Häromveckan ordnade Världen idag en debatt i Örebro på temat Samhället, medierna och gudstron. Panelen, där jag också fanns med, var spännande och kompetent: kommunalrådet Staffan Verme (fp), Örebrouniversitetets rektor Janerik Gidlund, chefredaktören för Nerikes Allehanda Ulf Johansson, företagaren Lars-Göran Gustavsson, operasångerskan Viveka Anderberg och pastor Sven Nilsson.
På moderator Siewert Öholms första fråga om en lägesbeskrivning av dagens samhälle var deltagarna förvånande överens; en efter en förklarade de att något hänt i samhället som oroar dem mycket. Det har skett en normförskjutning som banat väg för sociala och mänskliga problem, och som i sin förlängning också lett till ökat våld, ökad kriminalitet och allmän respektlöshet människor emellan och, inte minst, medier och medborgare emellan.
Det tycks alltså finns en utbredd känsla i samhället av att något gått allvarligt fel. I Världen idag har vi just inlett en serie på samma tema, under samlingsrubrik De unga och framtiden, där olika intressanta och viktiga personer kommer att ge sin bild av en sammantaget mycket oroande utveckling.
Samtidigt tycks det vara omöjligt att på allvar diskutera varför vi hamnat i detta läge. Man kan möjligen säga att vuxna ägnar för lite tid åt sina barn, att man borde stänga av tv:n några timmar i veckan och istället umgås med barnen. Men beror inte problemet på ett mer djupliggande fenomen? Kan man inte helt enkelt beskriva detta som det civila samhällets undergång?
Jag tror att det är detta som är grundorsaken till att vårt samhälle hamnat i en återvändsgränd, i ett läge där utvecklingen går bakåt och inte framåt: vi har inte längre något civilt samhälle. Allt är styrt och reglerat av staten; barnens uppväxt, barnens skolgång, de vuxnas sysselsättning, ekonomi och välfärd, de mellanmänskliga relationerna, ålderdomens vård eller brist på vård.
Och till detta ett särskilt fenomen som hotar hela det demokratiska systemet: föreningslivets, de ideella organisationernas, och de politiska partiernas kollaps. De är alla beroende av att det civila samhället besitter resurser och livskraft.
Samhällets lagstiftning på det mänskliga och sociala området har under lång tid gått ut på att begränsa och kuva det civila samhället. Familjen är utplånad som social och ekonomisk gemenskap. Medborgarna förväntas sysselsätta sig som förvärvsarbetare på heltid, deras tid räcker inte till ett civilt liv.
Barn och unga, och givetvis även vuxna, blir hem- och rotlösa. När det civila livet, den naturliga gemenskapen och det ömsesidiga ansvaret i mindre grupper, försvinner, finns enbart det offentliga livet kvar som bekräftelse.
Det gäller då ofta att bokstavligen slå sig in i sammanhang där man syns och uppmärksammas. Det blir ofta genom ett extremt agerande på olika offentliga arenor, i samband med idrottsevenemang, i krogmiljö, i olika mediesammanhang, eller i värsta fall i olika brottsliga sammanhang. Om man tänker efter är det detta som är ungdomars främsta bekräftelsearenor idag.
Vi måste bort från hela detta farliga tänkande, bort från styrning och kvotering av enskilda och familjerna. Vi måste upprätta familjerna som ekonomisk enhet och gemenskap. Vi måste ge familjer och föräldrar ökat ansvar och självbestämmande. Vi måste återge familjerna resurser, både i form av tid och i form av pengar. Familjerna ska ges utrymme att klara sig själva, helt enkelt. Bort alltså med kvoterade föräldrastöd, bort med det orättvisa barnomsorgsstödet, bort med pensionssystem som missgynnar hem- och deltidsarbetande kvinnor. Fram med ett system som tar till vara och uppmuntrar familjernas och den enskildes sociala och ekonomiska kompetenser.
I Storbritannien och andra länder har den här debatten börjat föras. Vi ligger hopplöst efter. Men också Sverige måste inse att de senaste fyrtio årens politik lett fel. Dags för återtåg, omorientering – och därefter en rejäl satsning på framtiden, byggd på det civila samhällets överlägsna kraft. Någon annan väg framåt finns inte.
CARIN STENSTRÖM
Chefredaktör Världen idag
