Vilka behöver vi anpassa oss till i tider av förändring? De senaste månaderna har fokuset i många kyrkor legat på de äldre, av förklarliga skäl. Samtidigt ser vi hur unga vuxna tenderar att bli en ganska bortglömd grupp. Vår spaning är att även om gymnasieskolor gått i distansläge har många kyrkor har fortsatt sina tonårsverksamheter ungefär som vanligt. Därigenom har en viktig social och andlig miljö kunnat upprätthållas.
Men när det gäller unga vuxna är det vanligare att församlingar har mer sporadiska, riktade samlingar med dessa som målgrupp. Det kan vara bruncher, weekendresor eller gemensam mat i samband med ordinarie gudstjänst. De flesta av dessa arrangemang har ställts in eller i vissa fall fått en webbversion. Grundtanken att inte särskilja de unga vuxna så mycket från den vuxna församlingen är god. Men i tider då denna strategi är blockerad, samtidigt som jobb och studier ofta sker på distans, riskerar ensamheten och anonymiteten att bli väldigt stor. Lägg till detta de unga vuxna som har blivit permitterade eller är arbetssökande.
Situationen just nu visar hur viktigt det är att ha en uttalad strategi för arbetet med unga vuxna. Risken är annars att idén om att ”de ska vara en del av helheten” blir ett skäl att inte behöva jobba så aktivt med den gruppen. De är i en särskild period i livet med speciella behov.
Samtidigt som högskolor och universitet planerar att utöka många kurser, finns det en reell risk att hela eller delar av undervisningen kommer att bedrivas på distans. I ett sådant läge kan det visa sig att även församlingar på andra håll än studentstäderna får se en tillströmning av unga vuxna som de inte har varit vana vid. Studenter kan flytta tillbaka till föräldrahemmet när deras kurser inte kräver deras närvaro.
I Dagens artikel om detta fenomen (5/6) ges förslag att hantera denna utmaning genom att erbjuda smågrupper, och vi håller med – särskilt som det fortsatt kan vara omöjligt med större samlingar i höst. Är vi rustade för att möta denna grupps andliga behov? Unga vuxna finns både på landsbygd och i storstäder och för att kunna erbjuda mötesplatser behöver församlingar tänka kreativt och proaktivt.
Coronakrisens begränsningar har visat den lilla gruppens möjligheter. Den är särskilt viktig när storsamlingarna inte är möjliga. Vår förhoppning är att denna erfarenhet ska ge mersmak och att vi även efter pandemin ser den lilla gemenskapen som församlingens grundläggande byggsten. Den kan fungera som något av ett ”multi-tool” för församlingar som är anpassade för unga vuxna, så ska man bara satsa på en sak är det oftast en bra satsning.
Oavsett om vi är hemma eller borta, unga vuxna eller äldre, kvarstår förstås behovet både av gemenskap och av fungerande andliga praktiker. Om coronakrisen kan hjälpa oss att se över våra olika mötesformer, samtidigt som den sporrar oss att rusta varandra till ett liv där vi på olika sätt bjuder in Jesus i vår vardag, kan det visa sig att vi har vunnit mycket både på kort och på lång sikt.
Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Mattias Sennehed, Unga vuxna-konsulent Pingst/ studentpastor LiU
Magnus Sternegård, biträdande generalsekreterare/ barn- och ungdomskoordinator Equmenia
Fredrik Wenell, lektor på Akademi för ledarskap och teologi
Läs på dagen.se
