Riksdagsvalet närmar sig och temperaturen stiger i valrörelsen. Inte minst på Dagens debattsida har detta märkts av, med ett antal politiskt inriktade inlägg under sommarmånaderna.
Från SEA:s sida klev vi in i samtalet redan i våras (18/5), och då med anledning av den valkompass från Storbritanniens evangeliska allians som vi har lagt ut på vår hemsida. Nu skriver vi i stället utifrån den enkät med 18 olika frågor som vi har bett riksdagspartierna att svara på. Hela enkäten finns tillgänglig på vår hemsida och rör frågor som samfundens villkor, konfessionella friskolor, samvetsfrihet i vården och normkritik i skolan.
Att olika kristna har olika partisympatier är inget nytt. I grunden ska detta ses som något sunt, då det bygger på att vi är fria individer med både rättighet och skyldighet att tänka själva. Lika sant är dock att vissa partier har brukat sticka ut i statistiken. När KD hade sin all time high fick de exempelvis 70 % av väckelserörelsens röster. Några decennier tidigare var det Folkpartiet som hade motsvarande position, med 60 % av frikyrklighetens stöd.
Som Dagens egna undersökningar visar har landskapet dock blivit mer splittrat. Som vi skrev i vår förra insändare tycks detta ha att göra med att höger–vänster-skalan inte längre är lika avgörande för väljarkåren. Opinionsanalytikern Marcus Uvell har nyligen påtalat att dagens väljare är mer värderingsstyrda, ofta i reaktion mot ett mer progressivt etablissemang. Här tror vi därför att vi behöver vara generösa. Som Daniel Ringdahl skrev i Dagen 10/8 behöver vi undvika att demonisera våra åsiktsmotståndare – något att tänka på inte minst i sociala medier.
Till saken hör förstås att inga politiska alternativ är självklara ur ett kristet perspektiv. Vår partienkät visar att en röst på S och L är en röst på partier med en njugg och ibland fördomsfull syn på kristna friskolor. En röst på M är en röst för en stramare invandringspolitik än många kristna skulle önska. En röst på MP är en röst för normkritik och upphävd tvåkönsnorm i skolan. En röst på V är en röst för att villkora vigselrätten med att viga samkönade par.
Det kan också vara olika saker som ligger i vågskålen. Många traditionella KD-väljare reagerar på partiets svängning i tidigare hjärtefrågor; ett försvagat KD skulle å andra sidan innebära att riksdagens kristna grupp halverades över en natt. Många som längtar tillbaka till en annan hållning i migrationsfrågan lutar åt C; samtidigt kan man fråga sig om partiets tal om att ”inte ställa grupp mot grupp” verkligen fungerar när det är dags för budgetförhandlingar. SD, slutligen, kan kännas tilltalande för dem som vill ha djupgående förändringar i det politiska systemet; baksidan av en sådan röst är å andra sidan väl dokumenterad.
Mitt i allt detta ska vi navigera som kristna. Det är inte konstigt att många bara checkar ut. Kanske överväger vi att inte rösta alls. Här var det intressant att läsa intervjun med Shane Claiborne i Dagen 20/3. Han konstaterade självkritiskt att hans bok ”Jesus for President” – som bland annat uppmuntrade unga kristna att vända partipolitiken ryggen – var en bidragande orsak till att Donald Trump blev USA:s president. Claibornes reflektion utifrån detta var att vi trots allt bör ”rösta på den kandidat som gör minst skada”.
Ett nyckelord för ett kristet förhållningssätt till politiken måste vara Jesu ord till fariseerna: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” (Matt 22:21).Att rösta är en medborgerlig rättighet som vi har goda skäl att göra bruk av. Våra hjärtan ska vi däremot bara ge åt Herren. En av de viktigaste orsakerna för en kristen att engagera sig politiskt borde därför vara att bevara rågången mellan Kristus och Kejsaren: att den religions-, yttrande- och samvetsfrihet som vi behöver för att fritt tjäna vår Frälsare bevaras.
På nätet har det figurerat ett antal profetior som förmedlat synsättet att hoppet för Sverige ligger i att ett visst parti får kristenhetens röster. Denna tanke faller på sin egen orimlighet. Som kristna måste ju vårt hopp stå till Herren – inte till någon partiledare.
Låt oss därför, precis som Daniel Ringdahl skrev i sin artikel, be för våra politiker – även de vars politik vi ogillar. Låt oss be att Gud, mitt i det läge som svensk politik befinner sig, använder förvirringen för att skaka om det som faktiskt behöver skakas om – men också bevara det som behöver bevaras.
Och låt oss fortsätta att i våra egna liv och församlingar gestalta Guds rikes verklighet. Även när det fullkomliga inte blir gestaltat genom våra politiker – inte ens dem vi själva har röstat på – kan vi som Guds folk bära bud om ett annat rike. Ett rike av rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande!
Olof Edsinger
