Ska vi diskutera islam behöver vi ha högt i tak och inte fler språkpoliser, skriver Jacob Rudenstrand med anledning av den senaste tidens debatt om problematiska idéer och inslag i muslimska sammanhang.
Debatten om problematiska idéer inom islam och muslimska organisationer tenderar att återkommande hindras av språkpoliser och bli en diskussion om ordval, motiv och ton, vilket Kvartals Henrik Höjer korrekt påpekar. Reaktionerna på Ebba Buschs uttalande i DN följde således de invanda hjulspåren. Istället för en diskussion om själva sakfrågan som följs upp av fördjupande frågor med klargörande svar, duggade fördömanden tätt. Islamdebatten tycks ha sin egen version av Godwins lag – med ett snabbspår till islamofobi-anklagelserna.
Lika kontraproduktiva som språkpolisernas framfart är de politiska utspelens fartblindhet som när Jimmie Åkesson vid SD:s landsdagar i november föreslog ett ”omedelbart totalstopp för etablerandet av nya moskéer i Sverige”. Att man på så sätt kan cementera eller till och med öka ett separatistiskt tänkande ignorerades. Religionsfriheten innebär dessutom rätten att bygga och äga gudstjänstlokaler.
Samtidigt saknas det knappast belägg för den interna spänning som råder bland muslimska sammanhang i Sverige: Tidigare i vår gjorde Säpo ett stort tillslag mot en islamisk förening i Tyresö med terrorkopplingar där en imam är en av de misstänkta. I februari uppmärksammade Doku en salafistisk kampanj för moskébygge där de ansvariga bakom projektet utrycker grov antisemitism. Och efter Hamas attack den 7 oktober 2023 skanderades islamistiska ramsor i olika städer för att fira den blodiga attacken. Vad som krävs är ett vuxet samtal om islam.
Givetvis har det förekommit – och förekommer – negativa attityder till muslimer. Och vandalisering av moskéer och hot mot muslimer är djupt upprörande. I ett öppet samhälle måste människor med olika livsåskådningar – kristna, muslimer, judar, agnostiker och sekulära humanister – kunna leva sida vid sida i frihet och trygghet. Men det innebär också att alla religioner och livsåskådningar måste kunna granskas kritiskt, på samma sätt som det idag redan förekommer litteraturkritik, kulturkritik och samhällskritik.
En kritik av, och debatt om, företeelser inom islam kan aldrig reduceras enbart till rasism eller till en attack mot muslimer, lika lite som kritik av kristen tro eller idéer inom kristna sammanhang kan ses som en attack mot alla kristna. Att fördöma Rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kirills stöd för invasionen av Ukraina, pedofilskandalerna inom Katolska kyrkan eller övergreppen i Knutby innebär inte att man målar ut alla kristna som en del av ett större problem.
Ingen tycks heller se hård kritik av Donald Trumps stöd bland vad som beskrivs som kristna nationalister som skrämmande utfall mot USA:s samtliga gudstjänstbesökare. Redan när George W. Bush valdes till president talades det även obehindrat om kristen teokrati. Kanske är det för att många opinionsbildare i Väst är så marinerade i intersektionellt tankegods som ser idékritik av islam som synonymt med religionsfientlig retorik men inte när motsvarande sker mot kristendomen? Att medier återkommande gett utrymme åt de mest extrema muslimska rösterna vittnar i alla fall om en brist.
Oviljan bland flertalet sunni- och shiamuslimska organisationer att diskutera de problematiska inslagen har också gjort sitt (jag har själv försökt bjuda in till flera debatter men fått återkommande nej).
Samtidigt finns det som imamen Kashif Virk beskriver i Kvartal ljusglimtar. Genom sitt sätt att representera Ahmadiyyarörelsen är han även ett välkommet inslag i den svenska religionsdebatten. Däremot arbetar han i uppförsbacke när det gäller den inommuslimska ekumeniken. Som han själv påpekar må Ahmadiyya se sig som en ortodox inriktning inom islam men är ändå en minoritet i relation till sunni och shia, vars svenska representanter inte sällan gett dem kalla handen.
Faktum är att i många muslimsk dominerade länder är Ahmadiyyamuslimer förföljda. I Pakistan definieras Ahmadiyyamuslimer i konstitutionen som icke-muslimer och muslimska medborgare måste fördöma grundaren Hazrat Mirza Ghulam Ahmad som en falsk profet när de ansöker om pass.
Flera muslimska intellektuella är dock angelägna att bemöta de radikala idéerna. I våras träffade jag den turkiske muslimen och journalisten Mustafa Akyol, verksam vid Cato Institute i Washington DC. I hans bok Varför jag som muslim försvarar frihet (Timbro, 2023) skriver han att ”över hela den muslimska världen är grundläggande mänskliga rättigheter åsidosatta” och ger ett flertal exempel på förtryck i islams namn. Men det behöver inte vara så, menade han när vi samtalade.
Vägen till reformer kräver dock fritt åsiktsutbyte, inte språkpoliser.
Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare
Artikeln har även publicerats i Kvartal
