Är det verkligen Guds idealsamhälle som guvernören Paul Makonda vill förverkliga i Tanzanias största stad? Och är det rimligt med 30 års fängelse för en abort? SEA:s Olof Edsinger kommenterar några aktuella exempel på hur ”kristet” inflytande på politiken kan leda fel – trots att flera av värderingarna ligger i linje med den bibliska etiken.
I våras lanserade SEA ett material från vår systerorganisation i Storbritannien. Det hette ”What kind of Society?” (Vilket slags samhälle?) och var ett försök att måla upp en positiv vision av det samhälle som vi som kristna vill vara med och bidra till. Materialet utgick ifrån fyra centrala begrepp: Kärlek, Frihet, Rättvisa och Sanning.
Jag har tänkt en del på detta när jag har följt med i de senaste veckornas nyhetsrapportering. Särskilt har jag berörts av två konkreta exempel på nationer där man driver frågor som åtminstone på pappret kan sägas sammanfalla med vad vi på SEA brukar värna om. Men där konsekvenserna av denna strävan har blivit något helt annat än ”det slags samhälle” som i alla fall jag skulle vilja se som följd av den kristna kyrkans inflytande.
Det första exemplet kommer från Tanzania. Jag har själv varit i detta land två gånger, och jag har mycket gott att säga om den kristna kyrkan där. Tanzania har på ett djupgående sätt blivit präglat av den östafrikanska väckelsen, och den kyrka som jag själv varit i kontakt med – den evangelisk-lutherska – är världens näst största i sitt slag.
Något som berörde mig vid mina besök var hur den kristna kyrkan på ett grundläggande sätt har varit med och förvandlat det tanzaniska samhället till det bättre. På många sätt kan landet betraktas som ett skolexempel på välsignelsen i den kristna missionens klassiska treklang: Kyrka, Skola, Sjukhus. Den svenska debatten om konfessionella friskolor känns minst sagt främmande i ett land där så många offentliga institutioner har grundats, och fortfarande drivs, av den kristna kyrkan!
Men det ”kristna” inflytande på Tanzania har också ett annat ansikte. De senaste veckorna har vi kunnat se nyhetsinslag på TV där Dar es-Salaams guvernör Paul Makonda har gått till hårda angrepp mot sina homosexuella landsmän. Han har tillsatt ett team av poliser, jurister och läkare som tillsammans ska identifiera misstänkta individer, och han har uppmanat befolkningen att rapportera om de misstänker någon i sin närhet för homosexualitet. Maxstraffet för ”homosexuella förbindelser” i Tanzania är 30 års fängelse, och liknande lagar finns även i andra delar av Afrika.
Som svar på omvärldens kritik har Makonda – som själv kallar sig katolik – sagt att han hellre väcker västländernas vrede än Guds vrede. Och om valet står mellan dessa båda är naturligtvis guvernörens attityd rimlig. På många sätt är det ju fantastiskt med en ledande politiker som fruktar Gud mer än människor!
Men är det verkligen Guds idealsamhälle som Makonda vill förverkliga i Tanzanias största stad? Personligen är jag högst tveksam. Häxjakt, angiveri och orimligt höga straff kan nämligen aldrig leda en nation rätt, inte heller när det handlar om beteenden som man på goda grunder betraktar som felaktiga. I Sverige avkriminaliserades samkönat sex 1944, och som jag ser det var detta helt korrekt. Man kan trots allt inte lagstifta fram helgelse, och man kan inte tvinga människor att mot sin vilja hålla fast vid Guds standard.
Fast detta är förstås en sanning med modifikation. För som kristna tror vi ju också på en skapelsegrundad etik, som är lika relevant för alla människor – oavsett tro. I denna etik ingår att vi håller äktenskapet högt, och att vi anser att det är fullt rimligt för en nation att premiera det monogama, heterosexuella äktenskapet framför andra samlevnadsformer.
Men någonstans tänker jag ändå att det är morot snarare än piska som behöver användas i dessa frågor. Alltså: staten ska positivt stå upp för äktenskapet, och genom lagstiftningen premiera val som ligger i linje med Guds skapelseordningar – helt enkelt för att dessa är till gagn också för samhället i stort. Men att förbjuda vuxna människor att göra sådant som i sig inte medför någon direkt skada vare sig på dem själva eller på samhället i stort är något annat. För att inte tala om att belägga sådana beteenden med tre långa decennier bakom galler.
