Man behöver inte vara fientligt inställd till barnlängtan för att problematisera frågan om surrogatmoderskap och viljan att på genetisk väg ”anpassa” barn efter de egna önskemålen. Hela idén om att hyra någon annans livmoder väcker mängder av frågetecken, skriver Jacob Rudenstrand.
Längtan efter barn kan vara stor både hos enskilda och hos par som av olika anledningar är infertila. Därför var det lätt för många tv-tittare förra fredagen att sympatisera med paret Micael Bindefeld och Nicklas Sigurdsson och deras väg till att via en surrogatmoder bli föräldrar. Samtidigt har intervjun i Carina Bergfeldts talkshow väckt starka reaktioner, inte minst från Sveriges kvinnoorganisationer. Generalsekreteraren Clara Berglund kritiserade inslaget för att normalisera ”handeln som surrogatmödraskap innebär utan att föra fram barns eller kvinnors perspektiv”. Och detta med rätta.
Paret berättade att valet föll på USA, för där är surrogatmödraskap ”en etablerad business”. De hade ”en ganska lång lista”, äggdonatorn skulle ha ”bra längd” och sjukdomshistoria – samt att etniciteteten var en avgörande faktor. De ”letade aktivt efter en judisk flicka”, enligt Bindefeld, då de ville ge barnet en judisk uppväxt. Problematiserandet, förutom en pliktskyldig kommentar från Bergfeldt om att ämnet är kontroversiellt, lämnades därhän för att raskt slå fast att paret Bindefeld och Sigurdsson är fantastiska och kärleksfulla pappor. Därom tycks det inte råda några tvivel. Ändå skaver sökandet efter lämplig surrogatmoder och äggdonator. ”Det låter precis som att de skulle beställa vitvaror till ett kök, eller att plocka ut en ny bil. De talade som en kund”, sa Clara Berglund vid Sveriges kvinnoorganisationer i Aktuellt (20/3).
Man behöver inte vara fientligt inställd till barnlängtan för att problematisera frågan om surrogatmoderskap och viljan att på genetisk väg ”anpassa” barn efter de egna önskemålen. Hela idén om att hyra någon annans livmoder väcker mängder av frågetecken. Många gånger utnyttjas kvinnor i fattigare länder för rika västerlänningars ”behov”. Det är dessutom en händelse som ser ut som en tanke att vi i veckan har firat Internationella Downsdagen då vi uppmanas att stå upp för människor med Downs syndrom. Visst lever vi i en motsägelsefull tid när vi samtidigt ”rockar sockorna” och bänkar oss framför mysprogram om rika par som specialdesignar barn?
I Sverige är samtliga riksdagspartier emot kommersiellt surrogatmödraskap. Det som dock diskuteras politiskt är en altruistisk form, dvs att någon närstående erbjuder sig att vara surrogatmamma utan att vilja tjäna pengar. Det senare kan givetvis framstå som osjälviskt av en surrogatmoder, men samtidigt kvarstår flera principiella invändningar: Den mest uppenbara har med det som FN:s barnkonvention (som nu är svensk lag) beskriver att barn har ”så långt det är möjligt, rätt att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad” (artikel 7). Vi vet också att det kan innebära särskilda påfrestningar för barnet att separeras från sin surrogatmamma, som ibland även kan vara dess biologiska mor. Faktum är ju att det sker en reell anknytning mellan barnet och surrogatmamman även när den biologiska kopplingen saknas.
Givet att vi själva får ta ansvar för vår sexualitet, våra livsval och vår fortplantningsförmåga innebär det knappast att staten måste garantera varje individs och pars önskan till barn. I debatten om surrogatmoderskap är det dock inte barnets bästa – att få växa upp med sina biologiska föräldrar – som lyfts främst. Det är vuxnas önskemål som är det primära. Men barn är inte en rättighet, som rättsskydd och utbildning, eller något vi kan ”beställa” så länge vi kan betala för det. Och trots tekniska framsteg är det inte statens uppgift att skapa situationer där barn är förutbestämda till att växa upp utan en eller båda sina biologiska föräldrar. Som Seow Hon Tan, som forskar kring medicinsk etik vid Singapore Management University, skriver i Public Discourse:
”Liknande förluster förekommer också under andra omständigheter, till exempel när mamman till ett nyfött barn dör. Vi ser dessa situationer som olyckliga, till och med tragiska. Hur kan det då vara rimligt att lägga denna typ av förlust på surrogatbarnen? Kärnan i surrogatavtalen är ju att man skiljer barnen från sina surrogatmammor. Ett barn som föds av en surrogatmamma är i förväg utsett att skiljas från den kvinna som burit barnet, och vars genetiska sammansättning, miljö och beteendemässiga val påverkade uttrycket av barnets arvsmassa före födseln.”
Att något är tekniskt möjligt betyder inte att det är moraliskt riktigt. Att många människor i dag vänder sig emot manipulering av miljö och natur, men välkomnar medicinsk och teknologisk manipulering av den mänskliga naturen bör stämma till eftertanke. Vid sidan om frågan om surrogatmödraskap är det applicerbart på andra medicinsk etiska debatter som den om kön, där samtiden alltför ofta är benägen av tona ner betydelsen av biologi till förmån för den upplevda identiteten. Eller för den delen frågan om flerföräldraskap, som har uppmärksammats på senare tid i Sverige som en ”mer modern” variant, men där drömmen om en flerhövdad familj lätt kan innebära unika och svåröverstigna konflikter om vem/vilka som har rätt till barnet. Och även där tonas barnet rätt till sitt biologiska ursprung ner till förmån för vuxnas önskningar.
Det är fullt möjligt att tänka sig en framtida situation när den medicinska tekniken gör det möjligt att skapa konstgjorda livmödrar för de barn som samhället vill ”producera”. Och vad hindrar oss då från att inte bara önska ”bra längd” och sjukdomshistoria?
Som CS Lewis skriver i The Abolition of Man innebär människans erövring av naturen i slutändan människans natur som det sista offret:
“The final stage is come when Man by eugenics, by pre-natal conditioning, and by an education and propaganda based on a perfect applied psychology, has obtained full control over himself. Human nature will be the last part of Nature to surrender to Man. The battle will then be won… For the power of Man to make himself what he pleases means, as we have seen, the power of some men to make other men what they please.”
Kort sagt: Allt som beskrivs som tekniska framsteg innebär inte nödvändigtvis moraliska framsteg.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
