Låt oss prata vidare om de frågor som Gud som haver barnen kär väcker. Men låt oss se till att vi gör det på ett sakligt sätt, utan att påskina att frågorna är enklare än de är. SEA:s Olof Edsinger skriver om den omdiskuterade dokumentärserien.
SVT:s dokumentärserie Gud som haver barnen kär har rört upp starka känslor, och även fått spin off-effekter i form av radioprogram, ledartexter och reportage i de kristna medierna. Flera samfundsledare har beklagat det ovisa agerande – och i vissa fall rena övergrepp – som i serien hamnar i förgrunden. Det är viktigt att vittnesmålen tas på allvar och inte sopas under mattan.
Samtidigt är det flera som uttryckt frustration över att SVT:s reportage riskerar att ge en onödigt ensidig bild av kyrkans barn- och ungdomsverksamhet. Sammantaget finns det ju mångdubbelt fler exempel på positiva än negativa erfarenheter av denna; om så inte hade varit fallet skulle frikyrkan vid det här laget ha varit utraderad.
För att komma vidare i det samtal som dokumentärserien har aktualiserat tror jag därför att fler perspektiv behöver lyftas.
Det första är det som redan har skett från flera samfundsledares sida: Att uppriktigt be om förlåtelse för sådant som blivit fel.
Det andra är att vara ärlig med att det – trots likheter i de erfarenheter som skildras – finns betydande skillnader mellan de rörelser som passerar revy i programmen. Både Jehovas vittnen och Mormonerna brukar exempelvis beskrivas som sekter snarare än kristna frikyrkor, och det är inte någon slump att de står utanför gemenskapen i Sveriges Kristna Råd.
Det tredje är att frågorna som serien lyfter fram kan vara lika komplicerade ur ett sekulärt som ur ett religiöst perspektiv. För den som inte anser att sex har en unik koppling till äktenskap och familjebildande kan det förvisso vara lätt att peka finger åt de sammanhang som anser just detta. Men i ett land där nära hälften av alla ungdomar och unga vuxna kan vittna om att de har blivit utsatta för sexuella handlingar mot sin vilja (UngKAB09) blir det ändå förljuget att låtsas som att ungdomskulturen utan Gud skulle vara problemfri som motbild till religionens värld.
Eller varför inte ta frågan om uteslutningarna, som på ett skakande sätt skildras i seriens tredje avsnitt. Värt att notera är att det här är islam och Jehovas vittnen som står i fokus – inte någon kristen frikyrka. Men som bland annat Johan Heltne har beskrivit i sin aktuella bok Sympati för djävulen finns det slående paralleller mellan vissa frikyrkliga miljöer och vår tids kulturella elit, där deplattformering och cancel culture blivit standardförfarande i mötet med människor med ”fel” åsikter. Låt oss alltså inte kasta sten i glashus när vi diskuterar frågor som dessa!
Det fjärde perspektivet har med religionsfrihetsfrågan att göra. Flera gånger i SVT:s serie upprepas formuleringen att de barn som skildras har tagit skada ”av den religion som deras föräldrar valt åt dem”. Avstampet för serien tas också i FN:s barnkonvention, i vars kortversion det står: ”Barn har rätt att utöva vilken religion de vill, eller ingen alls.” Detta grepp är absolut legitimt. Men även här behöver frågan ställas om alternativen. Är det att föräldrarna inte ska ha rätten att, som originalversionen av deklarationen uttrycker det, ”på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt”?
Problemet i reportagen är ju inte att föräldrarna är religiösa. Snarare är det att de (och deras ungdomsledare) i alltför låg grad har varit lyhörda för sina barns utveckling och vilja. I de muslimska barnens fall handlar det därtill om att traditionell islam föreskriver dödsstraff för apostasi – det vill säga konversion till någon annan religion eller ateism. Men då är det ju också detta som ska diskuteras. Historien av totalitära regimer som – påfallande ofta med ateistiska förtecken – har tagit sig friheten att skilja barn från sina biologiska föräldrar är trots allt förskräckande.
Kort sagt: Låt oss prata vidare om de frågor som Gud som haver barnen kär väcker. Men låt oss se till att vi gör det på ett sakligt sätt, utan att påskina att frågorna är enklare än de är.
Olof Edsinger, generalsekreterare
