Att Sida buntar ihop kritik av abort med korruption, trafficking och terrorfinansiering är inget annat än ett hån mot alla kristna som genom årtusendena har argumenterat för livets helgd. Det skriver Olof Edsinger tillsammans med företrädare för svenska pro-life-organisationer.
Som organisationer som helt eller delvis arbetar för livets helgd, från befruktningen fram till en naturlig död, är vi vana vid att kritiseras i Sverige. Få saker har en förmåga att reta upp det svenska etablissemanget så som åsikten att vi har en alltför liberal abortlagstiftning. Men det är alltså vår hållning.
Vissa av oss menar att abort – som i sak alltid innebär ett utsläckande av liv – är en så allvarlig kränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna att det endast borde ske i yttersta nödfall, som när moderns liv är i fara. Andra av oss menar att ett pluralistiskt samhälle kräver viss flexibilitet i frågor som dessa; dock utan att någonsin ta en abort för given, och med en önskan att sänka gränsen för fri abort till ett tidigare datum än de nuvarande 18 veckorna.
Vi har både etiska och historiska skäl för detta. Rätten till liv hör som bekant till de grundläggande mänskliga rättigheterna, och det är ingen slump att både abort- och dödshjälpsdiskussioner ingår i standardupplägget i filosofiutbildningar över hela världen.
Men som kristna har vi även ett antal historiska skäl för vårt engagemang. Vi tror på en Gud som har skapat varje människa till sin avbild, och som därmed också är aktiv i varje människas tillblivelse. Genom hela kyrkans historia har engagemanget därför varit stort såväl för det ofödda som för det nyfödda och uppväxande barnet. Från första början gjorde sig den kristna kyrkan känd för att uppvärdera de minsta, bland annat uttryckt genom att den motsatte sig aborter och utsättandet av oönskade barn på sophögen.
Det senare, som i romarriket mest drabbade flickebarn, ledde till att könsfördelningen i de kristna församlingarna var betydligt jämnare än i samhället i stort. Ja, det ledde faktiskt till att kvinnor flockades till den kristna kyrkan i en tid där det i riket som helhet gick mellan 130 och 140 män på 100 kvinnor.
Mot den här bakgrunden är det med bestörtning vi har tagit del av biståndsmyndigheten Sidas nya riktlinjer för projektstöd. Mitt i en lista av kriminella och oetiska beteenden som diskvalificerar organisationer från att söka statliga medel, står det nämligen att man som sökande organisation måste ta avstånd ifrån ”uttalanden eller aktiviteter som undergräver sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, såsom anti-abortpositionering”, av myndigheten definierad som ”anti-choice”.
I en uppföljande artikel i Världen idag preciserar Sida att det räcker att uttala sig kritiskt om abort för att diskvalificera sig som sökande organisation.
Vi menar att detta är ett djupt kränkande resonemang. Att bunta ihop en kritik av abort med beteenden som korruption, penningtvätt, våld, trafficking och terrorfinansiering är inget annat än ett hån mot alla kristna som genom årtusendena har argumenterat för livets helgd.
Det är också stötande att Sida menar att en negativ hållning till abort diskvalificerar kyrkor och organisationer från att få skattemedel till sitt sociala arbete, trots att det ligger helt i linje med Sidas programförklaring att ”skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”.
Frågan är om detta inte kvalar in som diskriminering, eftersom de riktlinjer som gått ut är designade så att de utesluter just organisationer som på religiös grund inte kan skriva under?
Eller menar verkligen Sida att man inte kan borra brunnar, bedriva utbildning eller arbeta för jämlikhet mellan kvinnor och män samtidigt som man anser att abort är ett problem? Om svaret på denna fråga är ”ja” förråder det vad som närmast måste beskrivas som ideologisk imperialism.
Betydande delar av världens befolkning ställer sig trots allt tveksam till våra postkristna västerländska värderingar, och i en kontinent som Afrika är förståelsen för Sveriges abortlagstiftning milt sagt begränsad. Är det så självklart att biståndsorganisationer som predikar 18 veckors abortgräns kommer att ha de bästa förutsättningarna att hjälpa de individer och samhällen som tillhör ett sådant paradigm?
Vi vill understryka att ingen av oss själva tar emot bidrag från Sida. Vi har alltså inte något ekonomiskt intresse i frågan. Däremot vill vi uppmana Sida att tänka om gällande sina progressiva bekännelsekrav. Allt annat skulle se mycket illa ut.
Olof Edsinger
generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Benedicta Lindberg
generalsekreterare Respekt
Brita Storlund
kommunikatör Människovärde
Per Ewert
direktor Claphaminstitutet
Denna artikel har även publicerats i Altinget.se
