Att omtolka korsfästelsen utifrån nutida referensramar för att komma undan vad som uppfattas som daterade offersymboler, vittnar knappast om nytänkande. Jesu offerdöd har alltid betraktats som en dårskap eller ett förvrängt missförstånd, skriver Jacob Rudolfsson utifrån debatten kring försoningsläran.
Martin Luther, som häromdagen uppmärksammades i flera länder i samband med Reformationsdagen (31 oktober 1517 var då han spikade upp de 95 teserna på kyrkporten i Wittenberg), brukade säga att läran om rättfärdiggörelsen var den trosartikel som kyrkan står och faller med. Han menade att alla andra läror Ä Treenigheten, Skapelsen, Syndafallet, Guds nåd, inkarnationen, sakramenten, människans synd och frälsning Ä kommer samman i Jesu försoningsverk på korset då han bar världens synd och tog på sig Guds straff. Reduceras detta till endast en metafor eller en symbolisk handling, rasar hela bygget.
Invändningarna mot försoningsverket är knappast nya Ä redan på 1100-talet ansåg den franske teologen Pierre Abélard att försoningen bara var ett bevis på Guds kärlek. Inget som avvänder Guds vrede över synden.
Idag pågår flera viktiga debatter inom kristna kyrkor kring dessa frågor. Var Jesu död på korset bara ett sätt för Gud att demonstrera sin kärlek? Krävde han egentligen inget offer för att människans synd skulle förlåtas? Är begrepp som synd, försoning och omvändelse ens väsentliga i kristen tro längre?
SEA:s ordförande Stefan Swärd, som arbetar på en bok om försoningsläran, beskrev nyligen på sin blogg hur han uppfattar en glidning i synen på försoningsläran som pågår i Västvärldens kristenhet och svensk kristenhet. Bland annat pågår det en diskussion kring försoningsläran inom Equmeniakyrkan.
Den brittiske baptistpastorn Steve Chalke har jämfört Jesu försoningsverk med ”kosmisk barnmisshandel”. Nyligen ville Presbyterianska kyrkan i USA byta ut textraden ”the wrath of God was satisfied” till ”the love of God was magnified” i lovsången ”In Christ Alone” (den svenska titeln är ”I Kristus själv”). Anledningen var att de tyckte att den förra textraden framställde Gud som argsint och blodtörstig.
I en kommentar sa Albert Mohler, rektor för Southern Baptist Theological Seminary, att Presbyterianska kyrkans beslut pekade på ett djupare problem i synen på försoningen. Hans eget samfund höll på att liberaliseras när försoningsläran ifrågasattes under 1900-talet.
För två år sedan skrev prästen Ulla Karlsson en debattartikel i Kyrkans tidning där hon gick till storms mot vad hon beskrev som en ”verklighetsfrämmande världsbild”:
”Den gudsbild och människosyn som avbildas [i psalmtexter och bibeltexter] är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk [Ä]
Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!”
Thomas Kazen, professor i exegetisk teologi, på Teologiska högskolan, i Stockholm, är inne på samma spår i en aktuell artikel i Dagen. Försoningsoffret ”är till stor del ett förvrängt missförstånd”, enligt honom:
”Om någon vill tolka helt bokstavligt så varsågod: gör romarna till offerpräster, Jesus till människooffer, och Golgata till tempelaltare. Gör det till priset av Jesus egen gudsbild! Något bokstavligt offer blir det inte i alla fall.”
Om utmaningen för Luther handlade om att förklara vad rättfärdiggörelsen bestod av, handlar utmaningen idag om att i många kyrkor förklara varför människan ens behöver rättfärdiggöras.
Att omtolka texterna, traditionen och tron utifrån nutida referensramar för att komma undan vad som uppfattas som daterade offersymboler, vittnar knappast om nytänkande. Inte ens de första lärjungarnas samtida var särskilt pigga på att höra om en blodig och förnedrande korsfästelse. De betraktade som bekant Jesu försoningsdöd som en dårskap eller stötesten (1 Kor 1:23-24).
Snarare behöver vi reformeras för att fortsätta ”kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Jud 1:3).
Jacob Rudolfsson, samordnare
