Inför påskhelgen skrev Sydsvenskans Mattias Oscarsson en kulturartikel med anledning av den unga generationens öppenhet för Jesus och det kristna budskapet. Att Oscarsson är skeptisk till evangeliernas berättelser är tydligt, men han riktar även kritik mot mig, som han beskyller för tunnelseende, bokstavstro och oförmåga till källkritik. Härmed plockar jag därför upp den kastade handsken.
Låt oss börja med evangeliernas trovärdighet. Oscarsson raljerar över evangelisten Matteus beskrivning av händelserna kring Jesu död på korset. Och han har rätt så till vida att verserna han citerar hör till Nya testamentets mer omdiskuterade. Många teologer håller öppet för en symbolisk tolkning. De flesta är dock överens om att Jesu död och uppståndelse är händelser av sådan dignitet att de öppnar dörren till en ny tidsålder – som i förlängningen leder just till de dödas uppståndelse. Även Matteus skildring av det rämnade förhänget är centralt i den kristna teologin. Som Hebreerbrevet uttrycker det hela: ”Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget – hans kropp – som han har invigt åt oss” (Hebr 10:19–20).
Innebär då inte detta att det mesta i Bibeln borde tolkas symboliskt? Och ska inte det faktum att vi har fyra evangelier att förhålla oss till tolkas som att, med Oscarssons ord, ”Nya testamentet redan till sitt upplägg [är] ambivalent och inbjuder till olika tolkningar”? Nja, det faktum att Bibeln förser oss med fyra skildringar av Jesu liv, död och uppståndelse – skildringar som uppenbarligen inte har harmonierats utan tillåtits bygga på de vittnesmål som var författarnas råmaterial – kan lika gärna tolkas som ett uttryck för deras trovärdighet. Varje människa som har deltagit vid en rättegång vet att det är regel snarare än undantag att olika vittnesutsagor kan variera i sina detaljer.
Dagens forskarkår är därtill samstämmig om att evangelierna är skrivna i den antika biografiska genren, som var betydligt friare i kronologiska frågor än vår tids biografier.
Till saken hör att alla de avgörande uppgifterna i evangelierna, liksom utsagorna i vad vi i dag skulle kalla för lärofrågor, mitt i denna mångfald uppvisar en förunderlig samstämmighet. Ett konkret exempel, som Oscarsson särskilt ondgör sig över, är tron på en himmel och ett helvete.
Det är förstås sant att Bibeln har en bredd av uttryck både för frälsningen och förtappelsen. I Gamla testamentet talas det främst om välsignelse och förbannelse. Den utvecklade tron på de dödas uppståndelse kommer sent i judendomens historia, och snarare än helvetet talar Gamla testamentet om dödsriket. Men i Nya testamentet kan man ändå säga att bilden klarnar. Visst stämmer det, som Oscarsson påtalar, att Jesus talade om ett gudsrike här på jorden. Men han talade också om möjligheten att gå förlorad. Och han sa att det som avgör varje människas slutdestination är vår relation till honom själv – han som är Guds Son i mänsklig gestalt.
Oscarsson hävdar att jag ”rundar problematiken” genom att hänvisa till att detta hålls för sant av alla stora kristna traditioner. Men då missförstår han mig. Vad jag menar är helt enkelt att det faktum att miljarder kristna genom århundradena har uppfattat Bibelns texter på likartat sätt är ett tungt argument mot den minoritet som i dag omtolkar Bibeln till att handla om något annat än den faktiskt säger.
Det är också därför som jag har uttryckt glädje över att en ung generation börjar läsa sin Bibel. Likt Svenska kyrkans läromästare Martin Luther tror jag att det viktigaste Bibeln har att säga är tillgängligt för var och en som läser innantill. Ibland är det kanske just detta som våra progressiva präster har slutat göra?
Olof Edsinger, generalsekreterare
Läs på Sydsvenskan.se
