Nog är det tragiskt att det i dag, 2000 år efter att Jesus formulerade missionsbefallningen, finns 1 240 kulturellt distinkta folkgrupper som helt saknar etablerad kristen närvaro? Eller att det i kategorin ”onådda folk” går i snitt en (1) arbetande missionär på 78 000 individer? SEA:s Olof Edsinger skriver om den kristna kyrkans missionsutmaning.
Vi har klivit över tröskeln till ett nytt år, och det är hög tid att se över våra prioriteringar för 2021. Låt oss för enkelhets skull smalna av perspektivet till det som rör kyrkans sfär, och varför inte stanna upp inför det som Jesus själv fokuserade på under sina sista skälvande timmar på jorden – nämligen missionsuppdraget.
”Jag har fått all makt i himlen och på jorden”, säger Jesus enligt evangelisten Matteus. ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt 28:18–20).
I sitt sista stora tal – det som handlar om den yttersta tiden – slår vår Mästare också fast att ”detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma” (Matt 24:14).
Det är alltså ingen tvekan om att missionen rankar högt på Jesu prioriteringslista. Och samma sak kan utan tvekan sägas om de flesta kyrkor och församlingar. Men trots detta finns det något viktigt i dessa båda texter som vi tyvärr har en tendens att ta för lätt på – nämligen Jesu betoning av ”alla folk”.
I Lausannerörelsen, där SEA har en viktig del av sin internationella tillhörighet, har det här begreppet varit centralt. Mottot för den första Lausannekonferensen 1974 var ”Låt hela jorden höra hans röst”, och i Lausannedeklarationens nionde stycke skrev man: ”Vi är övertygade om att tiden är inne för kristna organisationer att allvarligt bedja för de oevangeliserade skarornas frälsning och initiera nya satsningar för att fullborda världsevangelisationen.”
I det uppföljande Manilamanifestet från 1989 skriver man: ”Vi skäms djupt över att nära två årtusenden passerat sedan Jesu död och uppståndelse och att fortfarande två tredjedelar av världens befolkning ännu inte erkänt honom. Å andra sidan förundras vi över de allt tydligare tecknen på Guds makt även på de mest osannolika platserna på jorden.”
Båda dessa sidor av myntet är fortsatt aktuella. Visst är det sant att Gud gör förunderliga saker runtom i vår värld. Men svårigheten att dirigera om våra insatser till de minst nådda grupperna har ändå visat sig stor. Och – det ska också sägas – målet är självklart inte att all vår energi ska börja läggas på de mest avlägsna folkslagen. Även Sverige är i mångt och mycket ett hednaland. Men låt mig ändå sätta in dessa saker i ett större perspektiv.
Ett konkret sätt att nalkas frågan om våra prioriteringar har med vår fördelning av missionsmedel att göra. Ofta när vi talar om församlingens givande är det ju Bibelns tiondeprincip vi lyfter fram. Men det generella givandet har visat sig uppgå till betydligt mindre än detta. Enligt amerikanska undersökningar ligger snittgivandet bland troende på mellan 2 och 3 procent, vilket i klartext innebär att de flesta gudstjänstbesökare i USA lägger 97–98 procent av sina inkomster på sig själva. Liknande siffror har framkommit av undersökningar från vår sida Atlanten.
Men det finns mer att säga om detta. Om man bryter ned dessa 2–3 procent ytterligare visar det sig nämligen att hela 95 procent av alla kollektmedel läggs antingen på den egna församlingen eller på annat nationellt missionsarbete. 4,5 procent går till gränsöverskridande missionsarbete bland folkgrupper som redan är nådda av evangeliet, vilket innebär att endast en halv procent av det totala offrandet går till vad som populärt brukar omtalas som ”de onådda folken”. 0,1 procent går till arbete i de 38 minst evangeliserade länderna i världen. Eller, för att fullfölja matematiken: 0,1 procent av 2 procent, vilket ger 0,002 procent av den totala inkomsten.
Det här har förstås sina orsaker. Det är till exempel betydligt svårare att sända missionärer till så kallade ”stängda länder”. Det behöver inte heller råda något tvivel om att våra satsade medel är till välsignelse också här i Sverige – eller för den delen i våra systerkyrkor runtom i världen.
Men nog är det ändå tragiskt att det i dag, 2000 år efter att Jesus formulerade missionsbefallningen, finns 1 240 kulturellt distinkta folkgrupper som helt saknar etablerad kristen närvaro? Eller att det i kategorin ”onådda folk” går i snitt en (1) arbetande missionär på 78 000 individer?
På hemsidan för The Joshua Project kan man läsa aktuell statistik gällande hur evangeliet har nått ut till världens befolkning. Där finns en femgradig skala, där den största kategorin – ”onådda” – uppgår till 41,6 procent av alla människor som lever och verkar här på jorden. Det handlar om länder och regioner med mindre än 2 procent evangelikalt kristna och mindre än 5 procent nominellt kristna.
Visst verkar det rimligt att vi som bor i ett av världens rikaste länder kan vara med och bidra till en förändring av detta? I grunden är förstås inte detta enbart en ekonomisk fråga, utan en fråga om våra egna hjärtan: Tror vi att även de onådda behöver en chans att ta emot Jesus som sin Herre och Frälsare? Tror vi att de annars kommer att gå förlorade?
Oavsett vad vår personliga insats kan tänkas handla om – om det är givande, bön eller att själv resa ut som missionär – tror jag att det här är en fråga som vi alla behöver bära med oss. Låt 2021 bli ett år då vi tar tydliga steg framåt i missionsbefallningens ljus!
Olof Edsinger, generalsekreterare
En kortare version av denna text har tidigare publicerats i Världen idag 20-12-30.
