Längtan efter frihet är oerhört stark. Människor drömmer om frihet och är beredda att dö för den. Friheten hyllas ständigt i nya sånger och dikter. Och många stora politiska ledare har hållit minnesvärda tal om frihet.
I kommunistblocket fanns väldigt få friheter och järnridån hindrade människor att lämna ”arbetarnas paradis”. Västberlin var en frihetens ö omringad av förtryckande ofrihet. Berlinmuren var den ultimata symbolen för ofrihet under många årtionden. Vid denna mur höll John F Kennedy ett bevingat tal år 1963 om just frihet.
Drygt 20 år senare talade president Ronald Reagan om frihet vid samma mur. Han utmanade ofriheten och sa: ”Herr Gorbatjov, riv denna mur!” Denne Sovjetunionens siste president införde glasnost och perestrojka – öppenhet och förändring. I ett tal i FN i december 1988 sa han att friheten att välja är en oumbärlig och universell princip. Men öppenheten – och den frihet som kom med den – blev dödstöten för kommunistsystemet. För totalitära ideologier och diktatoriska regimer kan inte överleva där mänskliga friheter får råda. Dessa friheter inkluderar yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, mötesfrihet och politisk frihet.
Martin Luther King talade också om frihet, ja han hade en vision om att alla människor oavsett hudfärg eller religion skulle behandlas människovärdigt. Att vara fria att gå på restauranter, att vara fria att sitta var man ville på bussen och fria att välja skolor. King hade en dröm, han hade skådat in i det förlovade landet där förtryck var borta och där frihet råder.
Vi kan lista många frihetens banerförare i kampen mot apartheid, nazism, kommunism, rasism och islamism. På senare år har två kvinnliga frihetskämpar uppmärksammats och båda har fått Nobels fredspris: Aung San Suu Kyi i Burma och Shirin Ebadi i Iran. De är personer med stort personligt mod och en passion för mänskliga fri- och rättigheter. De är allt annat än likgiltiga inför den burmesiska militärjuntans diktatur eller den islamska regimens förtryckarapparat i Iran.
Men ett problem är likgiltigheten inför förtryck och ofrihet. En annan av Nobels fredspristagare var Elie Wiesel, som överlevde Förintelsen. Han talade till USA:s president Clinton och den amerikanska kongressen år 1999: ”Likgiltigheten inför lidande är vad som gör människor omänskliga. Likgiltighet är farligare än hat och ilska. Likgiltigheten gynnar förtryckaren – aldrig den förtryckte, vars smärta blir värre när han eller hon känner sig bortglömd.”
Därför är det glädjande med det internationella engagemanget för frihet för Burmas folk; en kamp med buddistiska munkar i spetsen. Fast det är beklämmande att vår frihetskamp ofta verkar vara så säsongsbetonat och mediaberoende. Förtrycket tar aldrig semester, det pågår dygnet runt även när CNN och DN inte uppmärksammar det.
Vi måste därför alltid och överallt stå upp för friheten. Frihet från förtryck. Frihet att tycka och tala. Vi måste slå vakt om friheten att be, ge ut böcker, få resa, demonstrera och rösta i fria val. Till den änden behövs även frimodiga ledare som Aung San Suu Kyi. Och hon är värd vårt stöd idag och imorgon. Vår likgiltighet är militärjuntans vapen mot frihet.
MATS TUNEHAG
Ordförande
Svenska Evangeliska Alliansen (SEA)
Artikeln är publicerad den 1 oktober 2007 på ledarsidan i Världen idag.
