På tredje dagen uppstod Jesus från de döda, står det i Bibeln. Om man inte tror på detta och andra mirakel – kan man ändå kalla sig kristen? Om detta skriver SEA:s Jacob Rudenstrand i nyhetsmagasinet Fokus.
Strax innan askonsdagen, då den kristna fastan inleds, kom nyheten att många pedagoger i svenska förskolor känner en osäkerhet kring att förklara bakgrunden till högtider som påsk och jul. Man väjer för det specifikt religiösa innehållet eftersom verksamheten ska vara icke-konfessionell. Hur detta går ihop med läroplanens skrivningar om att föra vidare ”kulturarv – värden, traditioner och historia” är en gåta. Påskfirandet har trots allt långa historiska anor i Sverige – åtminstone tillbaka till Sveriges kristnande på 1100-talet.
Denna rådvillhet kring specifikt kristna inslag har länge präglat flera delar av vårt samhälle. Det har talats om religiös beröringsskräck, inte sällan kopplat till kristna högtider. På Mariehemsskolan i Umeå fick exempelvis luciatåget vara utan religiösa inslag i fjol. Istället låg fokus på ”ljus och kärlek” – liksom på könsneutralitet. Från en mer specifik traditionell bekännelseform till en mer modern, om än allmän.
Samma tendenser kan till och med skönjas inom vissa kyrkor. När jag häromveckan promenerade förbi S:t Johannes kyrka på Norrmalm i Stockholm kunde man på ett anslag se en inbjudan till en manifestation för ”ljus, fred, godhet och hopp” den 25 mars. Det enda som skvallrade om varför dagens kyrkliga begivenhet var viktig var sista raden: ”Det är dessutom våffeldagen…”. Alltså Marie bebådelsedag, då kristna högtidlighåller att jungfru Maria besöktes av ärkeängeln Gabriel och fick veta att hon skulle bli havande med Jesus. Det specifikt kristna reduceras till ”ljus och fred” – symboler som vi kan fylla med vad vi själva behagar.
Men pågår det inte en kristen kulturtrend, där man inte längre är avvisande till tron utan betraktar den som meningsfull? Lagom till såväl påsk som jul brukar ju ändå journalister och författare närma sig Bibelns berättelser, kristna teman och kyrkliga ritualer. Till exempel skrev Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman i samband med advent en fin text om hur han från en sekulär uppväxt har upptäckt det meningsfulla i gudstjänstens liturgi, i nattvarden och i korstecknet.
Men även här omvandlas kristendomen till hanterbara symboler. Sanningsfrågan, som enligt Wiman är en ”banaliserande bild av religionens roll i människors liv”, hålls på behörigt avstånd. För honom och andra handlar tron om ”tillhörighet, snarare än övertygelse. Förtröstan snarare än förvissning”, det vill säga “en mognare syn på religion”. Även från Svenskkyrkligt håll får Wiman ett visst eldunderstöd. Maria Södling, Svenska kyrkans enhet för forskning och analys, menar att ”kristen tro inte behöver definieras som särart, annorlundaskap och gräns” och att ”kristen tro som särart” är ett mer modernt påfund. Givetvis är den kristna gemenskapen och utövandet av tron viktig, men det kan knappast ställas emot Bibelns sanningsanspråk. Vi vänder oss med rätta emot politiker och opinionsbildare som gör falska utsagor om forskning, medicin och till och med historia. Varför blir då sanningshalten i Jesu anspråk om sig själv oviktiga och något ”banalt” till förmån för en odefinierad ”förtröstan”? Mycket ligger i vår tids ambition att tämja Jesus. Kristendomens sanningsanspråk blir helt enkelt något hanterbart för en kulturelit som inte vill ha något för krävande.
Men som Torbjörn Tännsjö nyligen skrev när han kritiserade avfärdandet av ”tanken om sant och falskt till förmån för ett mera magiskt förhållningssätt” bland kulturskribenter och kyrkoledare, är ”hårda varianter” av kristen tro ”bättre än mjuka”. De ”kan sakligt ifrågasättas”, skrev han. Stefan Arvidsson, professor i religionsvetenskap, var än mer rak: ”Stå för era påståenden om Jesus Kristus, Bibeln och verkligheten, eller för den delen om Koranen, och övertyga oss andra om att de är sanna. Så kan vi ha debatt i stället för samtal.”. Är det de ateistiska stenarna som ropar idag?
Kristen tro gör trots allt en rad sanningsanspråk, inte minst kopplade till historien, något som är aktuellt nu i samband med påsken. Vad hände exempelvis med Jesu kropp efter begravningen? Vad var det vänner, skeptiker och fiender var med om under dagarna som följde? Detta är verkliga och viktiga frågor om en av världshistoriens kändaste personligheter värda att undersöka.
Som Dick Harrison skriver: ”Tidsavståndet mellan de äldsta notiserna om tron på Jesu uppståndelse och den tidpunkt då den skall ha ägt rum är för kort för att man skall kunna argumentera realistiskt för att hela historien är ett påhitt från början till slut. Den grundläggande förutsättningen för uppståndelsehistorien är att det fanns en tom grav att hänvisa till. Det är osannolikt att lärjungarna inte, på ett eller annat vis, fick veta var Jesus begravts. Det är också uteslutet att det under fornkyrklig tid fanns en kropp i graven. Utan en tom grav hade historien kollapsat av sig själv.”
Ironiskt nog sammanfaller Tännsjös och Arvidssons kritik med aposteln Paulus kritik på 50-talet efter Kristus av den meningslösa tro som följer av en utebliven uppståndelse. Redan då var sanningsfrågan avgörande: ”Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro… då är er tro meningslös” (1 Kor 15:14, 17). Att den unga kristna rörelsen dessutom markerade sin särart, var något som utomstående och kritiker noterade till sin förtret. Den romerske guvernören av Bithynien i Mindre Asien, Plinius den yngre (61-114 e.Kr), går så långt som att i en brevkorrespondens med kejsaren Trajanus fråga hur hårt han borde agera mot det han liknade som ”skändligheter”, ”vidskepelser” och ”smitta”. De kristna vägrade nämligen att anpassa sig till den romerska majoritetskulturen och ge upp sin exklusivitet. Det provocerade sin tids elit då de såg påskens budskap som mer än bara symboler – ljus, fred eller tillhörighet – som kan fyllas med vad man behagade. Kristna som idag förföljs på grund av sin tro ser rimligen det kristna hoppet som mer än bara symboliskt. För att använda Flannery O’Connors ord: Om påsken bara är en symbol, åt helvete med den.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
En kortare version av artikeln är ursprungligen publicerad i Fokus
