Använder vi våra tillgångar för att förhärliga Gud som vår Skapare, vår Domare och vår Frälsare? Om svaret är ja kommer vi att bli väl mottagna i de eviga boningarna, den dag då allt av världslig rikedom har tagit slut. SEA:s Olof Edsinger skriver om en liknelse som tenderar att sätta myror i huvudet på sina läsare.
Liknelsen om den ohederlige förvaltaren har en tendens att väcka obekväma frågor hos sina läsare. Vid första genomläsningen ser det ju ut som att Jesus uppmuntrar oss till ett ogudaktigt beteende! Samtidigt kan vi konstatera att principer Jesus lyfter fram i anslutning till liknelsen är allt annat än omoraliska. I de direkt påföljande verserna säger han: ”Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen? Och om ni inte har varit trogna i fråga om det som tillhör en annan, vem vill då ge er det som tillhör er?” (Luk 9:10-12).
Utifrån detta bör vi tryggt kunna dra slutsatsen att Jesus inte uppmuntrar oss till omoral. Detta, i sin tur, innebär att det är liknelsens poäng snarare än dess detaljer som vi ska ta fasta på. Något som är sant också om många andra av Jesu liknelser. Vid ett närmare studium är det följaktligen tydligt att Jesu poäng formuleras i de avslutande verserna.
Det första som vi där kan konstatera är att den ohederlige förvaltaren får beröm, inte för sitt handlande utan för sin vishet. ”[H]ans herre berömde [honom] för att han hade handlat klokt”, säger Jesus (Luk 9:8). Värt att notera är också att Jesus beskriver både förvaltaren och hans arbetsgivare som ”den här världens barn”; det scenario han målar upp är alltså tänkt att förstås som ett händelseförlopp två otroende emellan.
Det andra vi kan konstatera är att sensmoralen i liknelsen får sin tillämpning i att vi ska agera som förvaltaren inte i fråga om de jordiska tingen, utan i förhållande till det eviga. ”Skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon”, säger Jesus, ”för att de ska ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut” (Luk 9:9, min kursivering). Dem vi ska göra intryck på är alltså inte – som i den ohederlige förvaltarens fall – våra mer eller mindre korrumperade medmänniskor, utan de ”vänner” som en gång ska ta emot oss i himlen. Dessa, får man anta, är dels Jesus själv, dels Guds änglar.
När perspektiven möts
Hur ser då kopplingen mellan de båda scenerna ut? Vilka är beröringspunkterna mellan den ohederlige förvaltarens handlande och det som vi som Jesu Kristi efterföljare är kallade att göra?
Om man gör det hela mycket enkelt skulle man kunna säga att förvaltarens situation var den att hans tjänst snart skulle ta slut, och att han därför såg sig nödgad att planera för vad som komma skulle. På motsvarande sätt befinner du och jag oss i ett läge där våra jordeliv en dag ska ta slut; om vi vill agera klokt behöver vi därför förvalta våra möjligheter här och nu – vår tid, våra gåvor och våra resurser – på ett sätt som gör att vi får gå in i evigheten med glädje.
Ett förbryllande uttryck som kommer tillbaka flera gånger i texten är ”den orättfärdige mammon”. Det märkliga med detta uttryck är att det normala är att pengar i sig inte beskrivs som orättfärdiga i Bibeln; pengar som betalningsmedel är ju moraliskt neutrala. En parafras av Jesu uttryck borde därför kunna vara ”världsliga ägodelar”, eller ”sådant som karakteriserar denna orättfärdiga tidsålder”. Utifrån detta skulle liknelsens poäng kunna formuleras som: tjäna inte dina världsliga ägodelar, utan låt det som är värdefullt på jorden vara till tjänst för ditt eviga väl.
Hur kan då detta gå till? Hur kan vi som kristna använda våra världsliga ägodelar på ett Gudi behagligt sätt? Om vi ser till Nya testamentets undervisning som helhet kan vi dela in svaret i åtminstone två olika rubriker: gott förvaltarskap och givande.
Gott förvaltarskap
Gott förvaltarskap är ett av huvudstråken i Bibelns undervisning om ett liv efter Guds vilja. Inte minst i Jesu liknelser är det ett vanligt förekommande tema. Orsaken till detta är att det är så intimt förknippat både med vårt ursprung och med vårt mål som människor.
Eftersom livet är en gåva från Herren själv, kan ett gott förvaltarskap ses som ett konkret sätt att erkänna detta – att med våra liv se till att vår Skapare blir förhärligad. Detta sker genom att vi gör det bästa av alla de möjligheter han på olika sätt har gett oss.
I andra ändan av våra liv kan man sedan säga att förvaltarskapet blir summerat i den yttersta domen; vid Jesu återkomst ska vi stå till svars för hur vi på jorden har förvaltat vår tid, våra gåvor och våra resurser.
Ett gott förvaltarskap är med andra ord att leva med Gud både som Skapare och Domare för ögonen. Till detta kan läggas att ett gott förvaltarskap är att leva med Gud som Frälsare för ögonen. Genom att låta våra liv peka bortom oss själva, genom att leva efter en annan standard än de otroende, kan våra liv bli till ett vittnesbörd om Jesus Kristus själv. Han som ”utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt” (Fil 2:7).
Givande
En naturlig följd av ett gott förvaltarskap måste därmed bli ett självutgivande liv – ett liv som återspeglar något av vår Frälsares sätt att leva och vara. Och för att återknyta till Jesu liknelse behöver denna kallelse få ett uttryck inte minst i vårt förhållande till pengar. Som lärjungar till Jesus är vi kallade att dela med oss av våra resurser.
En av mina favoritbeskrivningar av vad vi gör när vi lägger pengar i kollektboxen är att vi investerar i Guds rike. Det finns som bekant många saker som vi kan investera i här på jorden; många saker som ger mer eller mindre god ekonomisk avkastning. Men det största som vi någonsin kan göra med våra pengar är ändå att investera dem i det som har evighetsvärde. Att med ett genomtänkt och planerat givande vara med och utbreda Guds rike på ett så enkelt sätt som att ge.
Ganska ofta tror jag att vi har en onödigt banal syn på givandet. Att vi ger bara för att vara allmänt hyggliga eller för att fylla några behjärtansvärda behov. Men det överflödande givande som Bibeln talar om – det som ger ”efter sin förmåga, ja, över sin förmåga och helt frivilligt” (2 Kor 8:3) – det tror jag kan bli en verklighet först när vi har evigheten för ögonen. När vi får syn på det faktum att vi inte behöver vara slavar under den här världens materialism och konsumism, utan att vi faktiskt kan sätta ”den orättfärdige mammon” i Guds tjänst.
Ingenting i livet är så oheligt och profant att det inte kan användas för att förhärliga Gud (se 1 Tim 4:4-5). Detta gäller i högsta grad våra pengar. Frågan utifrån Jesu liknelse är därför: Använder vi våra tillgångar för att förhärliga Gud som vår Skapare, vår Domare och vår Frälsare? Om svaret är ja kommer vi att bli väl mottagna i de eviga boningarna, den dag då allt av världslig rikedom har tagit slut!
Olof Edsinger, generalsekreterare
