Den senaste tiden har en svensk kultur- eller litteraturkanon diskuterats ivrigt. Bland annat i samband med det nya Tidöavtalet mellan M, KD, L och SD. Men frågan om en litterär kanon alluderar även till den fråga som många kristna brottas med: Gamla och Nya testamentets kanon.
Hur blev Bibeln bibel? Det var en av många programpunkter under förra veckans Bibelfestival som SEA var med och arrangerade för landets bibelskolelever. Efter tre års väntan på grund av pandemin kunde vi äntligen genomföra festivalen, vars syfte är att uppmuntra till ökat bibelbruk och -läsning. För faktum är att samtidigt som vår kultur har distanserat sig från Guds ord, finns det en tendens även i våra församlingar till minskat bibelbruk.
Enligt vår SIFO-undersökning från 2016 läser ungefär sju procent av svenskarna Bibeln någon gång varje månad och endast två procent varje dag. Bland kristna är siffran rimligtvis högre, men alltför ofta är bibelläsandet satt på undantag. Inte minst bland bibelskolor märker man av en växande okunskap bland eleverna, något vi har fått flera signaler om. Därför har det varit viktigt för SEA att engagera oss för Bibelfestivalen.
Varje generation bibelläsare konfronteras med frågor som rör Bibelns relevans, tillförlitlighet, auktoritet och kanon. För de första kristna var Skriften ”till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv” (Andra Timotheusbrevet 3:16). Och idag handlar en av de mest återkommande invändningarna mot Bibeln om hur vi egentligen vet vilka böcker som ska ingå i kanon? Var det resultatet av en expertkommitté där man baserade sitt beslut utifrån vilka böcker man själv föredrog (i likhet med det som föreslås i fråga om en kulturkanon), eller fanns det andra skäl bakom?
Ett vanligt argument med särskild bärkraft när det gäller Gamla testamentet är att Kristus själv bekände sig till GT: ”Jag har inte kommit för att upphäva …” (Matt. 5:17-19), ”Om ni inte tror på vad Mose har skrivit …” (Joh. 5:47), ”Skriften kan inte upphävas …” (Joh. 10:35), ”Ditt ord är sanning” (Joh. 17:17).
Återkommande i evangelierna är Jesu attityd till Skriften, som idag är identiskt med vårt Gamla testamente, att den är sann, tillförlitlig och auktorativ. Som John Stott skriver i häftet Bibelns auktoritet (1982), som snart kommer ut i en ny reviderad utgåva på SEA: ”Jesus bekräftade att Gamla testamentet är Guds ord. Både i hans syn på Skriften och i hans användning av den böjde han sig ödmjukt för dess auktoritet som för Guds egna ord.”
När det gäller Nya testamentets kanon har det under senare år förts en debatt kring så kallade bortglömda texter eller alternativa evangelier. För även om det går att argumentera för att Jesus själv förberedde Nya testamentet genom att utse apostlar till att tala å hans vägnar (Matt 10:40 och Joh 16:12-15) var NT:s kanon inte färdigställd vid slutet av hans jordiska verksamhet. Så hur kan vi veta att de 27 böcker som idag finns i Nya testamentet verkligen är Guds ord och att vi inte har missat andra texter? Är det inte som det uttrycks i bland annat Da Vinci-koden, att det var först i samband med kyrkomötet i Nicea år 325 som NT:s kanon bestämdes, eller åtminstone långt efter de händelser som böckerna beskriver?
En som har skrivit omfattande och forskat länge om Nya testamentets tillblivelse är Michael J. Kruger. I hans The Question of Canon: Challenging the Status Quo in the New Testament Debate (2013) argumenterar han effektivt för en organisk syn på Nya testamentets kanon snarare än den som ser kanon som en institutionell produkt: Den första församlingen hade en tidig förväntan på en skriven text när Jesus inrättade ett nytt förbund som motsvarande det gamla förbundet. Faktum är att redan från slutet av 100-talet har vi det så kallade Muratoriska fragmentet som nämner merparten av de böcker (inklusive de fyra evangelierna, Apostlagärningarna, samtliga brev från Paulus och Uppenbarelseboken) som ingår i Nya testamentet och som illustrerar att kristna tidigt var överens om en kärna av Nya testamentet. Från bl.a. kyrkofadern Irenaeus av Lyon (ca 180) har vi även tidig kunskap om de fyra kanoniska evangeliernas ursprung och tillförlitlighet.
