När politiska förslag efterfrågas om en antalsneutral föräldralagstiftning och familjeliv och barnuppfostran diskuteras på landets kultursidor, framträder en problematisk syn på barn. Antingen ses barn som kollektiv resurs, klimathot eller konsumtionsvara, skriver Jacob Rudenstrand.
Nyligen efterfrågade Aftonbladets kulturskribent Elina Pahnke en radikal ny syn på familjelivet där barn ska ses som en ”gemensam resurs” för kollektivet. I positiva ordalag lyfte hon fram den feministiska teoretikern Sophie Lewis’ idé om att ”i stället för att anta att varje människa har rätt att äga sitt eget barn […] hur kan barn […] bäst distribueras för att tillfredsställa kollektiva behov och begär?”
I samma text talar Pahnke dessutom om behovet av ”motgiftet mot kärnfamiljen”. Som om barns biologiska ursprung var en förgiftning som man behöver bli botad från. Dessutom blir resonemanget som helhet motsägelsefullt. I Pahnkes ögon ska nu något som är en förgiftning ändå ”tillfredsställa kollektiva behov” av just barn… Tänk för övrigt på reaktionerna som hade blivit om formuleringen var: ”motgiftet mot regnbågsfamiljen”.
Jag har nyss börjat jobba igen efter ett knappt år av pappaledighet, där jag fått tillbringa mer tid med vår andre son Isak som föddes i januari 2020. Läkaren och debattören Kajsa Dovstad har nedlåtande beskrivit det jag ägnat mig åt som ”skattesubventionerat familjemys”, men den som har egna barn vet att föräldraledigheten (och all annan tid med små barn för den delen) inte är synonymt med vare sig ”ledighet” eller mys. Alltifrån blöjbyten, sömnlösa nätter och gråt, parallellt med det äldre barnets lämningar på förskolan som inte alltid går som planerat, kan vara utmanande. Däremot finns det förstås också en massa glädje och välsignelse!
Samtidigt som man kliver in i en bebisbubbla, där man måste göra avkall på mycket runt omkring sig, är det vissa saker som tränger igenom, som nu debatten om synen på barn och familj. Här har Pahnkes artikel om kollektivt föräldraskap med barnuppfostran i grupp provocerat många. Samtidigt är inte detta tankar som begränsar sig enbart till kultursidornas idédebatt. En del röster gör till och med politiska förslag av tanken på kollektiv barnuppfostran.
På DN Debatt efterfrågar RFSL nu att barn ska kunna ha fler föräldrar än två, i praktiken hur många som helst. Det är intressant att notera hur snabbt det gick för RFSL att anse att ”tiden är mogen” för en könsneutral föräldrabalk (år 2019) – som nu utreds – till att lagen nu ”inte hängt med” eftersom den inte är antalsneutral. Vad blir nästa krav i uttunningen av den biologiska utgångspunkten och mammors och pappors roll? Det ligger tyvärr en hel del i den farhåga som skribenten Susanna Birgersson gav uttryck för i en kommentar på Twitter: ”Och sen, när den månghövdade föräldrakonstellationen inte funkar längre som man tänkt sig, kanske man kan få avsäga sitt föräldraskap? Finns ju ändå andra vuxna som kan ta ansvar […] Om vi inte bara inför undantag, utan UPPHÄVER den biologiska utgångspunkten, nämligen att ett barns föräldrar är dess mamma och pappa, blir barn till slut en konsumtionsvara.”
Frågan är dessutom om inte krav på en antalsneutral föräldralag – samt nuvarande lag om insemination av ensamstående – är högst tveksam i ljuset av Barnkonventionen. Barnkonventionen, som är svensk lag sedan 1 januari 2020, talar återkommande om ”båda föräldrarna” (dvs. att de förutsätts vara två stycken), som till exempel här i artikel 18:
”Konventionsstaterna ska göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling.”
Rimligtvis går RFSL:s förslag om flera juridiska föräldrar emot säkerställandet av ”principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar” och måste därför avfärdas.
Att deras förslag i första hand motiveras av de juridiska utmaningar regnbågsfamiljer bland RFSL:s medlemmar möter är förståeligt, men knappast fog för en omdaning av föräldraskapsbegreppet. Snarare utgör dessa undantag som man behöver hitta konstruktiva vägar att lösa, som i många andra fall där barn av olika anledningar inte kan växa upp med sin biologiska mamma och pappa. Givetvis kan man vara lika bra/dålig/medioker förälder oberoende av kön, sexuell identitet och läggning, men detta är inte skäl nog för att i familjelagstiftningen helt frikoppla barn från dess biologiska ursprung. Ett barn har rätt, så långt det är möjligt, att få växa upp med och få spegla sig i den man och den kvinna som gett barnet dess liv.
Att barn även kan ta positivt intryck av andra vuxna än sina föräldrar är trots allt inte något som behöver regleras i lag. Och i de flesta andra områden sägs det redan att könspolariteten (hälften kvinnor och hälften män) är grundläggande, varför då inte i familjelivet?
Men om tiden har sprungit ifrån vikten av att värna barns biologiska ursprung, varför inte löpa linan ut och helt häva föräldrars rätt till sina barn? Varför inte i konsekvensens namn pröva idén att distribuera barn efter förlossningen allteftersom de efterfrågas av par som precis lämnat BB där man fött ett annat barn – just för att ”tillfredsställa kollektiva behov”? Historiskt har det faktiskt gjorts en del experiment i den riktningen, särskilt i socialistiska samhällen.
