Även när tillvaron skakar runtomkring oss kan vi vara förvissade om att ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet”. Det skriver SEA:s Olof Edsinger i en betraktelse, där han även citerar poeten och biskopen Nils Bolander.
Vi lever i märkliga tider. Med ungefär 300 avlidna och närmare 6 000 registrerade coronafall stirrar vi döden i vitögat på ett sätt som sällan har varit motiverat i vårt land. I alla fall inte i modern tid.
Samtidigt förbereder vi oss nu inför påsken. I Stockholms stift, där SEA har sitt kansli, har vi precis nåtts av beskedet att man kommer att ställa in sina offentliga gudstjänster. Och detta inför kyrkans största högtid, då vi firar Jesu död och uppståndelse för vår skull!
Även när tillvaron skakar runtomkring oss kan vi dock vara förvissade om att ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet” (Hebr 13:8). I samma brev slår författaren fast: ”Då vi alltså får ett rike som inte kan skaka, låt oss vara tacksamma och tjäna Gud efter hans vilja, med vördnad och fruktan” (Hebr 12:28). Trösterika och uppfordrande ord!
I grunden är det också detta som påsken handlar om. Den kristna tron bär på en urkraft, som inte ens dödens krafter rår på. Den handlar om seger genom lidande, härlighet genom förnedring, uppståndelse genom död. ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn”, säger Jesus, ”men om det dör, bär det rik frukt” (Joh 12:24).
Mot denna bakgrund faller det på sin egen rimlighet att göra evangeliet till något tandlöst eller neutralt. Påskens budskap kommer alltid att utmana oss. Men mitt i denna skärpa möter vi också nådens vila som förkunnar: Det handlar inte om oss och vad vi har gjort – utan om Jesus och vad han har gjort.
Låt oss därför akta oss för att degradera vår Mästare till något mindre än han faktiskt är – kungarnas Kung och herrarnas Herre. Låt oss inte göra uppståndelsekraften harmlös. På SEA är det min ständiga bön att vi, på ett sätt som är evangeliet värdigt, ska kunna representera honom i den här världen. Att vi ska vara salt och ljus, och på så sätt peka bortom oss själva – direkt till honom som ”var död” men som ”lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet” (Upp 1:18).
Som avslutande hälsning vill jag därför dela med mig av en text av biskop Nils Bolander – en av mina favoritpoeter, som hade förstått både vad påskens budskap och Jesu person måste få för konsekvenser för oss som har fått nåden att kallas hans folk:
Kristendomen var ett örnevangelium,
sprunget ur den högsta klippspetsens näste
på blanka störtflyktsvingar.
Men vi tuktade dess djärva fjädrar,
rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,
och se – det blev en svart fågel,
en pratsam och tam korp.
Kristendomen var ett lejonbudskap,
ständigt på jakt efter varmt och levande byte,
ett ungt lejon av Juda.
Men vi klippte dess skarpa krökta klor,
stillade dess törst efter hjärteblod
och gjorde det till en spinnande huskatt.
Kristendomen var en ökenpredikan,
snål och vass som den pinande africus,
brännande som ökensanden.
Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,
aster, reseda och fromma rosor,
ett stämningstycke i örtagård.
Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!
Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!
Giv den doft av vildhonung och samum
och säg sedan med döpare-röst:
Detta är den seger som övervinner världen.
Detta är kristendom!
