Varningarna för en stundande evangelikal teokrati i USA, som rentav vill påskynda jordens undergång, är ett återkommande inslag i både amerikansk samhällsdebatt och svenska USA-skildringar, nu senast i en SVT-aktuell dokumentär. Men de bygger på karikatyrer och svepande omdömen, skriver Jacob Rudenstrand.
Över 80 procent av vita evangelikaler röstade på Donald Trump i presidentvalet 2016, vilket var ett avgörande skäl till att han blev vald. Även om stödet bland USA:s högerkristna väljare inte räckte för en ny mandatperiod fyra år senare hoppas Trumps anhängare att han i år ska kamma hem en ny valseger. Och även om Trumps moraliska och demokratiska kompass lämnar en hel del att önska, är det i synnerhet den högljudda grupp med teokratiska böjelser som vi ska oroa oss för. I alla fall om vi ska tro dokumentären I väntan på Armageddon som nu visas på SVT Play.
Man behöver inte vara ateist för att reagera på mycket av det som I väntan på Armageddon blottlägger, att en viss form av kristen fundamentalism som ”hoppas på och ber för jordens undergång och Jesus återkomst”, och som även påhejas av röststarka kristna Israelvänner, har vuxit sig stark inom amerikansk politik.
Den solidaritet med Israel, som pastorn John Hagees Christians United for Israel (CUFI) är ett exempel på, visar sig dock bara vara ett svepskäl för att skynda på apokalypsen. Jordiska bekymmer som en tvåstatslösning och en normalisering av Israels relation till andra stater i Mellanöstern göre sig icke besvär. Målet är ett storkrig så att Jesus en dag kan återvända, bärandes ett AR-15-gevär, som det uttrycks i dokumentären.
På bara några år har ”kristen nationalism” blivit det främsta begreppet rörande religion och politik i USA. Efter stormningen av kongressen 6 januari 2021, då plakat med kors, bibelverser och andra kristna budskap syntes bland Trumpanhängarna, har debatten intensifierats. Som sociologerna Samuel L. Perry och Andrew Whitehead visar i sin bok Taking America Back for God: Christian Nationalism in the United States (2020) har idén om ”God and Country”, ett uttryck för folkreligion som länge präglat USA, antagit en ny politisk form som vill se den federala regeringen utropa kristendomen till statsreligion. Detta i strid med första tillägget i Bill of Rights och med följden att judar, muslimer, agnostiker, ateister inte längre ska räknas som riktiga amerikaner. Detta är något av bakgrunden till dokumentären.
De flesta väckelsekristna i Sverige ställer sig frågande till både den militarisering och politisering av kristendomen som uttrycks i I väntan på Armageddon. För många amerikanska väljare har begreppet evangelikal dessutom blivit en politisk markör, synonymt med ett starkt stöd för det republikanska partiet, i stället för en teologisk identitet som det historiskt varit och även är internationellt, däribland i Sverige. Faktum är att många amerikaner som i dag kallar sig evangelikala inte står för de centrala kristna trossatserna om Jesu identitet. Det finns i dag judar, muslimer, buddhister, hinduer och ateister som röstar republikanskt och som kallar sig för evangelikala.
Samtidigt är det något som brister både i dokumentären och i debatten kring kristen nationalism.
Om USA:s försvars- och utrikespolitik har varit i händerna på väckelsekristna som inget hellre vill än att se ett storkrig i Israel för att skynda på Jesu återkomst, har man knappast agerat i linje med detta. Det är heller inte första gången det varnas för republikanska presidenters tro om Israel. Redan när Ronald Reagan, som var den som lyckades knyta evangelikala väljare till Republikanerna, ställde upp för omval 1984 sändes en dokumentär med titeln ”Ronald Reagan and the Prophecy of Armageddon” på 175 radiostationer. Och när den kristet pånyttfödde George W. Bush blev president varnades det för kristen fascism och teokrati. Samtidigt var Bush den förste president som talade öppet om en tvåstatslösning. Trumps troende utrikesminister Mike Pompeo, som även figurerar i den nu aktuella dokumentären, arbetade främst med att mäkla fred mellan Israel och så många arabländer som möjligt – inte med att skynda på jordens undergång.
Att det inom amerikansk försvars- och utrikespolitisk debatt stundtals görs kopplingar till Bibelns texter är heller inget unikt för Republikanerna. Efter terrorattacken på Kabuls flygplats 2021, då flera amerikanska soldater dödades, beskrev Joe Biden USA:s militär som utsänd av Gud och citerade ur Jesajas bok i Bibeln: ”’Vem ska jag sända? Och vem vill vara vår budbärare?’ Amerikansk militär har under lång tid svarat: ’Här är jag Herre, sänd mig.’”
Samma jämförelse gjordes av Bill Clinton 1998 efter bombdåden mot USA:s ambassader i Dar es-Salaam och Nairobi. Är inte detta också en militarisering av tron men av demokratiska presidenter?
Det manar absolut till eftertanke när I väntan på Armageddon belyser de teologiska inriktningarna dominionism, alltså tron att kristna ska ha herravälde över olika samhällsinstitutioner, och dispensationalism, alltså tron på ett stundande storkrig i Israel innan Jesus återvänder. Samtidigt har båda dessa synsätt blivit alltmer marginella fenomen inom amerikansk evangelikalism sedan förra seklet, något historikern Daniel G. Hummel beskriver i The Rise and Fall of Dispensationalism: How the Evangelical Battle Over the End Times Shaped a Nation (2023).
Frågor om vilka övertygelser som formar politiska beslut är legitim. Ingen politiker, varken religiös eller sekulär, kan hålla sina trosuppfattningar helt privata. Däremot finns det en tendens att applicera dubbla måttstockar. Om man inte tog tillfället i akt att slå fast vad Barack Obama ”egentligen” tyckte i olika frågor efter de kontroversiella predikningarna och uttalandena från hans tidigare pastor Jeremiah Wright, kanske man inte ska uppröras över republikanska kopplingar till författare som ser samhällspåverkan som en kristen kallelse. Även när det gäller debatten kring kristen nationalism finns en tendens att producera karikatyrer och blanda ihop begreppen.
Efter att nättidningen Politico häromveckan rapporterade att en tankesmedja nära Donald Trump planerade sprida ”kristen nationalism” i en ny administration, förklarade en av reportrarna bakom nyheten, Heidi Przybyla, vad som definierar kristna nationalister: ”De tror att våra rättigheter som amerikaner och som alla mänskliga varelser inte kommer från någon jordisk myndighet. De kommer inte från kongressen eller Högsta domstolen. De kommer från Gud.”
Om tron att mänskliga rättigheter kommer från Gud är tecken på kristen nationalism bör den amerikanska självständighetsförklaringen ses som särskilt problematiskt. Där stipuleras det nämligen att ”alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter”. Samma sak gällande pastorn Martin Luther King och andra kristna människorättsaktivister i historien som menade att rättigheter inte är beroende av politiska majoriteter. Rättighetstänkandet inom kristen tro har alltid utgått från att alla människor är skapade till Guds avbild.
Kristen nationalism finns och är ett problem, men debatten tjänar inte på dokumentärer med en viss slagsida, onyanserade definitioner och svepande omdömen. Frågan är om det blir bättre eller mer av samma sort ju närmare valet vi kommer. Och när varningarna om amerikansk teokrati återkommer nästa gång.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
Artikeln kan även läsas i Smedjan
