En av den gångna
sommarens viktigaste debatter rörde frågan om det sekulära samhället.
Startpunkten var Humanisternas manifest, som publicerades på DN debatt under
rubriken ”Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle”. Det finns flera
anledningar att återvända till den debatten; dels därför att debatten i sig rör
vid viktiga principiella frågeställningar som vi kommer att ha med oss under
lång tid framöver och dels därför att humanisternas debattupplägg mest skapar
förvirring.
Som jag ser det
behöver vi tillföra tre väsentliga distinktioner till debatten:
För det första är det skillnad mellan ett sekulärt samhälle och en sekulär stat. Ett samhälle
är inte likställt med dess stat. Staten har makt över delar av samhället, men
samhället är mycket mer än staten. Där finns hela det civila samhället med
familjer, föreningar och församlingar, där finns hela företagsvärlden och där
finns viktiga kunskaps- och kulturinstitutioner.
Detta innebär
att ett samhälle kan vara religiöst, samtidigt som dess stat är sekulär.
I manifestet
talar Humanisterna om ett sekulärt samhälle och gör inga tydliga distinktioner
mellan stat och samhälle. Här måste de utmanas: Kämpar de för ett sekulärt
samhälle? Det står i så fall i kontrast till ett öppet, fritt och därmed
pluralistiskt samhälle.
För det andra är
det skillnad mellan sekulär i betydelsen neutral i trosfrågor och sekulär i
betydelsen en ateistisk och humanistisk trosuppfattning. Ordet sekulär har på
svenska båda dessa (motsägelsefulla) betydelseriktningar, vilket tacksamt
utnyttjas av humanisterna. Intrycket de ger är att ett sekulärt samhälle både
är neutralt i trosfrågor och samtidigt i linje med humanismen! I manifestet
sägs att ”lagar och normer … ska … bygga på allmänmänskliga grunder”, samtidigt
som ”upplysningstanken” måste spridas. Men 1700-talets upplysning och den
därmed framväxande ateistiska humanismen är minst av allt allmänmänsklig – den
är uttryck för en specifik livsåskådning!
Någon helt
neutral stat finns förstås inte, varje stat måste agera utifrån ett stort antal
värderingar. Men en stat kan fortfarande välja att vara neutral i trosfrågor
och inte förorda eller ge privilegier till en viss religion eller
livsåskådning.
För det tredje är det skillnad mellan den historiska utvecklingen i Europa och den historiska
utvecklingen i USA. I Europa ledde det långvariga äktenskapet mellan kyrka och
stat till att kyrkan kopplades samman med auktoritet och förtryck. De senaste
två seklerna har därför i Europa präglats av en mödosam kamp för att koppla
loss kyrka och stat från varandra. Det sekulära har därmed definierats som det
religiösas fiende och en mer sekulär stat har likställts med ett mer sekulärt
samhälle.
I USA har
utvecklingen varit annorlunda. Många av invånarna kom ursprungligen från
religiöst förtryck i Europa och sökte sig till USA för att få frihet att
uttrycka sin egen övertygelse. Den tydliga separationen mellan kyrka och stat
som präglar den amerikanska konstitutionen finns där, inte för att begränsa
religiösa uttryck, utan för att ge människor frihet att själva uttrycka sin tro
på det sätt de själva vill. Den sekulära staten tar inte ställning i
trosfrågor, men begränsar inte heller individens möjlighet att göra det och
låta sin tro prägla samhället. En sekulär stat står därför inte alls i motsats
till ett religiöst samhälle, utan är istället en garanti för den religiösa
friheten.
Det är väl att
äktenskapet mellan kyrka och stat är över i Europa; det var aldrig en god idé.
Utmaningen idag är komma bort från den konflikt som lever kvar mellan tanken på
en sekulär stat – neutral i trosfrågor – och ett samhälle som bejakar religion.
STEFAN
GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska
Evangeliska Alliansen
