Sommaren går mot sitt slut, och de flesta svenskar har ett antal varma semesterveckor att se tillbaka på. För vissa av oss har delar av ledigheten varit en tid för extravagans – till exempel om vi är på resa där vi bor på hotell och äter frukost, lunch och middag på restaurang. Men för de flesta är det nog ändå så att semestern är en tid att skala ned. Kanske till och med att våra veckor utan lönearbete innebär en spartansk tillvaro på ett torp, en sommarstuga eller i en husvagn – ibland utan vare sig TV, internet eller rinnande vatten.I det senare fallet kan semestern vara en möjlighet att öva sig i två av den kristna trons mest underskattade dygder, nämligen förnöjsamhet och en enkel livsstil. Det skriver Olof Edsinger.
I vår individcentrerade och konsumtionsinriktade tid har vi här att göra med två mycket främmande fåglar i skogen. Till stora delar är det ju motsatsen till förnöjsamhet och en enkel livsstil som förväntas av oss, och som även får vårt samhälles ekonomiska hjul att snurra. Media och reklam försöker hela tiden övertyga oss om ”behov” som vi från början inte trodde att vi hade; de försöker vädja till vår otillfredsställelse snarare än till vår förnöjsamhet.
Och sanningen är ju den att det är svårt att som modern svensk trassla sig ur detta system. På pappret kan det möjligen vara lätt att ifrågasätta konsumismen. Men i slutändan föredrar de flesta av oss ändå ”mer” snarare än ”mindre”, bekvämlighet snarare än askes. Därtill bombarderas vi hela tiden av reklamen som vädjar till oss med lockrop som ”unna dig”, ”du är värd det” och ”häng med i tiden”. Om vi bara reflekterar lite inser vi också att konsumismen rymmer en existentiell sida: jag shoppar – alltså finns jag.
Med tanke på detta måste den sanna motkulturen skära djupare in i våra liv än bara våra yttre beteenden. Inte minst handlar det om saker som självbild och gudsbild. Den som är trygg i relationen till sig själv och till sin Skapare får helt enkelt lättare än andra att genomskåda de röster som säger att ”om du bara köper Ä så kommer du att”.
Men därmed är inte sagt att vi ska underskatta kraften i våra praktiska vanor. Både förnöjsamhet och en enkel livsstil är nämligen något som vi kan öva oss i. Ett viktigt sådant område har med vårt personliga givande att göra. Jesus själv talar om detta som en form av andlig kamp. I ena ringhörnan står Herren själv, i den andra pengarnas avgud mammon. Och mellan dessa båda, säger Jesus, måste vi välja. ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon” (Matt 6:24). Därför kallar han oss också till ett liv av utgivande och generositet. ”Det är saligare att ge än att ta” (Apg 20:35).
Vårt givande som kristna spelar förstås en stor roll för dem som kommer i åtnjutande av våra ekonomiska resurser. Både i och utanför kyrkan finns det behov som vi som Guds folk har blivit kallade att fylla. Men givandets välsignelse är större än så: det är också av betydelse för oss som ger.
Först och främst ligger välsignelsen i att vårt givande hjälper oss att efterlikna Kristus själv. Bara den som lever i generositet kan ju återspegla den Herre som ”utgav sig själv och tog en tjänares gestalt” (Fil 2:7). Givandet är också en kvalificerad form av andlig krigföring. Att gå i närkamp med mammons avgud är ju detsamma som att ta kommandot över sitt eget liv: Jag vill inte längre vara slav under konsumismen! Jag vill att min ekonomi ska bära frukt också för evigheten!
Till detta kan läggas den rent ekonomiska välsignelse som skymtar fram i såväl Gamla som Nya testamentets texter. ”Den som sår rikligt får skörda rikligt”, skriver Paulus (2 Kor 9:6).
Inga av dessa perspektiv behöver spelas ut mot varandra. Men en sammanfattning kan vara att förnöjsamhet och en enkel livsstil är till välsignelse både för oss själva och för vår värld i stort. Därmed är det också till behag för Herren själv.
Visst kan detta vara värt att lägga på minnet även inför den stundande höstterminen?
Olof Edsinger
Generalsekreterare
Fotnot: Vill du läsa mer om Bibelns syn på pengar, givande och ekonomisk välsignelse? Kolla in Olof Edsingers e-bok Välsignat givande!
