Hur är jag med och utformar ett samhälle där människor med olika övertygelser kan samexistera? Det är den frågan som beslutsfattare bör ställa sig i utvärderingen av debatten kring böneutrop och alla andra debatter som rör religion och livsåskådning. Det står i skarp kontrast till dagens populistiskt präglade religionsförbudspolitik, skriver Jacob Rudenstrand, Svenska Evangeliska Alliansen.
Den svenska religionsdebatten har på senare tid pendlat mellan två poler: å ena sidan en sekulär majoritetskultur och å andra sidan en muslimsk minoritetskultur. På bägge sidor dominerar röster som ser de gemensamma fri- och rättigheterna som ett nollsummespel. Från majoritetskulturens sida ses varje religiöst präglat inslag som ett hot mot demokratin, medan det från minoritetskulturens sida hävdas att alla offentliga uttryck för den religiösa identiteten bör välkomnas utan förbehåll.
Alla muslimer vill inte ha böneutrop
Frågan om muslimska böneutrop exemplifierar hur det svenska samhällskontraktet just nu befinner sig i en omförhandling kring religiösa övertygelser. Samtidigt är inte skiljelinjerna i debatten helt lätta att definiera. Alla muslimer och muslimska församlingar efterfrågar till exempel inte böneutrop. I Ljungby, bara sex mil bort från Växjö, säger Abdelhak Lahouarichri, vice ordförande för en muslimsk förening: ”Det passar inte in i det svenska samhället att ropa ut när det är dags för bön. Jag är medborgare i Sverige, jag måste rätta mig efter svenska lagar.”
Det finns legitima argument på bägge sidor om denna debatt. Återkommande och institutionaliserade proklamationer i människors närområde – nu godkända att spelas upp på samma ljudnivå som en normal rockkonsert – är knappast ett oproblematiskt inslag i grannskapet. Religions- och yttrandefriheten innebär däremot att vi alla måste klara att ta del av budskap som vi inte gillar. Ett samhälle där enbart budskap som majoriteten godkänner får finnas är möjligen friktionsfritt, men knappast fritt.
Här krävs därför en konstant avvägning mellan det pragmatiska och principiella. Sansade samtal om hur olika målkonflikter inverkar på varandra. Konsekvensanalys av såväl argumentationslinjer som politiska beslut.
Våra statliga utredningar brukade vara ett kvitto på att vi tar stora samhällsförändringar på allvar. Men när vi diskuterar religionens roll i samhället är Sverige inte längre ett sådant land. Kategoriska uttalanden som att ”religionen är en positiv kraft” eller ”religionen är en farlig kraft” har avlöst varandra utan nödvändiga distinktioner gällande positiva, negativa och neutrala uttryck för religiositet.
Om tron tidigare har beskrivits som en tillgång, tenderar den numera att beskrivas som ett problem som ska hanteras – utan att klargöra vad som är problematiskt med respektive livsåskådning. I Göteborg har det fått konsekvensen att kommunala bidrag till barn- och ungdomsverksamhet har dragits in för att man gör samma bedömning av en kristen scoutkår som av våldsbejakande islamister med motiveringen att det i båda fallen handlar om ”religiös verksamhet”.
Problematisk utveckling
Både bland politiker och opinionsbildare talas det också allt oftare om behovet att värna samhället som sekulärt och religiös tro som något privat. I sin kommentar till TT framför Anna Tenje (M), ordförande i kommunstyrelsen i Växjö, förvisso ett pragmatiskt argument mot böneutrop när hon vill motverka motsättningar. Men sedan tillägger hon: ”Jag gillar det sekulära samhället och försvarar gärna det.”
Detta är inte enda gången som en sekulär samhällssyn upphöjs till politiskt program. När Socialdemokraterna går till val på att förbjuda samtliga konfessionella friskolor, för vad som kan ha skett på några få av dessa, säger civilminister Ardalan Shekarabi (S) i SVT:s Agenda: ”Vi tror på ett sekulärt samhälle, där religionen i huvudsak är privat och att religionens roll i det offentliga livet är begränsad.”
För det öppna och fria samhället är detta en problematisk utveckling. Faktum är ju att tron på ett sekulärt samhälle i sig är ett uttryck för en livsåskådning. Samhället är mycket större än staten och präglas av en mängd olika livsåskådningar. En sekulär offentlighet – där religionen hålls privat – favoriserar helt enkelt en sekularistisk livsåskådning. Lika mycket som ett kristet respektive muslimskt samhälle skulle favorisera sin livsåskådning och vara restriktiv mot andra.
Ett mer pragmatiskt förhållningssätt till livsåskådningar som de facto finns bland medborgarna vore att föredra jämfört med den religiösa analfabetism som med facit i hand redan lett till ett antal motsättningar.
Frågan som beslutsfattare bör ställa sig i utvärderingen av debatten kring böneutrop – liksom alla andra debatter som rör religion och livsåskådning – är: Hur är jag med och utformar ett samhälle där människor med olika övertygelser kan samexistera? Inte som i dag med en populistiskt präglad religionsförbudspolitik.
Att det förekommer konfliktytor mellan olika värderingar och livsåskådningar behöver inte innebära något negativt. Men samtidigt som ett öppet och fritt samhälle måste tillåta polarisering, borde ett visst mått av sammanhållning ligga i allas intresse. Principer kan utgöra ett gott fundament men ett gott samhällsbygge kräver ett större mått av pragmatism.
Jacob Rudenstrand
Läs på GP.se
