Kort sagt är det väldigt mycket som ligger i vågskålen när en kyrka agerar – eller riskerar att agera – i strid med bibelordets klara undervisning. Som i praktiken hävdar att Herren har ändrat uppfattning och numera välsignar det som han i både Gamla och Nya testamentet beskriver som en synd och som ett brott mot hans skapelseordning. SEA:s Olof Edsinger förklarar varför frågan om en kyrklig vigsel eller välsignelseakt för samkönade par är större än många andra frågor där vi som kristna kan tänka olika.
De senaste veckorna har Evangeliska Frikyrkan genomfört ett antal samlingar för att lyssna in sina gräsrötter i synen på samkönade sexuella relationer. En av huvudfrågorna har – i alla fall enligt Dagens reportage – varit: ”Måste församlingarna tycka lika om en fråga som samkönade äktenskap?”
Jag är inte medlem i EFK och gör därför inte anspråk på att vara delaktig i samfundets interna process. Dock tror jag att alla som har följt med i de senaste årens debatt är införstådda med dess potentiella sprängkraft – som för övrigt är kännbar också inom flera andra av våra kristna samfund.
”Ytterst är frågan som nu spränger inom EFK om rörelsen kan hålla ihop om lokala församlingar tycker olika i en fråga som denna”, skriver Dagen. Och de enda svenska samfund som på allvar har försökt sig på denna balansgång är ju i dagsläget Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan. I det förra fallet ledde det bland annat till att världens största lutherska kyrka – Mekane Yesus i Etiopien – bröt relationen och därmed också nattvardsgemenskapen med sin tidigare samarbetspartner. I det senare fallet ledde det till att ett femtontal församlingar ansökte om medlemskap i EFK; det är lätt att föreställa sig vad dessa kommer att tänka om EFK plötsligt blir en ”Equmeniakyrkan II”.
Och det är ju så här det är i Guds församling. Som kristna är vi beroende av varandra. ”Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den”, skriver Paulus (1 Kor 12:26). Och några verser tidigare: ”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’, inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte’” (1 Kor 12:21).
Därför kan det som nu är uppe för debatt inom Evangeliska Frikyrkan inte reduceras till att bara vara samfundets ensak. Hela Kristi kropp kommer i slutändan att beröras, precis som vi för ett antal år sedan berördes av – och i många fall beklagade – Svenska kyrkans och Equmeniakyrkans vägval i frågan.
Den enklaste lösningen för EFK:s del vore förstås att uppmana de församlingar som önskar en ny hållning i äktenskapsfrågan att ansluta sig till Equmeniakyrkan. Då skulle den akuta spänningen försvinna, och risken för såväl kyrkosplittning som för att EFK:s internationella partners slår bakut skulle minimeras.
Men även bortom de praktiska aspekterna finns det ett antal viktiga frågor att behandla. Den interna processen i Evangeliska Frikyrkan kommer att utgå från samfundets ledord evangelikal, karismatisk, baptistisk och missionell. Detta är både logiskt och teologiskt motiverat. Men låt mig också få vara lite personlig och lansera en helt annan dimension av denna fråga, som för mig har blivit avgörande för det som kommit att bli min egen hållning.
Nämligen gudsfruktan.
Man kan fråga sig varför just synen på samkönade vigslar skulle vara så laddad. Det finns ju mängder av frågor där vi kan landa i olika slutsatser som kristna. Även bland SEA:s medlemmar och sympatisörer finns det betydande skillnader i exempelvis synen på dop, nattvard, församlingsstruktur och eskatologi.
Men förutom det uppenbara – att det i dessa frågor finns en bredd av perspektiv även mellan Nya testamentets pärmar, medan synen på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna går som en röd tråd genom hela Guds ord – finns det en annan och helt avgörande skillnad här: I fråga om äktenskapet, eller för den delen en kyrklig välsignelseakt, gör vi anspråk på att som kyrka agera å Guds vägnar. Och att i Guds namn välsigna något som enligt Bibeln drar på oss Guds vrede (se Rom 1:18–28) är inte någon liten sak.
