Ingen människa har förmågan att vara helt och hållet objektiv – eller på annat sätt ofelbar. Däremot har vi fått inbjudan att slå följe med honom som är just det. Vi får sträcka oss mot Jesus och be honom om hans ledning, hans vishet, hans uppenbarelse. Djupast sett, kan man därför säga, är sanningen en Person. SEA:s Olof Edsinger skriver om relationen mellan sanningstro och ödmjukhet.
Hur kan ni vara så högmodiga och tro att just ni skulle sitta inne med Sanningen med stort S? Det här en av de vanligaste invändningarna mot kristna och kristen tro. Objektiva sanningsanspråk står inte högt i kurs i dagens Sverige, och få saker kan skapa en så uppretad stämning som Bibelns budskap att Jesus inte bara är en väg, en sanning och ett liv – utan vägen, sanningen och livet (se Joh 14:6).
Vid en närmare granskning finns det dock inte någon korrelation mellan att vara högmodig och att tro på objektiva sanningar. Nog för att det kan vara så. Den människa som ”vet” att hon har rätt kan ju i vissa fall dra slutsatsen att hon inte behöver lyssna till någon annan. Å andra sidan är det här knappast vad Guds ord syftar på när dess budskap beskrivs som sant.
Det räcker att se hur evangelisten Johannes – han som från början försåg oss med texten om Jesus som vägen, sanningen och livet – beskriver sin och sina med-lärjungars kallelse. Gång på gång beskriver han hur de första lärjungarna dras in i Jesusrörelsen med ord som: ”Följ mig!” och ”Kom och se!” Att en människa säger sitt ja till Jesus Kristus ska alltså inte likställas med att allt är fixt och färdigt. Snarare är det en inbjudan till ett äventyr, en upptäcktsfärd. Jesus är sanningen, och när vi väljer att låta honom leda våra steg genom livet, kommer vi med tiden att bli upplysta av det som är Andens och Ordets samstämmiga vittnesbörd.
Detta är motsatsen till högmod.
Det är ödmjukhet.
Det är nyfikenhet.
Det är tro.
En av dem som på svensk mark har formulerat dessa sanningar är den ateistiska (!) filosofiprofessorn Åsa Wikforss. I sin bok Alternativa Fakta (Fri Tanke 2017) skriver hon att tron på en objektiv sanning behöver vandra hand i hand med nyfikenhet – och faktiskt också med tvivel.
”Just eftersom sanningen är objektiv”, skriver hon, ”inte beroende av oss och våra åsikter, så bör man inte vara tvärsäker. Hur övertygad jag än är kan jag ha fel. Detta är anti-dogmatismens grundbult och den förutsätter en objektiv sanning. Att jag kan ha fel betyder inte att jag inte vet … Men att jag kan ha fel ger skäl att vara ödmjuk och öppen för invändningar – givet att dessa verkligen utgör argument mot min position” (s 51).
Och lite längre fram: ”Det är också viktigt att inte blanda samman påståendet att det finns objektiva sanningar med påståendet att vi, som individer, är objektiva. Att vara objektiv innebär att basera sina övertygelser på evidens – att noga ta in all tillgänglig evidens och väga den på rätt sätt. Den som låter känslorna ta över, eller som bortser från en del evidens och bara plockar fram det som passar henne … är inte objektiv i den här bemärkelsen. … Vad som kännetecknar objektiva sanningar är alltså att de är oberoende av vad någon annan tror i frågan” (s 52–53).
Det här sammanfaller i hög grad med vad den kristna tron säger om evangeliets sanning. Guds sanning kommer aldrig att vara något vi som människor förfogar över. Den är dessutom sann oavsett om du och jag tror på den eller inte. Som den norske prästen och poeten Peter Dass uttrycker det i psalm 649 i Svenska kyrkans psalmbok: ”Gud er Gud, om alle land lå øde. / Gud er Gud, om alle mann var døde.”
Ingen människa har förmågan att vara helt och hållet objektiv – eller på annat sätt ofelbar. Däremot har vi fått inbjudan att slå följe med honom som är just det. Vi får sträcka oss mot Jesus och be honom om hans ledning, hans vishet, hans uppenbarelse. Djupast sett, kan man därför säga, är sanningen en Person. Det är Jesus själv som är vägen, sanningen och livet – och du och jag kommer aldrig att ha full kontroll över honom.
Och det tål att upprepas: En sådan hållning är raka motsatsen till högmod. Det är en ödmjukhetens hållning som stimulerar oss att utforska såväl vår tro som dess många sanningsanspråk.
Det är detta som Johannes kollega Lukas ägnar sig åt när han författar vad vi i dag känner som Lukasevengeliet. I inledningen till denna bok skriver han: ”Sedan jag noga efterforskat allt från början har även jag bestämt mig för att skriva ner det i ordning för dig, högt ärade Teofilus, för att du ska veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått” (Luk 1:3–4).
Den kristna tron är historiskt förankrad, och i längden kan dess ärende bara främjas när vi är varsamma med våra egna anspråk. Som aposteln Paulus uttrycker det hela: ”Vi kan ju inte göra något mot sanningen, utan bara för sanningen” (2 Kor 13:8).
Alternativet – den totala subjektiviteten – har å andra sidan visat sig ha starka drag av tvärsäkerhet och i värsta fall totalitaritet över sig. Som någon har uttryckt det hela: ”Om det inte finns några absoluta sanningar saknar invändningar betydelse.” Den som hävdar att ”allt är lika sant – och det här är min sanning” behöver helt enkelt inte motivera sina övertygelser mot någon yttre måttstock.
Därmed är vägen banad för både maktfullkomlighet och högmod, för då blir sanning reducerad till en fråga om makt, där det inte längre är argumenten utan den som har de starkaste musklerna – politiskt, ekonomiskt, polisiärt – som vinner debatten. Det finns många tragiska exempel på detta genom historien, och det är en hållning som ligger långt ifrån den Ödmjukhetens Konung som vi som Guds folk har blivit kallade att tjäna!
Olof Edsinger, generalsekreterare
