Det är inte utan att man noterar en viss ironi i argumentationen utifrån Svenska kyrkans äktenskapssyn, tradition och prästers samvete bland dem som vill förbjuda brudöverlämning. 2009 när Svenska kyrkan började viga samkönade par ändrade man nämligen både äktenskapssyn och tradition. Och på senare tid har även krav väckts på att införa vigseltvång för de präster som av samvetsskäl inte viger samkönade par, skriver Jacob Rudenstrand.
Trots att det gått mer än 20 år sedan Svenska kyrkan formellt skildes från staten är frågan om politikers synpunkter på prästernas övertygelser och ställningstaganden fortsatt brännande. Idag handlar det dock inte om huruvida man till fullo skriver under på den apostoliska trosbekännelsen, utan om de brudpar som prästerna viger helhjärtat bekänner sig till svensk jämställdhetspolicy.
Inför höstens kyrkomöte har det därför uppstått en het debatt om brudöverlämning i samband med vigslar i Svenska kyrkan. En trend som inspireras av amerikanska filmer och som förstärkts sen 2010 då kronprinsessan Victoria och prins Daniel gifte sig. Vad sänder det för signaler när brudparet inte går tillsammans som två fria individer längs altargången fram till prästen, utan att kvinnan lämnas över från en man till en annan? frågar sig exempelvis Göteborgsprästen Nina Konnebäck och efterlyser nationella riktlinjer då många präster är kluvna.
Ett perfekt tillfälle för politikerna att lägga allt till rätta, med andra ord. Socialdemokraterna i Svenska kyrkan, med Sara Waldenfors och gruppledaren Jesper Eneroth i spetsen, har därför lämnat in en motion till kyrkomötet i höst för att få ett stopp på otyget. Att 9 av 10 präster ändå accepterar brudöverlämning och att man om möjligt vill vara lyhörda för brudparens önskemål, hindrar inte den politiska förbudsivern.
Således påpekas det i motionen om brudöverlämning att det ”gestaltar inte vår äktenskapssyn. Den är inte en del vår svenskkyrkliga tradition”. Man ondgör sig dessutom över prästers ”obehag inför att [gå] mot sitt samvete” – trots att det alltså finns gott om präster som kan tänka sig att tillmötesgå brudparens önskemål.
Det är inte utan att man noterar en viss ironi i argumentationen utifrån Svenska kyrkans äktenskapssyn, tradition och prästers samvete. Nämligen: 2009 när Svenska kyrkan började viga samkönade par ändrade man både äktenskapssyn och tradition. På senare tid har även krav väckts på att införa vigseltvång för de präster som av samvetsskäl inte viger samkönade par – från samma politiska håll! Det var Jesper Eneroth (S) som inför kyrkomötet år 2022 motionerade om Obehörigförklaring av präster som diskriminerar och då sa: ”Vi viger samkönade par. Punkt. Det finns inget kommatecken, att man som enskild präst får göra avsteg från detta tycker jag blir problematiskt.” Då vägde det obehag många präster kände inför att gå mot sitt samvete lätt. Den präst som ändå ville följa sitt samvete skulle avkragas.
Även argumentet utifrån Svenska kyrkans tradition väger lätt när det gäller andra initiativ som syns i svenskkyrkliga sammanhang. Är det Svenska kyrkans tradition att bjuda in till yogalektioner, drop-in-dop, Earth hour-satsningar, koranrecitationer, regnbågsmässor, ABBA-mässor och så vidare? Som Susanna Birgersson noterade i Göteborgs-Posten bjuder ovannämnda präst Nina Konnebäcks egen församling in till husdjursgudstjänst ”Djuren är våra vänner, våra själavårdare, och våra läromästare.” Så mycket för att bevara tradition och liturgi.
Nu är syftet inte att kritisera varje initiativ, även om vissa av dessa exempel givetvis är anmärkningsvärda. Men som Birgersson skriver: ”Antingen är traditionen viktig att bevara – eller så gör vi lite som vi vill med kulturarvet; omformar och anpassar efter tidsandan och folks önskemål, omdefinierar och omförhandlar.”
Kanske är det så att sprängkraften i frågan om brudöverlämning inte alls rör tradition och/eller teologi, utan politik? Och att den just därför är underställd tidsandan? Historiskt är det inte svårt att hitta belägg för att brudöverlämning faktiskt var en svensk tradition, medan den praxis som dominerar idag där brud och brudgum går in tillsammans är modern (för transparensens skull kan jag nämna att min fru och jag gick in tillsammans för åtta år sedan – således firar vi bronsbröllop i år), liksom luciatåg, jultomten, julgranar och påskgodis.
Idag är det snarare tidsandans apostlar, politikerna, inte prästerna, som utgör gränsvakter för rätt yttring inom Svenska kyrkan. Varför det är just på detta sätt beror i mångt och mycket på Svenska kyrkans ofullständiga frigörelse från det partipolitiska inflytandet. Det finns ju knappast någon annan luthersk kyrka som är så starkt präglad av partipolitik. Bland annat är det den enda episkopala kyrka i världen vars biskopar inte har rösträtt i det egna kyrkomötet – utan det är representanter för politiska nomineringsgrupper som dominerar kyrkans högsta beslutande organ. Således blir frågan om brudöverlämning en politisk fråga.
Men det är inte bara kyrkomötets sammansättning som möjliggör det politiska inflytandet. I nya essän ”En ofullbordad resa mot religionsfrihet” (Timbro förlag) pekar Anders Johnson på att det viktigaste uttrycket för att det inte rörde sig om någon riktig skilsmässa från staten är Lagen om Svenska kyrkan (1998:1591) som bland annat anger hur kyrkan ska organiseras och vilken som är dess tro. Johnson skriver: ”Lagens blotta existens innebär ett brott mot religionsfrihetens princip om statlig neutralitet mellan olika livsåskådningar.”
Kanske var det det som motiverade dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) när han 2017 sa att ”Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.” Kyrkan borde ha kapat de politiska banden för länge sedan – för idag är det både staten och tidsandan som är kyrkans riktiga brudgum oavsett om bruden har överlämnats eller inte.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