Parallellt med att förslag om kollektivt föräldraskap lanseras, pågår det även en diskussion om det problematiska i att få barn över huvud taget. En kort tid efter Elina Panhkes artikel skrev Thomas Engströms en lika provocerande text. Vill man göra ”planeten och allt liv på jorden en stor tjänst” och undvika ”svält och krig och folkmord och […] den mänskliga civilisationens undergång” finns det en sak man kan göra – undvik att få barn! Nu är det alltså barnen själva som utgör det gift som förstör världen…
Sedan ett antal år tillbaka pågår det en ”antinatalistisk” rörelse, som anser att det är omoraliskt att sätta barn till världen då de antingen själva kommer lida eller orsaka andras lidande. Detta är tankar som liknar den medeltida gnostiska katarrörelsen i södra Frankrike, som såg den andliga världen som god och den materiella som ond. Där sågs reproduktion som omoraliskt då det ökade lidandet i den fysiska världen. Idag har dessa idéer, som på sin tid ledde till kraftig förföljelse från statens sida, gjort comeback i annan skrud.
En del av den moderna antinatalistiska rörelsen, The Voluntary Human Extinction Movement (ung. Den frivilliga mänskliga utrotningsrörelsen), har till exempel tusentals medlemmar och anser att det vore bättre för planeten utifrån miljö- och klimatsynpunkt om mänskligheten helt upphör att existera. På annat håll har Prins Harry och Meghan Markle tilldelats ett miljöpris för att vilja begränsa antalet barn de skaffar till högst två. Även detta något inkonsekvent då de samtidigt har kritiserats för sitt återkommande flygande i privatjet, något som knappast är klimatsmart.
Samtidigt är det denna antinatalistiska syn som Thomas Engström ger uttryck för i sin artikel: vägen till mänsklighetens undergång går genom barnafödandet. Ironiskt nog är det det motsatta som är mer korrekt – ju färre barn som föds desto snabbare försvinner mänskligheten – i alla fall om man ser till färsk statistik. I nästan hela världen faller nämligen antalet födslar mer än forskare kunna ana, vilket kommer att leda till att nästan alla länder i världen har minskande befolkningar vid år 2100. Detta enligt brittiska BBC, som även rapporterar om att 23 länder – däribland Spanien och Japan – förväntas ha fått halverade befolkningar vid denna tidpunkt.
I dagens Kina har det aldrig fött så få barn som nu. Kanske bra för miljön, tycker en del, men i och med att antalet yngre därmed blir färre än de äldre kommer det att skapa stora problem för bland annat äldrevården. Kommer vi i spåren av detta att behöva arbeta allt längre och vilka står egentligen för sjuk- och hälsovårdskostnaderna för de äldre?
Det finns också något djupt problematiskt med tidigare nämnda debattörers syn på barn. Som Josefin de Gregorio skriver i SvD Kultur:
”Gemensamt för dessa debattörer är att de har en mycket klinisk, ekonomisk syn på barn och reproduktion. De stackars ungarna utvärderas i termer av tillgång och efterfrågan, samhällsvärde och belastning. Hur mycket kommer lille Bertil flyga när han blir stor? Hur många veckors mammaledighet behöver undersköterskan egentligen under sommarmånaderna? Bidrar inte kärnfamiljen till det förhatliga heteropatriarkatet?”
Antingen ska barn tillfredsställa kollektivets upplevda behov, eller så utgör de ett klimathot. I båda fallen reduceras barn till en konsumtionsvara.
Det är värt att påminna sig om att det var den kristna tron som la grunden för barns okränkbara värde och vikten av ett barnperspektiv. Den norske kyrkohistorikern Odd Magne Bakke har i sin bok ”When Children Became People” (2005) visat hur man i det antika Rom och Grekland betraktade barn som icke-personer; de var husbondens egendom och hade ingen egen juridisk rätt eller status. Snarare låg deras värde i om de var en resurs eller en last inför framtiden. Idén att barnen tillhörde staten/kollektivet och inte föräldrarna var för övrigt vanlig i antikens Sparta, vilket knappast ska ses som en förebild för ett humant samhälle. Att kristna däremot tillbad en Herre som talade om att låta ”barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana” (Markus 10:14) fick revolutionerande konsekvenser när det gäller hur vi idag ser på barn.
Det är ingen naturlag att detta synsätt kommer att bestå och mycket talar för att vår kultur genomgår en förändring i synen på barn och familj. Om det nu höjs röster för – och i viss mån även lyckats med – att demokratisera (läs. förstatliga) näringsliv och kultur, varför inte familjen och i förlängningen även barnen? Om staten får definiera och inte bara erkänna barns relation till sitt biologiska ursprung, kan den även upphäva den. I slutändan blir resultatet att familjen handlar mer om vuxnas önskningar än om barnens behov.
Vi lever i en tid där vi återkommande uppmanas att bejaka alla familjekonstellationer, samtidigt tycks det vara okej att uttrycka alltifrån förakt till att dödförklara den biologiska kärnfamiljen. Det skapar inget inkluderande samhälle.
Jacob Rudenstrand
Bitr. Generalsekreterare
