Tvärtemot vad Åkesson hävdar har religiösa medborgare rätt att bygga och äga gudstjänstlokaler – även om deras tro betraktas som ”främmande och imperialistisk” av politiker. Det skriver Jacob Rudenstrand i Altinget.
Förra veckan släppte människorättsorganisationen Human rights watch nyheten att hundratals moskéer i Kina har förstörts eller stängts de senaste åren av landets ledning. Det handlar inte bara om den nordvästliga Xinjiang-provinsen där förtrycket av muslimska uigurer har pågått länge utan moskéer har även försvunnit, stängts eller ombildats till kulturcentrum i andra delar av landet där muslimer bor. Utrensningen av från staten oberoende religiösa grupper handlar dock inte bara om islam – även andra religioner drabbas.
Då Xi Jinpings ambition är att kinesiska kommunistpartiet ska ”ge aktiv vägledning för att religion och socialism ska kunna samexistera”, som han uttryckte det 2017, är målet att all religiös utövning ska spegla regimens principer. Således har man även gjort sin egen redigering av kända bibelberättelser där Jesus till exempel stenar och inte förlåter äktenskapsbryterskan i Johannesevangeliet kapitel 8. Och så sent som i september trädde en ny striktare lag i kraft som tvingar religiösa lokaler att sprida kommunistpartiets propaganda – annars stängs de ner.
I ljuset av detta blir Jimmie Åkessons förslag under Sverigedemokraternas landsdagar om ett ”omedelbart totalstopp för etablerandet av nya moskéer i Sverige” och att ”minareter, kupoler, halvmånar eller andra attribut som tjänar som islamistiska monument i stadsbilden bör helt tas bort” ytterst problematiskt. Det är bara i totalitära samhällen som staten går in och rensar bort religiösa symboler och byggnader som inte stämmer överens med de egna övertygelserna.
De mänskliga rättigheterna, där både religionsfriheten och äganderätten ingår, är inte ett smörgåsbord utan är ömsesidigt beroende av varandra. Tvärtemot vad Åkesson hävdar har religiösa medborgare rätt att bygga och äga gudstjänstlokaler – även om deras tro betraktas som ”främmande och imperialistisk” av politiker. Människors övertygelser, oavsett om de är religiösa eller sekulära, är inte bara en privat angelägenhet utan också offentlig.
Givetvis har en demokratisk stat som Sverige ett intresse av att kraftfullt motarbeta den våldsbejakande islamismen, något som många politiker undvikit på grund av islamofobianklagelser, men det ska ske med demokratiska medel och inom rättsstatens ramar. Det faktum att salafistiska grupperingar storsatsar på insamlingskampanjer för moskébygge, liksom att ett statligt ryskt bolag har finansierat en Rysk-ortodox kyrka i Västerås, kräver åtgärder – men inte nödvändigtvis en politisk storslägga. När Sydsvenskan nyligen uppmärksammade att propalestinska elever i en skola i Malmö riktade dödshot mot judar och att detta inte polisanmäldes av rektorn, är det snarare de enskilda eleverna och rektorn som ska avkrävas ansvar – inte kollektiv bestraffning av alla lärare och elever.
Rätten att utöva sin tro inbegriper rätten att samlas i egna gudstjänstlokaler. Det är bara i totalitära samhällen, som Kina, där staten river ”monument man som främmande ideologi och religion” har uppfört.
Att som Jimmie Åkesson föreslå rivningar och konfiskeringar av gudstjänstlokaler, även om där sprids ett hatiskt budskap, riskerar på motsvarande sätt att bli kontraproduktivt och cementera eller till och med öka ett separatistiskt tänkande. Det är inte lokaler och byggnader som ska bemötas, utan de destruktiva idéerna och de enskilda personer bakom som utgör ett hot. Dessa utmaningar behöver adresseras utan att kapas av både språkpoliser som hindrar debatt om problematiska inslag inom islam, som de som ägnar sig åt bulldozerpolitik när det krävs precision. Valet står inte mellan totalstopp av gudstjänstlokaler och en slapphet gentemot våldsbejakande ideologier.
Jacob Rudenstrand
Bitr. generalsekreterare
Denna artikel har även publicerats på Alinget.se
