”Låt kyrkan få vara kyrka. Påtvinga den inte en politisk agenda. Varken din egen eller dina politiska motståndares. Låt den få förkunna evangeliet om Jesus Kristus i ord och handling”.
Så lät det när Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén bemötte SD-ledaren Jimmie Åkessons kritik mot att kyrkorna har synpunkter på flyktingpolitiken. Å ena sidan kan – och bör – kyrkorna såväl som övriga civilsamhället diskutera Sveriges migrationspolitik. Det är bra. Inget riksdagsbeslut är hugget i sten eller nedkommen från ovan. Och å andra sidan. Även om man har Gud på sin sida behöver även präster och pastorer förhålla sig till målkonflikter och praktiska dimensioner. Särskilt när principen om alla människors lika värde inte automatiskt omsätts i en himmelsk sanktionerad politik. Det viktiga samtalet lär fortsätta.
Ett annat angeläget samtal, principiellt viktigt för kyrkans egen framtid, är den om politikernas motsvarande synpunkter på prästerna, något som ärkebiskopen själv gav uttryck för i sin artikel i Aftonbladet. Vi pratar om Svenska kyrkan som en partipolitisk arena.
Passande nog kom ärkebiskopens bannbulla mot politiska agendor i kyrkan samma vecka som kyrkomötet samlades, Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Höstens första session är nu avklarad och nästa gång man möts är i november då beslut ska fattas av nomineringsgrupperna – däribland Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet. Inom en snar framtid även Moderaterna, som på sin partistämma i oktober väntas besluta om att återuppstå som nomineringsgrupp Även andra grupper vägleds till stor del av politiska ideologier. Samtliga vill påtvinga kyrkan en politisk agenda.
I världens mest sekulariserade land hörs det ofta att religionen inte ska beblanda sig med politiken. Sällan hörs det motsatta, att politiken inte ska beblanda sig med religionen, särskilt då Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 och regeringen inte längre utser ärkebiskop.
Någon politiskt obunden kyrka lämnades dock inte kvar. Något som framkommer med tydlighet i prästen Klas Hanssons, tidigare direktor vid ärkebiskopens kansli, nyutkomna bok Kyrkomöte och partipolitik (Artos). Bland annat noterar han att de politiska idéernas betydelse ”för principiella avgöranden är unik” och att det innebär en ”partipolitisk påverkan på ett övergripande, idémässigt plan” i kyrkomötet. Han summerar att ”det är en partistyrelse i ett sekulärt politiskt parti som fastställer agendan för hur en kyrka, formellt fri från staten, ska formas för framtiden.”
Några exempel i närtid:
Läser man Socialdemokraternas valmanifest inför kyrkovalet 2017, som idag har den största andelen mandat i kyrkomötet (76 av 251), nämndes varken Gud, Jesus eller den helige Ande. Däremot flera allmänmänskliga fraser om att ”stå upp för människovärdet och ta ansvar för skapelsen” och att bli ”Sveriges bästa arbetsgivare”. Vilken förening stämmer inte in i det? Svenska kyrkan var även viktig för den ”svenska modellen” och ”det nya folkhem som socialdemokratin vill bygga för framtiden”. Himmelriket på jorden? Stefan Löfven tangerade ett självpåtaget läroämbete när han i en intervju sa att alla präster skulle tvingas att viga samkönade par.
Centern, där ett förslag inför årets partistämma ville göra Svenska kyrkan ”all-religiös”, kampanjade inför förra kyrkovalet med att solcellspaneler skulle byggas på kyrktaken och ett arbete med ”tydliga och mätbara miljömål”. Vare sig Fader, Son eller helig Ande fick plats när det viktiga arbetet ”för humanism och mot främlingsfientlighet” skulle främjas. Inte heller hos SD nämndes den treenige Guden – däremot den svenska folksjälen och traditionen. Kyrkovalet reducerades till en kulturarvskamp mot ”Socialdemokraterna och deras aktivistvänner”.
Den som när en from förhoppning om att Moderaterna ska vara den vuxne i kyrkorummet lär bli besviken. I ett yttrande inför Moderatstämman den 17-20 oktober om att bilda ett nytt kyrkligt nätverk (då man ångrar att man klev ur kyrkopolitiken 2011), skriver partistyrelsen:
”Den som vill företräda moderata idéer och värderingar i det kyrkliga arbetet ska fullt ut kunna göra det som moderater, och inte som partipolitiskt obundna.”
Mer politisk agenda, med andra ord. Nu är ingen längre jude eller grek – här är vi socialdemokrater, sverigedemokrater, centerpartister och moderater… Men att ha partiet snarare än Kristus som högsta lojalitet är inget annat än en frontalkrock med kyrkans sanna väsen.
Givetvis är de politiska partierna inte kyrkans enda problem – enligt en rapport från 2017 anser 14 procent av Svenska kyrkans präster att Jesus egentligen inte uppstod på riktigt – men visst vore det skönt om prästerna till samtliga partier kunde stämma in i ärkebiskopens ord? Eller som broder Tuck till den skattehungrige sheriffen av Nottingham: ”Ut ur min kyrka!”
Jacob Rudenstrand
Bitr. generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Fotnot 1: Detta är en längre version av en OpEd-artikel på Svenska Dagbladets ledarsida. Den artikeln kan du läsa här.
Fotnot 2: Bengt Olof Dike replikerade på Jacob Rudenstrands gästledare i SvD som sedan svarade. Du kan läsa replikskiftet här.