Jag säger inte att samkönat sex som sådant skulle vara en större synd än något annat av de beteenden som fördöms mellan Bibelns pärmar. Däremot finns det en unik laddning i att som kyrka välsigna och i Guds namn sanktionera detta beteende. Förvisso vore det lika problematiskt att i Guds namn välsigna till exempel girighet, otrohet, lögn eller stöld. Men mig veterligt finns det inte heller något kristet samfund i Sverige som valt att ta ett sådant steg. Om så vore fallet hade det (förhoppningsvis) blivit hårt kritiserat av övriga kristenheten.
Men det är också här som det på allvar blir en fråga hur länge, och på vilka villkor, man kan stå kvar som medlem i ett samfund – och ännu mer en lokal församling – som välsignar samkönade sexuella relationer. En församling som i Guds namn välsignar något som Bibeln talar om som synd är nämligen något helt annat än en församling som har en annorlunda syn på sakramenten eller de yttersta tingen. Och det är därför som jag i detta sammanhang använder mig av begreppet gudsfruktan. Risken finns helt enkelt att jag som enskild kommer att sanktionera och därmed göra mig medskyldig till ett beteende som utmanar Guds suveränitet.
Det är också därför som den världsberömde lutherske teologen Wolfhart Pannenberg gjorde följande uttalande, när debatten om en kristen syn på homosexualitet rasade i Tyskland: ”Om en kyrka lät sig själv drivas till den punkt där den upphörde att behandla homosexuell aktivitet som ett avsteg från den bibliska normen, och erkände homosexuella föreningar som ett personligt kärlekspartnerskap likvärdigt med äktenskap, skulle denna kyrka inte längre stå på biblisk grund utan i opposition till Skriftens entydiga vittnesbörd. En kyrka som tog detta steg skulle upphöra att vara den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan.”
Det är helt okej om det jag här skriver leder till att någon kallar mig (och Wolfhart Pannenberg) för nojig eller gammaldags eller teologiskt överspänd. Själv väljer jag som sagt hellre att använda mig av ordet gudsfruktan. ”Bedra inte er själva!”, skriver Paulus. ”Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike” (1 Kor 6:9–10).
Vi kan naturligtvis säga att det är Paulus som i dessa verser bedrar sig själv. Att det är han som är nojig och gammaldags och teologiskt överspänd … Jag vet också att det finns andra tolkningar av dessa texter och att även de som ansluter sig till dessa kan ha en upplevelse av att ”här står jag och kan inte annat”. Men själv ställer jag mig ändå betydligt hellre på den tvåtusenåriga kristna tolkningstraditionens sida, än på de senaste årens revisionistiska tolkningar – varav vissa är alldeles uppenbart undermåliga.
Lite banalt kan man kanske kalla denna strategi för att ta det säkra före det osäkra. För min del sker det nämligen mot bakgrund av ett antal mycket allvarliga varningar i Skriften. Förutom ovanstående ord av Paulus gäller det exempelvis Jesu ord i församlingstalet: ”Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup” (Matt 18:6).
Kort sagt är det väldigt mycket som ligger i vågskålen när en kyrka agerar – eller riskerar att agera – i strid med bibelordets klara undervisning. Som i praktiken hävdar att Herren har ändrat uppfattning och numera välsignar det som han i både Gamla och Nya testamentet beskriver som en synd och som ett brott mot hans skapelseordning.
Det svenska ordet ”kyrka” kommer av grekiskans kyrios, som betyder herre. Kyrkan är alltså en gemenskap av alla dem som vill ha Jesus och hans ord som högsta auktoritet. Den fråga som vi alla behöver ställa oss – i denna fråga, såväl som i alla andra frågor – är alltså: Hur kan vi som kyrka så långt det bara är möjligt vara lydiga mot Jesus och hans ord, oavsett vad det i övrigt kan komma att kosta oss?
Olof Edsinger, generalsekreterare för SEA