Ett liknande exempel på rigid ”kristen” lagstiftning har vi i dagarna fått rapporter om från El Salvador. Landet har blivit uppmärksammat genom att Per Anger-priset har blivit tilldelat den elsalvadoranska kvinnan Teodora del Carmen Vásquez. Vásquez är i dag 35 år gammal, och har under tio av dessa suttit i fängelse för mord. Problemet är bara att det ”mord” hon straffades för var något helt annat. När hon var gravid i nionde månaden blev hon nämligen misshandlad av ett gäng okända män och fick bland annat ett hårt slag i magen. Två dagar senare fick hon svåra buksmärtor och svimmade. Men i stället för en ambulans var det polisen som dök upp. Detta för att hon misstänktes för att själv ha framkallat en abort. När hon hade fött sitt döda barn togs hon därför till en rättegång där hon dömdes till 30 års fängelse, eftersom en så pass sen abort betraktas som ”mord under försvårande omständigheter”.
Vásquez fall är på många sätt speciellt. Men det system hon blev ett offer för är en realitet också för andra, och hon berättar att hon har mött ett antal kvinnor under fängelsevistelsen vars story liknar hennes egen. Forum för Levande Historia skriver på sin hemsida: ”El Salvador har undantagslöst förbjudit abort. Inte ens när graviditeten är ett resultat av våldtäkt eller om kvinnans liv eller hälsa är i fara är det tillåtet att göra abort. Abortförbudet slår särskilt hårt mot unga fattiga kvinnor och leder också till att kvinnor som får missfall eller komplikationer i samband med graviditet misstänkliggörs. De anklagas ofta för försök till abort och döms för mord.”
Det finns goda grunder för att hävda att abort är fel. SEA vill absolut vara en röst som företräder livet, och som problematiserar den svenska abortlagstiftningen. Men några proportioner måste det ändå vara även i en fråga som denna, och en lagstiftning som sätter det ofödda barnet högre än den kvinna som bär det blir i praktiken orimlig.
När tidningen Dagen intervjuar Teodora del Carmen Vásquez säger hon att hon kommer från en katolsk familj och även tror på Gud. Däremot ger hon inte mycket för den kyrka som hon en gång döptes i:
– Katolska kyrkan var allt annat än ett stöd för mig, säger hon. Tvärtom, de arbetar emot kvinnor i samma situation och manifesterar gång på gång mot lagförslaget att abort ska kunna tillåtas i vissa specifika fall.
Man kan förstås hylla dessa kyrkliga företrädare för sin principfasthet. Men själv kan jag inte undgå att associera till vår Mästares ord om sin tids andliga ledare: ”De binder ihop tunga bördor och lägger på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem.” Och: ”Jag vill se barmhärtighet och inte offer.” (Matt 23:4; 12:7)
Som svenskar lever vi förstås i ett land som representerar den andra ytterligheten av spektrat, med en av världens mest liberala abortlagstiftningar. Detta är sannerligen inget ideal. Men å andra sidan bör vi inte lyfta fram just El Salvador som något föredöme i sammanhanget. För vi kan väl inte mena att den typ av rättsövergrepp som El Salvadors lagstiftning ger upphov till, är en smak av det Guds rike som är ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande”? (Rom 14:17)
Det kristna bidraget till vårt gemensamma samhällsbygge kommer aldrig att vara helt och hållet okontroversiellt. Men vi har kommit långt om det åtminstone smakar de saker som den brittiska evangeliska alliansen lyfter fram: Kärlek, Frihet, Rättvisa och Sanning. Och här borde utvecklingen både i Tanzania och El Salvador förskräcka, snarare än inspirera.
Låt oss inte heller glömma att vår kallelse som kristna aldrig har varit att bygga en gudsstat här på jorden. Experimenten med sådana inom kristendomen – och ännu mer inom islam – är nämligen förskräckande. Personligen tror jag snarare att det är kombinationen av en sekulär stat, en skapelsegrundad etik, och en respekt för såväl religions-, yttrande- som samvetsfriheten, som är den mest framkomliga vägen när det gäller frågor som dessa.
