Ny forskning från Lunds stift blottlägger grundläggande problem i mycket av Svenska kyrkans förkunnelse. Det handlar om en rörelse från bibelordet till relationsskapande dialog, och därmed också en rörelse från Ordets till förkunnarens auktoritet. Inte minst handlar det om en skriande brist på sann, gudagiven nåd. SEA:s Olof Edsinger reflekterar utifrån ett läsvärt reportage i Kyrkans Tidning.
I Kyrkans Tidning den 3 januari fanns ett stort uppslaget reportage om förkunnelsen i Svenska kyrkan. Det är prästerna Frida Mannerfelt och Clara Nystrand som har forskat kring situationen i Lunds stift och som för tidningen delar med sig av sina resultat. För oss som till och från lyssnar till förkunnelsen i vårt största kristna samfund torde inte deras slutsatser komma som någon överraskning. Men likafullt är det en intressant analys, som jag här tar tillfället i akt att kommentera.
Mannerfelt har granskat predikoidealen i Svenska kyrkans prästutbildning mellan 1903 och 2017. Hon konstaterar att en avgörande brytpunkt skedde under 1970-talet, då de pedagogiska idealen i Sverige var under omstöpning. Detta var en tid då man började röra sig bort från så kallad ”katederundervisning”, och inom teologin började man allt mer att förorda så kallad ”relationsskapande dialog”. Eller med artikelns formuleringar: man gick ”från ett budskapsorienterat ideal som betonar bibeltextens budskap till ett relationsorienterat som betonar vikten av att predikan tar sin utgångspunkt i människors liv och erfarenheter”.
Alla som är intresserade av kommunikation i allmänhet och predikan i synnerhet torde vara bekanta med detta skifte. Än i dag är det ju hela tiden tal om att man ska vara ”autentisk” och krydda sin förkunnelse med (eller helt låta den domineras av) personliga vittnesbörd. Men Mannerfelt noterar även ett antal baksidor med detta tänkande. Som exempel tar hon en av sina egna julpredikningar som i efterhand fick genomgå en extern analys.
– I min iver att skapa relation vid en krubbgudstjänst, där de flesta var ovana vid att gå i kyrkan, försökte jag säga något som kunde vara relevant för dem genom att anknyta till deras erfarenheter. Resultatet blev att jag tappade budskapet att en frälsare är född.
I mina öron låter Mannerfelts ord som en blixtbelysning av den svenska folkkyrkans dilemma. Men de är alltså även ett uttryck för ett konkret pedagogiskt ideal, där anknytningen till åhörarna blir viktigare än kopplingen till bibeltexten. Och ytterst sett, säger Mannerfelt, är det en fråga om auktoritet. När fokus hela tiden ligger på det relationsorienterade måste ju förkunnarens uppgift bli att etablera sin egen auktoritet. Han eller hon måste ”bevisa” för sina åhörare att han eller hon är värd att lyssna till.
I det mer klassiska paradigmet, där man betonade att prästen var en representant för någonting betydligt större än sig själv – Jesus, hans Ord och hans Kyrka – var detta inte lika nödvändigt. Prästen var Verbi Divine Minister, det heliga Ordets tjänare, och behövde som sådan inte ”göra sig till” för att få fram sina poänger. Auktoriteten låg inte hos förkunnaren, utan i det inspirerade gudsordet.
Det är ingen tvekan om att det senare rimmar bättre även med en evangelikal förståelse av den kristna förkunnelsen. Predikanten förkunnar inte sig själv, utan Kristus. Men därmed inte sagt att frågan skulle vara helt enkel. I alla tider kan man ju säga att väckelserörelsen också har varit en folkrörelse, och statskyrkans ofta stela former har stått i skarp kontrast till frikyrkans betoning av det livsnära och autentiska/självupplevda. Diken finns sålunda på båda sidor. Och, kan man tillägga: både i Svenska kyrkan och i de traditionella frikyrkorna.
I Kyrkans Tidning går journalisten vidare till en andra intervju, den här gången med prästen och teologen Clara Nystrand. Hon spinner vidare på samma tråd som sin kollega, och ställer följande intressanta frågor: ”Har predikan sekulariserats? Har kyrkan anpassat sitt budskap till en värld som saknar andlig medvetenhet? Har kyrkan reducerat sina anspråk till sådana som den sekulära världen kan acceptera?”
Även Nystrand tar sin utgångspunkt i en personlig erfarenhet, nämligen av en predikan i anslutning till att bilden av Alan Kurdi – den drunknade pojke som spolades upp på en strand i Turkiet – fyllde våra svenska medier. Den aktuella prästens kommentar till detta var: ”vi måste ställa upp, vi måste göra något.”
– Men någonting fattades, säger Nystrand. Predikan hade sagt vad vi människor måste göra. Men var fanns Gud? Vad gör Gud åt vår maktlöshet och frustration när en drunknad treåring spolas upp på stranden?
Och så tillägger hon:
– Där fanns en tomhet. Jag tänkte att det nog inte bara var den här predikan som var sådan utan något jag kunde känna igen i mig själv också. Vi pratar om människors ansvar, hur vi kan förbättra världen, men inte så mycket om hur Gud hjälper oss i det.
Än en gång: för dem av oss som regelbundet lyssnar till förkunnelsen i Svenska kyrkan borde detta inte komma som en blixt från klar himmel. I grunden är det ju detta som är alla liberala kyrkors dilemma: När betydelsen av det övernaturliga tonas ned, blir evangeliet i första hand en allmänmänsklig angelägenhet. Förkunnelsen rör sig bort från frälsningsplanet, och parkerar i stället på skapelseplanet. Och som ett brev på posten hamnar också nåden i bakgrunden. Clara Nystrand igen:
– Avsaknaden av nåd i predikan kan leda till ett antropocentriskt budskap. Människan står i centrum men blir samtidigt utlämnad åt sig själv. Och en förkunnelse som låter Gud stanna i marginalen blir lätt lagisk.
Nystrand har förstås helt rätt. När Jesus inte längre får vara Frälsare, är ju det enda som återstår att se honom som Morallärare. Och när Jesus bara blir vårt etiska föredöme, förlorar han förmågan att befria oss på djupet. Då är vi kvar i samma grundläggande tillstånd, där vi hela tiden förväntas lyfta oss själva i håret och dra vårt eget strå till stacken i den gränslösa uppgiften att vara världsförbättrare. Alltså precis samma budskap som de flesta andra moralläror och religioner förkunnar …
Oavsett teologisk tradition finns det ett antal saker som är värda att reflektera vidare kring det som blottläggs i Kyrkans Tidnings reportage. Visserligen kan man förundras över Nystrands egen förvåning över sina forskningsresultat. ”Kan sekulariseringen tränga in i predikan, i den innersta kärnan i gudstjänsten och teologin?, frågar hon sig. ”Kan det ens vara möjligt?” Själv säger jag bara: välkommen till verkligheten! Jag kan ge oändligt många exempel på detsamma, från mina många gudstjänstbesök i detta samfund.
Men än en gång: problemet är betydligt större än Svenska kyrkan. Låt oss därför alla, och oavsett andlig hemvist i övrigt, lyssna in den analys som ges. Både frågan om förkunnarens auktoritet och förkunnelsens ärende är trots allt högaktuella i de flesta kristna samfund.
