Konspirationer från 1800-talet om evangelierna sprids fortfarande, skriver SEA:s Jacob Rudenstrand.
Under det gångnaåret har vi återkommande uppmanats att lyssna på etablerade forskare. Det har gällt klimatförändringarna, coronapandemin och andra frågor som riskerar fördunklas av konspirationsteorier och fake news. Men på ett område är det tyst med budskapet ”lyssna på vetenskapen”: Jesusforskningen.
I början av sommaren intervjuade Kyrkans Tidning (11/6) professor emeritus Bengt Holmberg, som specialiserat sig på Jesusforskningen. Från 1968 och framåt har han sett hur synen på evangelierna gått från ”ett nästan totalt underkännande” till ”att det finns mycket historiskt vetande att hämta ur evangelierna”. ”Jesusforskningen är inte längre lika antimetafysiskt inställd” och det sker inte ett så ”skarpt bortsorterande av själva källmaterialet på grund av förutbestämda uppfattningar”.
Samtidigt är det oftast vad som kan beskrivas som ytterlighetsröster som kommer till tals. Ta till exempel ”Jesus sista dagar” som visades i SVT i påsk på bästa sändningstid. Där påstods det att evangelierna inte är samtida ögonvittnesskildringar och att de ska tolkas som propaganda. Samma omdöme återkom i GP. Den 10 april skrev Mattias Hagberg på kultursidan: ”Från Jesu död finns inga vittnen, inga källor. Det enda som återstår är andrahandsuppgifter”. Det är dock ingen ny konspiration kulturskribenten lyfter fram och ironiskt nog är konspirationsteoretiker något Hagberg tidigare kritiserat.
I ”Can we trust the gospels?” (2018) går Peter J Williams, som leder arbetet vid bibelforskningsinstitutet Tyndale House och är verksam vid Cambridge-universitetet, igenom varför texterna är tillförlitliga. Boken är lättläst och lämpar sig väl för sommarledigheten. Williams beskriver bland annat hur författarna visar stor lokalkännedom, något som inte präglar apokryferna. Till exempel nämner evangelierna totalt 26 orter, såväl städer som små okända byar. Författarna återger också personnamn som stämmer in på Judéen och Galiléen omkring år 30. De populäraste namnen då var Simon, Maria, Josef och Juda, för vilka även krävdes identifikationsmarkörer som ”Petrus”, ”seloten” och ”från Kyrene” då flera personer kunde ha samma namn. Jämför detta med några av de populäraste judiska namnen i Egypten vid samma tid: Eleasar, Sabbataios och Dositeos. Personnamnen i apokryferna är betydligt färre i antal och från långt senare.
Att evangelierna dessutom så tydligt influeras av tidiga judiska idéer gör att det även finns skäl att datera dem innan judarnas krig mot romarna mellan år 66 och 70. Forskning visar alltså att nedtecknandet av händelserna skedde nära i tid och rum. Ändå hörs oftast fördomarna som Bengt Holmberg beskriver som ”ekot från tidigt 1800-tal”. Men det var omodernt redan då.
Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekretare
Krönikan publicerades även i Dagen
