Man behöver inte själv vara religiös eller ägna Stilla veckan en tanke för att notera att vår tid präglas av en progressiv trend av syndanöd och offentlig botgöring, ofta under begrepp som woke. Men samtidigt saknar denna sekulariserade kristendom ett budskap av försoning, skriver Jacob Rudenstrand.
Vi närmar oss Stilla veckan som är sista etappen i kyrkoårets fasteperiod. I äldre tider var det en tid präglad av bot, bättring och nöd över ens syndiga leverne. Hela samhället skulle betyga sin överlåtelse till de fromma idealen. De andligt blinda skulle dessutom väckas. Långt in i vår tid rådde det därför nöjesförbud på Långfredagen: ”Vem dansar på en begravningsdag?” undrade en pastor uppfordrande då Sydsvenskan skrev om lagens upphävande. Varje god kristens mål var att undkomma domen och man satte sitt hopp till Guds rena lamm som oskyldigt offrade sig på korset för världens synd.
Att vi idag lever i världens mest sekulariserade land gör att de flesta betraktar äldre tiders påskriter som främmande. Prästers och predikanters förmaningar är inget man fäster någon vikt vid. Men paradoxalt nog präglas vi ändå av en sekulariserad form av kristendom med egna riter och påbud – inklusive syndabekännelser och fromhetsövningar. Vi lever nämligen i en progressiv väckelsetid och enligt woketrenden som nu sveper över stora delen av Västvärlden lider vårt samhälle av ursyndens konsekvenser – patriarkatet, västerlandets kolonialism och kapitalism – och således i behov av frälsning. Så förkunnas det i alla fall från en rad akademiker och aktivister som de senaste åren har väckts till engagemang mot systemiska orättvisor mot minoriteter. Engagemanget upptas i synnerhet av debatter kring pigment, privilegium och pronomen. Istället för syndanöd ska man känna klimatskam, bekänna sina vita privilegier och omvända sig från transfobi med påföljande avlatshandlingar. Forna tiders syndakataloger har ersatts av lika nitiska triggervarningar.
Enligt Fridays for futures hemsida är roten till det onda ”kolonialism, kapitalism, patriarkat, vit överhöghet och exploatering”. De rena och oskuldsfulla, som utgörs av ”ursprungsbefolkningar, svarta, antipatriarkala och andra marginaliserade grupper”, ställs mot de orena: ”välbärgade, vita, heterosexuella cis-män”. Samtidigt är många blinda för Sanningen då västerländska medier ”hjärntvättar” människor.
Liknande trosdeklaration delas av förmenta antirasistiska aktivister, något som debattören Mosa Mazroui-Sebdani skrev om i GP 7/11 2023. Under sin uppväxt fick han höra hur han som ”invandrare är utsatt för strukturellt förtryck och diskriminering [och] började se rasistiska mönster överallt” samt att ”tillkortakommanden kan härledas till strukturellt förtryck”. På så sätt skapas en svartvit tro där varje del av samhället domineras av en osynlig kraft som bara de frälsta kan urskilja.
Samma uppenbarelsekunskap – ”levd erfarenhet” – märks i transdebatten där människors metafysiska upplevelse ska upphöjas till lag med påföljande krav på hur andra ska identifiera en. När katekesförhör väntar förväntas alla avge korrekt bekännelse. Dissidenter stämplas reflexmässigt som transhatare. För dem som bekämpar tvåkönsnormen tycks tvåvalsnormen vara en återkommande dogm: Antingen bejakar du vår övertygelse eller så hatar du oss.
Stöd för historiskt marginaliserade grupper brukar beskrivas som godhetssignalering. Men förekomsten av slogans, eller trohetseder, som ”Black Lives Matter”, ”antirasism”, ”klimaträttvisa” och ”transkvinnor är kvinnor” handlar snarare om sälla sig till de oskyldiga i kontrast till överträdaren. Georgetownuniversitetets Joshua Mitchell har jämfört wokerörelsens aktivism med den ursprungliga påskberättelsen då judiska hem i Egypten markerades med ett oskyldigt lamms blod för att undkomma dödsängeln. På samma sätt uppdaterar vi idag våra profiler, skriver under upprop och bär dekaler för att identifiera oss med de oskyldiga för att undkomma ”social död”: cancelering, drev och deplattformering. Till och med beläten som historiska statyer, gatunamn och litteratur ska avlägsnas bort för att en gång för alla göra upp med ursynden.
Att historien är komplex och att kolonialism, slaveri och förtryck har utförts av en mängd olika kulturer ryms dock inte i den progressiva frälsningsläran. Därför tycks det vara naturligt för de rättrogna att, vid sidan om att göra bot och bättring för äldre tiders försyndelser, ägna sig åt självspäkning. Att även vissa kristna institutioner tar till sig den progressiva reformationens budskap kan ses som ett ödets ironi. Ett uttryck för detta var när Svenska kyrkan i höstas gladeligen beskrev sig själv som ”woke”.
Ännu större iver visas dock av Engelska kyrkan som ska satsa miljarder på gottgörelse för 1700-talets transatlantiska slavhandel, då man enligt en utredning investerade i handelskompaniet South Sea Company som skeppade slavar till den nya världen. Men som journalisten Daniel Hannan påpekat kampanjade hundratusentals medlemmar i Engelska kyrkan, ledda av politiker som William Wilberforce och präster som John Newton, för avskaffandet av slavhandeln 1807 – och kämpade en lång tid därefter mot andra länders slavhandel med både skattemedel och liv som insats. Nyss nämnda utredning uppmanar för övrigt kyrkan att även be om ursäkt för den kristna missionen. Huruvida den arabiska slavhandeln i Afrika, som fortsatte så sent som under 1960-talet, kommer gottgöras av länder som Qatar, Saudiarabien och Jemen är en annan fråga.
Man behöver inte själv vara religiös eller ägna Stilla veckan en tanke för att notera denna trend av syndanöd och offentlig botgöring. Men samtidigt som vår tid präglas av en sekulariserad kristendom saknar den ett budskap av försoning. I Ivar Arpis podd Rak höger beskrev författaren Douglas Murray nyligen denna skillnad mellan kristendomen och wokeismen. Den förra har ”möjligheten till försoning för synd. Ta bort möjligheten till fullständig försoning och allt du har är en evig cykel av skuldkänslor. Jag tror att det är det som ligger bakom mycket av den olycka som finns i våra samhällen idag. Jag får höra att jag är ond, ond från födseln. Jag får höra att jag är skyldig, skyldig från födseln. Och jag får höra att min blotta existens är någon form av kränkning eller övergrepp på planeten. Min blotta existens här är en del av problemet”.
Som Murray påpekar är alltså detta en påskberättelse utan försoning. Och detta är sannolikt den största skillnaden mellan vår tids ”väckelse” och gamla tiders kristendom: Wokerörelsen är precis lika religiös, och därtill nitisk i att peka ut syndare. Men man gör det utan påskens ursprungliga budskap. Renhetsivern och syndabockarna finns på plats – men utan löfte om försoning och en ny chans för dem som av det nya prästerskapet har placerats på ”fel sida av historien”.
Jacob Rudenstrand
Bitr. generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
