Kristen tro är idag ifrågasatt på två avgörande områden:
sanningen i evangeliet och behovet av evangeliet. Kritiken kommer inte endast från den sekulära kulturen, utan också inifrån det kristna ledarskapet och från nästa generation av kristna. Det skriver Stefan Gustavsson om missionsarbetets utmaningar.
”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner” löd rubriken på en av höstens mest uppmärksammade artiklar. Det var domkyrkoprästerna i Stockholm som hävdade att alla religioner är vägar till Gud. Invändningarna lät inte vänta på sig. Är inte Jesus vägen, sanningen och livet Ä i bestämd form? Står det inte att ingen kommer till Fadern utom genom Jesus?
Prästerna svarade att visst är det så; för oss kristna är Jesus vägen till Gud. Men de exklusiva formuleringarna om Jesus är kärleksspråk. Som när en man säger till sin hustru: ”Du är den vackraste av alla kvinnor”. Det uttrycker hur han subjektivt känner för henne; det är inte ett objektivt sanningsanspråk. Han menar inte att hon kommer att vinna titeln miss universum nästa år.
NT:s ord om Jesus tolkas genom ett postmodernt filter, som gör kristen tro subjektiv och individualistisk. Men det är ett ohistorisk synsätt; NT måste tolkas utifrån sin egen kontext. De första kristna var judar som delade GT:s övertygelse om att det endast finns en Gud; skaparen av himmel jord och Israels befriare. De andra folkens ”gudar” har ingen existens, är inte upphov till något och har inte agerat i historien. Bekännelsen till Jesus sker utifrån exklusiva anspråk. Nu har den ende Guden personligen trätt in i historien i Jesus från Nasaret. Det är inte avsett som ett subjektivt kärleksspråk; det är anspråk om en objektiv verklighet.
”Men de som aldrig har hört evangeliet? De är ju oskyldiga!” Frågan kom från en grupp kristna studenter. Jag kunde bara instämma. ”Javisst, på den punkten är de oskyldiga. De kan inte hjälpa att de aldrig fått höra de goda nyheterna om Jesus. Men är de oskyldiga?” Tomma ögon mötte min blick.
Hade jag sagt något allmänt i stil med att ”ingen är fullkomlig” hade de nickat instämmande. Självklart har alla människor sina brister. Men tanken att varje människa också är i en desperat situation präglad av vilsenhet, mörker, främlingskap och synd Ä och därför separerad från Gud mötte inte mycket genklang hos studenterna. Människans problem sågs mer som en fråga om brist på kunskap än som skuld inför Gud.
Kristen tro är idag ifrågasatt på två avgörande områden: sanningen i evangeliet och behovet av evangeliet. Kritiken kommer inte endast från den sekulära kulturen, utan också inifrån det kristna ledarskapet och från nästa generation av kristna.
Resultatet syns med förödande tydlighet i svensk missionsstatistik. En gång i tiden var Sverige en dynamisk missionsnation, som sände missionärer ut över världen. Den officiella statistiken från Svenska Missionsrådet är talande: År 1911 sändes det ut 450 missionärer. 1960 hade det växt till 1550 och 1983 nåddes rekordet: 1901 missionärer. Därifrån går det snabbt utför: 1998 Ä alltså femton år senare Ä hade antalet missionärer mer än halverats och var endast 827. År 2002 var antalet missionärer nere i 696.
Det är inte bara antalet missionärer som ändrats, utan också inriktningen på missionsarbetet. Svenska Kyrkans mission år 1969 hade lika många missionärer engagerade i evangelisation som i socialt arbete. 1998 arbetade endast 3 av 10 missionärer med evangelisation.
Hur ska man förstå missionsarbetets kollaps? Det handlar om att sanningen i evangeliet och behovet av evangeliet inte längre är övertygelser i den kristna församlingen. Men hur ska man då förstå kollapsen av övertygelser i församlingen?
Under efterkrigstiden har det blåst kraftig motvind för den kristna kyrkan och Sverige har gått från att vara ett land med tydlig kristen närvaro till att bli världens mest sekulariserade land. Den processen har ett antal olika beståndsdelar, men utbildningsväsendet spelar en avgörande roll. Alla medborgare tillbringar mellan tolv och sjutton år av sin mest formerande period i skolans värld. Hur ser den världen ut?
Problemet är inte enskilda sakfrågor, utan den övergripande mentala karta som skapas tvärs igenom alla ämnen och som både implicit och explicit undergräver den kristna tron.
I naturvetenskap lär vi oss tolka forskning utifrån naturalistisk filosofi, som redan i utgångsläget utesluter en skapare. I litteratur lär vi oss postmodern hermeneutik som sätter objektiva sanningsanspråk ur spel och där vi aldrig kan komma längre än till subjektiva tolkningar. I historia presenteras den kristna kyrkan som en institution i konflikt med vetenskap och som en auktoritär förtrycksapparat. I psykologin förstår vi att det inte är Gud som skapat människan till sin avbild; det är vi som skapat gud i vår avbild. Han är en emotionell krycka vi behöver i vår utsatthet. I samhällskunskap och sociologi lär vi oss miljöns påverkan och att all religion behöver tolkas utifrån sin sociala kontext. I religionskunskap ligger fokus på människans andliga sökande och samstämmigheten mellan världens olika religioner.
Det som hänt i Sverige är att vi nu har en generation där sekulariseringen fått genomslag fullt ut Ä också i kyrkan. Det är bakgrunden till att ledande kyrkomän liksom unga kristna inte längre tror på evangeliets sanning eller på behovet av evangeliet.
Det dubbelt tragiska i situationen är att den inte hade behövt uppstå om den kristna kyrkan hade tagit den apologetiska kallelsen på allvar, såsom apostlarna gjorde. Det går att förklara och försvara evangeliet. I verkligheten är den kristna tron också intellektuellt starkare än de sekulära livssynerna. Problemet är att vi svikit de unga generationerna genom att sända dem vapenlösa in i ett utbildningssystem som angriper dem ur varje tänkbar synvinkel.
Som den kristne filosofen William Lane Craig säger: ”Det är otillräckligt att vi i ungdomsgrupper satsar på underhållning som avslutas med några fromma tankar. Vi behöver träna våra ungdomar för krig. Vi kan inte skicka dem till skolor och universitet beväpnade med gummisvärd och plastrustning. Tiden för lek är förbi.”
I Efesierbrevet 1 skriver Paulus om Jesus i total kontrast till all postmodern relativism. Han gör de mest anspråksfulla påståenden som är möjliga att göra: Gud ”uppväckte Jesus från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, om är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.” Enligt Paulus är Jesus Ä objektivt sett Ä ojämförlig. Han är över alla andra makter och över alla andra namn nu och för all framtid. Allt är underlagt honom. Han är därför inte bara huvudet för kyrkan Ä som om han vore avgörande för oss kristna men inte för andra Ä utan han är huvudet över allting.
Stefan Gustavsson, Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
