En fällande dom för koranbränning skulle sätta ett prejudikat som i praktiken innebär en hädelselag. Det skriver Jacob Rudenstrand och Christer Sturmark i en slutreplik i debatten i Svenska Dagbladet om koranbränningar och hädelselagar.
Det är välkommet att Göran Lambertz och Kashif Virk inte vill utöka lagen om hets mot folkgrupp till att gälla religiösa övertygelser (SvD 17/5). De tydliggör även att yttrandefriheten måste innefatta rätten att förolämpa eller kränka. Men därefter lägger de ändå till ett tydligt ”men”.
I stället för en lagändring vill de nämligen att de aktuella koranbränningarna ska prövas i domstol enligt den gällande lagen – och då fällas. Förutom att det givetvis står Lambertz och Virk fritt att själva göra en JK-anmälan, skulle en fällande dom sätta ett prejudikat, vilket i praktiken innebär en hädelselag, om än med ett annat namn.
Lambertz och Virk må ha goda intentioner när de skriver att ”man kan häda utan att sprida hat och avsky mot en folkgrupp”, det vill säga det som i hetslagstiftningen ryms inom begreppet ”missaktning”. Men problemet är att saklig kritik av religiösa övertygelser inte sällan betraktas som just missaktning. Se bara på hur islamofobi-begreppet har missbrukats genom att ha riktats mot personer som med rätta kritiserar våldsbekajande islamism. Och hur förkastligt det än är med känslor av hat och avsky, är dessa känslouttryck inte olagliga.
Även Göran Lambertz och Kashif Virks försäkran om att de inte vill att det ”ska vara brottsligt att bränna Koranen eller andra heliga böcker per se” väcker frågor. Är det brännarens känslor vid det aktuella tillfället som ska vara avgörande? Kommer det i så fall att vara okej om brännandet enbart sker för att illustrera vikten av yttrandefriheten?
Eller gör följande tankeexperiment: en lesbisk kvinna från Iran har sett sin kärlekspartner dömas till döden för homosexualitet i sitt hemland. Hon protesterar mot detta genom att bränna en koran utanför Irans ambassad i Stockholm. Ska detta vara olagligt?
Detta öppnar förstås för godtycke.
Om det handlar om själva motiven för koranbrännandet – att kränka muslimskt troende – finns det som vi skrev i vår ursprungliga artikel andra handlingar som i samma grad kan provocera och kränka troendes känslor. Man kan riva sönder Koranen, stå på den, sparka den, och så vidare. Lambertz och Virk gör det allt för lätt för sig när de bortser från dessa och likartade problem som uppstår vid ett koranbränningsförbud. Att Polismyndigheten har fällts tio gånger, i fem olika domstolar, för att ha rundat lagen när den nekat Paludan demonstrationstillstånd illustrerar samma gränsdragningsproblematik.
Och frågan kvarstår vilka andra åtgärder vi måste vidta för att förebygga kränkandet av kristna, ateister och sekulära humanister.
Det är korrekt att Rasmus Paludan redan har dömts för hets mot folkgrupp i Danmark. Men det gällde ett rasistiskt uttalande i en Youtube-video om människor från Afrika, inte brännandet av Koranen. Faktum är att bara en vecka efter koranbränningen i januari i Stockholm brände Paludan ett exemplar av Koranen i Köpenhamn, även där utanför turkiska ambassaden vilket skapade diplomatiska spänningar mellan Danmark och Turkiet. Dock ledde det inte till något åtal eller dom om hets mot folkgrupp.
I nuläget är Paludan anhållen i sin frånvaro misstänkt för bland annat hets mot folkgrupp i Sverige i samband med förra våren, enligt uppgifter till Aftonbladet. Det återstår dock att se vad utredningen kommer fram till. Detta är inget vi motsätter oss, tvärtom är det viktigt att rätten har sin gilla gång. Däremot vill vi varna för den utveckling som ett koranbränningsförbud skulle innebära. Om det är någon del i den svenska lagen om hets mot folkgrupp som ska justeras är det snarare en utmönstring av det alltför tänjbara begreppet ”missaktning”.
Vi lever i en tid när yttrandefriheten hotas på flera fronter, där krav på att respektera religiösa känslor samsas med förväntningar på att rätta sig efter progressiva tabun. Att Monty Pythons ”Life of Brian”, som tidigare utstod blasfemianklagelser från kristna, nu tvingas rätta sig efter transaktivisters censurkrav är bara det senaste i raden. I ett öppet och fritt samhälle finns det ingen absolut rätt att slippa bli förolämpad. Debatten om koranbränningarna och andra inskränkningar av yttrandefriheten kommer att fortsätta så länge vi inte inser detta.
Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare på Svenska evangeliska alliansen och författare till ”Den första rättigheten. Frihet till religion, frihet från religion” (Timbro)
Christer Sturmark, tidigare ordförande för förbundet Humanisterna och författare till ”Konsten att tänka klart” (Fri Tanke)
Artikeln har även publicerats på SvD.se
