Det är med viss oro som jag läser det dokument som har producerats inför Evangeliska Frikyrkans processdag den 9 april – den andra av fyra inplanerade. Rent konkret väcker det åtminstone fyra olika frågor, särskilt som jag inte inifrån har kunnat följa med i processen. SEA:s Olof Edsinger skriver om EFK:s process gällande samfundets äktenskapssyn.
Som flera kristna tidningar har uppmärksammat befinner sig Evangeliska Frikyrkan mitt uppe i en samtalsprocess gällande samfundets äktenskapssyn. Bakgrunden är en motion till EFK:s kongress 2020 som uppmanade styrelsen att ”utse en arbetsgrupp som närmare ska belysa frågorna med utgångspunkt från EFK:s evangelikala grundsyn” och vars syfte – i alla fall från motionären Stefan Swärds sida – var att ”ta tag i frågan i en ordnad beslutsprocess för att undvika ogenomtänkta och förhastade beslut”.
I sig är detta en vällovlig ansats. Dels för att det i längden är omöjligt att ignorera en så pass laddad och av samhället påhejad frågeställning, dels för att de pastorala aspekterna av äktenskapsfrågan är genuint komplicerade. Samtidigt är det med viss oro som jag läser det dokument som har producerats inför EFK:s processdag den 9 april – den andra av fyra inplanerade. Rent konkret väcker det åtminstone fyra olika frågor, särskilt som jag inte inifrån har kunnat följa med i processen.
Den första av dessa har med den totala frånvaron av ställningstaganden att göra. I en mening är det förstås helt naturligt att ett samtalsmaterial har ett öppet förhållningssätt. Men det gör också någonting med läsaren när exempelvis queerideologin framställs som ett lika legitimt sätt att se på kön och identitet som ett traditionellt och biologiskt färgat dito.
Den andra frågan har med det selektiva urvalet av förklaringsmodeller gällande hbtq-personers psykiska ohälsa att göra. I materialet lyfter man särskilt fram minoritetsstress och omgivningens så kallade ”mikroaggressioner” som förklaring till detta fenomen. Dock lyfter man inte fram den kritik som har riktats mot modellen i exempelvis temanumret Sexuality and Gender i den amerikanska tidskriften The New Atlantis. Ingenstans nämner man heller möjligheten att viss psykisk ohälsa kan grunda sig i att man lever i strid med en skapelseordning och – om den klassiska förståelsen av Bibeln är korrekt – med Guds uttalade vilja.
Den tredje frågan har med antydningarnas och det underförståddas makt att göra. I materialet finner man formuleringar som dessa:
- ”[Det är] avgörande att församlingen inte talar om sexualitet så att det stöter bort människor med olika sexuella identiteter.”
- ”Kan vi bygga gemenskap på ett sådant sätt att även den som inte lever i en klassisk kärnfamilj ryms?”
- ”Den traditionella betoningen på man och kvinna som komplementära ersätts ofta med en betoning på de kvalitéer som uppehåller en relation och på relationens betydelse för de som lever tillsammans.”
- ”Historiskt har ’skapelseordningar’ ofta använts för att legitimera samtida strukturer som ansetts ’naturliga’ men som senare visats vara förtryckande.”
- ”Vi påstår, trots att frågan om samkönade relationer är angelägen, att det är avgörande att vi inte placerar den i kyrkans och trons centrum.”
Alla dessa påståenden och frågor kan i en mening ses som relevanta. Men nog är det lätt att i denna kontext tolka dem som argument för en förändrad äktenskapssyn från församlingarnas sida?
Den fjärde frågan har med den konkreta teologin att göra. Inför den första samtalsdagen publicerades ett processmaterial som bland annat innehöll en ”Kartläggning av hur texter som berör samkönat sex tolkas i evangelikala miljöer”. Där gjordes en uppspaltning med å ena sidan en ”traditionell” tolkning och å andra sidan en ”nyare” och mer öppen tolkning.
Detta innebär att materialet till den andra processdagen helt saknar hänvisningar till de mest relevanta bibelorden. Däremot möts man av flera anmärkningsvärda utläggningar på temat. Till exempel påpekas att även samkönade relationer kan ge uttryck för Andens frukter och att ingen av dessa ”tycks stå i direkt motsats till trofast homosexuell samlevnad”. Man hänvisar också till urkyrkans hantering av frågan om offerkött som exempel på ”vilka regler som behöver omtolkas kontextuellt eller inte för att uppehålla ett sant liv i kärlek till Gud och varandra”.
I stället för att hänvisa till skapelsetexterna och den uttryckliga undervisningen i Nya testamentet introducerar man alltså allmänna principer av tveksam exegetisk relevans. På vilket sätt kan detta beskrivas som evangelikalt?
Ett sista exempel på problematiska inslag kan vara avsnittet om trohet, där man talar om församlingen som ”en gemenskap som hjälper familjer [oavsett konstellation?] att hålla samman”. Trohet är förstås en central dimension av den bibliska äktenskapssynen. Men varför väljer man inte att också lyfter fram alla andra komponenter i en skapelsegrundad äktenskapssyn:
- Överlåtelse (1 Mos 2:24).
- Komplementaritet (1 Mos 1:27–28; 2:18–24).
- (Potentiell) fruktsamhet (1 Mos 1:28).
Processmaterialet ställer frågan: ”Betyder detta att den viktigaste frågan inte är ’ja’ eller ’nej’ till trogen homosexuell samlevnad utan att urskilja vilka livsval som befrämjar de karaktärsegenskaper som formas i Jesus efterföljd?” I mina öron låter detta förvillande likt de klassiska orden: ”Skulle då Gud ha sagt?”
Olof Edsinger, generalsekreterare
En kortare version av denna text har tidigare publicerats i Världen idag 220505
