Anna Rundcrantz beskriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet 11/11 sina smärtsamma erfarenheter av hur hennes fars liv slutade och kräver utifrån det legaliserad dödshjälp enligt en så kallad ”svensk modell”. Men även om vi alla kan dela den sorg och smärta som Rundcrantz ger uttryck för, måste vi försöka tänka klart om och öppet ta del av den nu växande erfarenheten av betydelsen också av ”begränsade” möjligheter till dödshjälp.
Rundcrantz kravspecifikation på hur en begränsad legalisering skulle kunna se ut är densamma som redan har genomförts på flera håll i världen. Även i Nederländerna, Belgien, Kanada och flera amerikanska delstater, som till exempel i Oregon, skulle ”gruppen patienter som kan komma i fråga tydligt avgränsas till dem som har en obotlig sjukdom, en kort tid kvar att leva, inte lider av depression och patienten ska vara beslutskapabel”. Det gemensamma för alla dessa platser är dock att antalet fall snabbt ökar på ett sätt som skapar konflikter om huruvida kriterierna följs. Även regelverken för dödshjälp tenderar att utvidgas successivt till att gälla allt fler grupper. I till exempel Belgien och Nederländerna ges numera dödshjälp också vid icke-dödliga sjukdomar och psykiatriska tillstånd, till barn och människor i påfrestande livssituationer samt till dem som bara ”känner” att de har levt klart sitt liv.
I Nederländerna hamnade i september en läkare i domstol för att ha gett en demenssjuk dam lugnande medel i kaffet. Hon vaknade till innan läkaren gav den dödliga injektionen och anhöriga fick hålla fast henne när hon gjorde motstånd mot dödshjälpen. Fick hon bestämma själv eller vem bestämde över hennes livs slut?
I Kanada får den palliativa vården minskade offentliga anslag sedan dödshjälp har legaliserats som en betydligt mer ”ekonomisk lösning” vid lång och svår sjukdom, och dödshjälp med organdonation blir en allt mer aktuell fråga. Människor som befinner sig i utsatta lägen tillåts avsluta sitt liv med känslan att de är värdefullare som döda än som levande. I Oregon kan diabetespatienter få dödshjälp och det förekommer allt oftare på flera håll i USA att försäkringsbolag avslår dyra behandlingar och istället erbjuder att betala för medel som kan användas för assisterat självmord.
Det finns inget system för dödshjälp som säkerställer att det inte förekommer fel. Trots bästa avsikter blir det omöjligt att begränsa lagen endast till de mest extrema fallen. Felaktiga diagnoser och prognoser kan aldrig undvikas, och inte heller utvidgade tolkningar av kriterierna. Det som är tänkt som en ”frihet” att få hjälp att avsluta ett liv som går mot sitt slut blir helt enkelt en möjlighet som av olika skäl, inte minst ekonomiska, automatiskt söker fler fall; det blir en skyldighet utan hänsyn till den sjuke själv, till anhöriga eller till vårdpersonal.
Det värdiga avsked som Rundcrantz velat se för sin far går därtill inte att garantera ens med dödshjälp, eftersom Sverige inte har några läkemedel som kan säkerställa att patienten dör utan plågor.
Det är oansvarigt att avkräva våra politiker en utredning om legalisering av dödshjälp, utan att beakta hur snabbt samma fråga expanderade i demokratier som liknar Sverige.
Anna Rundcrantz varnar för ”ihärdiga motståndare”, som ”målar upp en bild” liknande ovanstående. Hon anser att ”dessa argument inte är relevanta, då de faller utanför den självklara grupp vi kan tillåta”. Frågan är – vem är ”vi” i Rundcrantz resonemang? Och vilka är de i den ”svenska modellen” för dödshjälp som ska bli domare över liv och död?
Kardinal Anders Arborelius
biskop Stockholms katolska stift
Benedicta Lindberg
generalsekreterare för den katolska rörelsen Respekt
Olof Edsinger
generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Läs på SvD.se
