Allt som står i Bibeln är inte Guds vilja. Vi måste skilja mellan deskriptiv text – som berättar vad som händer – och preskriptiv text – som gör anspråk på att förmedla Guds vilja och/eller analys av vad som sker. SEA:s Olof Edsinger diskuterar hur vi kan förhålla oss till några av Gamla testamentets mest svårsmälta texter.
Förra nyhetsmailets huvudartikel – som ursprungligen publicerades på Dagens kulturdebatt – satte igång en intressant diskussion i både tidningen och sociala medier. Den som är intresserad kan läsa min slutreplik på SEA:s hemsida.
Men det är inte bara Gamla testamentets lagar som skapar frågor hos många nutida bibelläsare. I den här texten vill jag därför fokusera på några av Gamla testamentets andra svårsmälta texter. För enkelhets skull väljer jag att avgränsa mig till en enda bibelbok – nämligen Domarboken.
Domarboken är intressant inte minst för dess färgstarka berättelser. Här finns viktiga och till och med älskade texter, som den om Debora och Barak (kap 4–5) och Gideon (kap 6–8). Men här finns också fruktansvärda texter som den om Jeftas dotter (kap 11) och leviten och hans bihustru (kap 19). Dessutom har vi den långa berättelsen om Simson (kap 13–16), som väl i praktiken kan beskrivas både som uppbygglig och som problematisk!
Att det är många som har reagerat på Domarbokens texter är inte särskilt konstigt i sig. Den stora frågan i sammanhanget är i stället hur vi som kristna ska förstå dessa berättelser. Är allt som står i boken ett uttryck för Guds vilja? Eller finns det andra sätt att tolka det faktum att den ingår i Guds ord?
I likhet med Gamla testamentets lagar är det här en fråga som engagerar även utanför kyrkans väggar. Två svenska författare som går till hårt angrepp inte minst mot berättelsen om leviten och hans bihustru är Jonas Gardell i Om Gud (2009) och Gunilla Thorgren i Guds olydiga revben (2017). Båda dessa personer tar för givet att ”eftersom det står i Bibeln måste det vara Guds vilja”. I båda fallen får det dem också att avfärda tron på Bibelns Gud.
Men måste vi verkligen läsa texterna på detta sätt? Faktum är att just Domarboken förser oss med ett antal viktiga nycklar som gör att vi med frimodighet kan besvara denna fråga med ”Nej!”
Om vi börjar med Domarbokens placering i kanon, så kommer den direkt efter den segerrusiga Josuaboken, där Israels triumfer under Moses efterträdare Josua skildras. Josuaboken har med rätta beskrivits som ”Gamla testamentets Apostlagärningar”, eftersom vi här kan läsa om hur Israel börjar åtnjuta Sinaiförbundets välsignelser. De får ett eget land, och så länge de håller fast vid Guds lag och vid hans vägledning i striden får de se sina fiender ta till flykten.
Även Domarboken tar sitt avstamp i denna krigskampanj. Men mycket snart läser vi också om ett antal platser i löfteslandet som israeliterna inte lyckas inta (Dom 1:27–36). I det andra kapitlet står det sedan rakt på sak: ”Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna. De övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos de folk som bodde omkring dem. Dem tillbad de och väckte därmed Herrens vrede” (Dom 2:11–12).
Det är detta, menar jag, som är tolkningsnyckeln till boken som helhet. Och tydligare än någon annanstans formuleras situationen i 17:6 och 21:25: ”På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.” Alltså i klartext: Domarboken ska läsas som en skildring av en tid av djupt andligt förfall. Det var så här som israeliterna betedde sig när de valde att åsidosätta Herrens lag.
Detta hindrar inte att bilden är fortsatt komplex. Domarboken är nämligen också en bok om en Gud som inte överger sitt folk. Gång på gång kan vi läsa om hur Herren sänder domare till Israel som kallar dem tillbaka till Herren – och därmed tar dem ut ur sin förnedring. När Hebreerbrevets författare ska undervisa om ”trons hjältar” nämner han faktiskt hela fyra personer från denna bok – nämligen Gideon, Barak, Simson och Jefta (se Hebr 11:32).