I en serie bloggposter listar Kruger 10 fakta om NT:s kanon. I en av dessa tar han upp påståendet om att kanon avgjordes på 300-talet vid Nicea. Som framgår av beslutstexterna, som idag finns åtkomliga på nätet, rörde det nicenska kyrkomötet frågan om Jesus var av samma väsen som Fadern eller om han hade skapats vid en viss tidpunkt – inte vilka texter som skulle ingå i Bibeln. Föreställningen att en institutionell auktoritet – ett kyrkomöte – vid en viss tidpunkt röstade om vilka böcker som skulle ingå i kanon är alltså tveksam. Kruger skriver att vi inte känner till något möte som fattar ett sådant beslut. De kyrkomöten som uttalade sig om Skriftens kanon bekräftade snarare de texter som redan var grundläggande för den kristna tron. På samma sätt finns det inget motsvarande möte som beslutade GT:s kanon: Även den var resultatet av en gammal och vida spridd konsensus.
Ett så kallat internt belägg för att vi idag har de nytestamentliga böcker som utgör Guds ord är att författarna själva såg sina egna texter – och de andra författarnas texter – som auktoritativa, dvs Guds ord. Således kan Paulus skriva i Första Korintierbrevet 14:37: ”Om någon tror sig vara profet eller ha andegåvor skall han veta att vad jag skriver till er är Herrens bud” (min kursivering). I sitt kanske tidigaste brev, Första Thessalonikerbrevet 2:13, tar han sin apostoliska auktoritet för given: ”[N]i lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord”. Detta bekräftas av ingen mindre än Petrus när han i Andra Petrusbrevet 3:15-16 nästan i förbifarten sätter Paulus brev i samma kategori som ”de övriga skrifterna”, dvs Gamla testamentet (det grekiska uttrycket graphe används uteslutande i NT för att syfta på GT:s texter).
Ett annat exempel på samma sak är när Paulus i Första Timoteusbrevet 5:18 är tydlig med han citerar Skriften: ”Skriften säger ju: Du skall inte binda ihop munnen på oxen som tröskar och: Arbetaren är värd sin lön.” Det första citatet är från Femte Mosebok 25:4 medan det andra citatet är från Lukasevangeliet 10:7. Med andra ord indikeras att när brevet skrevs betraktades i alla fall en form av Lukas evangelium som likställd med GT. Lukas, som även författade Apostlagärningarna, skriver själv i sitt evangeliums inledning att han utgår från en tradition ”så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare” (kap 1:2). I likhet med Michael J. Kruger ser de flesta nutida NT-forskare detta som en referens till en auktoritativ apostolisk tradition. Samtliga böcker i Nya testamentet är dessutom skrivnaa under det första århundradet, dvs under en period då ögonvittnen fortfarande var vid liv
I kontrast till allt detta dateras de apokryfiska texterna till det andra århundradet eller senare. Många av dem är kända förfalskningarm, då de påstås vara skrivna av författare långt efter deras död (t.ex. Petrusevangeliet). Vidare innehåller flera av texterna en gnostisk teologi som formulerades först under 100-talet. Bland annat innehåller Tomasevangeliet, som sägs vara en bättre källa om Jesus än de fyra kända evangelierna men som alltså valdes bort av kyrkan, slutorden: ”Ty varje kvinna som gör sig till man, skall gå in i himmelriket.” Knappast förenligt med budskapet om frälsning till alla oavsett etnicitet, kön eller social status (Gal 3:28) eller dagens feministiska ideal. Även om apokryferna innehåller intressanta material om tidig kristendom finns det alltså goda skäl till att de inte ingår i Nya testamentet.
Sammanfattningsvis var det inte genom ett institutionellt beslut som Gamla och Nya testamentets kanon avgjordes. Som Michael J. Kruger skriver när han tar upp hur kyrkofäderna betraktade Guds ord som självautentiserande: Origenes såg sig som berörd av Guds Ande när han studerade Skriften. Som Jesus själv säger i Johannesevangeliet 10:27: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig”. Bibeltro är en direkt följd av Jesustro.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
