamentet när jag tittar på dem tillsammans med min lärare i exegetik. Han påstår till exempel att böckerna om Job och Jona ska läsas som prosa. Det kanske är en upprörande tanke för vissa, men för mig öppnar det en möjlighet att ta till mig de här böckernas budskap på allvar.”
Hur viktigt det är att betrakta Jobs och Jonas bok som historiska kan naturligtvis diskuteras. Och det har också diskuterats – inte minst i anslutning till en föregångare till Bibelfestivalen, nämligen den så kallade bibelsynsdagen i Örebro 2012. Då var det Greger Andersson som talade under temat ”Fakta och fiktion i Bibeln”, något som fick både STH:s Anders Gerdmar och min egen företrädare Stefan Gustavsson att reagera.
Jag ska inte här upprepa det som sades i den tidigare debatten. Rent teoretiskt kan man förstås hävda att vi kan ta till oss det som är både Jobs och Jonas budskap utan att gå in på historiciteten i de enskilda detaljerna. Samtidigt beskriver Nya testamentet dessa gudsmän som trovärdiga vittnen om Guds sanningar (se Matt 12:38–41; Luk 11:29–32; Jak 5:11), och Jesus själv hänvisar till Jona som en symbol för den profetiska tjänsten. Så enbart fiktion kan det ju inte vara …
Jag har som sagt själv läst teologi på Uppsala universitet, men framför allt på Johannelunds teologiska högskola. Kontrasten mellan dessa båda institutioner var förhållandevis stor. På universitetet var det generellt högre svansföring när det kom till vetenskaplighet och akademisk status. Samtidigt var det uppenbart för oss som studerade att såväl ambitionsnivån som undervisningens kvalitet var betydligt högre på Johannelund. Dessutom hade vi lärare som – mitt i all sin teologiska bildning – både älskade och vördade Bibeln som Guds ord.
Det finns alltså ingen logisk nödvändighet i att teologiska studier behöver leda till ett andligt förfall. Men den som sväljer ”hela paketet” i fråga om den historisk-kritiska forskning som Malin Aronsson har fått möta, kan ha goda skäl att distansera sig. Men inte i första hand från bibelordet – utan från de teologiska redskap som delar av universitetsvärlden presenterar som om de vore Sanningen med stort S.