Ska detta tolkas som att allt som dessa personer gjorde var rätt? Eller, för att vara ännu mer specifik, att det var rätt av Jefta att offra egen sin dotter som ett människooffer till Herren?
Nej. Visserligen hör det till saken att det diskuteras om hon verkligen blev offrad, eller om hon snarare kan sägas ha blivit invigd till att tjäna Gud i helgedomen (jfr 11:37–40). Men oavsett vilket har vi här att göra med ett obetänksamt löfte från Jeftas sida (11:30–31), som i sin tur kom att få katastrofala följder både för honom själv och för hans familj.
Å andra sidan är det något som skaver när vi läser om detta händelseförlopp. Bibeln i övrigt är nämligen glasklar i fråga om att Gud motsätter sig människooffer. Flera gånger i Moseböckerna kan vi läsa hur sedvänjan förbjuds (3 Mos 18:21; 5 Mos 18:10) och i Jeremia bok säger Gud uttryckligen att han ”aldrig har befallt eller ens tänkt mig något sådant” (Jer 7:31).
Och minst lika viktigt: För obetänksamma löften av det slag som Jefta gjorde sig skyldig till fanns det enligt Guds lag en möjlighet att ”köpa sig fri” (se 3 Mos 5:4–6; 3 Mos 27). Det kunde handla om en situation likt den i Domarboken – då en person har lovat något som ligger i strid med Guds bud – eller om en situation då någon i okunnighet lovar något som är omöjligt att infria – till exempel en icke-levit som lovar att han eller hon ska tjänstgöra i templet. (Denna uppgift var enligt lagen reserverad för män ur Levi stam.)
Även här ser vi alltså att problemet med Jeftas agerande var detsamma som i Domarboken som helhet: ”Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.” Om Jefta och folket runtomkring honom hade haft koll på vad som stod i Guds lag hade det tragiska med Jeftas dotter aldrig behövt inträffa.
Men här kommer ytterligare en komplicerande faktor in i bilden. Det här är nämligen inte något som författaren själv pekar ut! I stället förutsätter han att Domarbokens läsare ska vara så bevandrade i lagen att de förstår vad som är galet i berättelsen. Det stora problemet för oss som läser bibeltexten i dag är alltså att den – i motsats till sitt rykte? – inte moraliserar och skriver sina läsare på näsan. I stället förväntas vi ha kunskap om de fem Moseböckernas budskap, och utifrån detta dra våra egna slutsatser om vad som står.
Det här är svårt nog för de flesta moderna kristna. Vi har trots allt inte Gamla testamentets lagar lika aktuella som de flesta samtida läsare. Och ännu värre blir det förstås när läsaren – som Jonas Gardell och Gunilla Thorgren – har en direkt fientlig hållning till Bibelns Gud. I dessa fall finns det ingen som helst vilja att, som det heter, ”tyda och tolka allt till det bästa”.
Men, för att sammanfatta några lärdomar från detta snabbstudium av Domarboken och dess budskap:
- Allt som står i Bibeln är inte Guds vilja. Vi måste skilja mellan deskriptiv text – som berättar vad som händer – och preskriptiv text – som gör anspråk på att förmedla Guds vilja och/eller analys av vad som sker.
- Alla bibeltexter behöver läsas kontextuellt. Först och främst utifrån sitt omedelbara sammanhang, men också utifrån boken som helhet – och utifrån dess placering i den kristna kanon.
- Det är långt ifrån alltid som Bibelns författare utvärderar de händelser de skildrar. Påfallande ofta förväntar de sig i stället att läsaren ska tänka själv, utifrån vad som redan står i Skriften i övrigt.
- Även handlingar och skeenden som strider mot Guds vilja kan ha ett pedagogiskt syfte, och på så sätt vara med och uppenbara vad som är Guds tankar för sin skapelse. Få böcker är i detta avseende så tacksamma att vända sig till som Domarboken!
Olof Edsinger, generalsekreterare SEA
