Nyligen meddelade Världsbanken att världen i förtid har lyckats uppnå FN:s mål att till 2015 halvera den extrema fattigdomen i utvecklingsländerna. Trots de senaste årens ekonomiska kris, ökade matpriser och ökade befolkningsmängder har alltså den extrema globala fattigdomen minskat.
Siffrorna från Världsbanken visar att jämfört med 43 procent år 1990 och 52 procent år 1981, lever idag 22 procent av utvecklingsländernas befolkning under fattigdomsgränsen på 8,20 kronor om dagen.
Några av faktorerna har varit en stark ekonomisk utveckling, bättre marknadsvillkor och utländska investeringar. Det är tydligt att i en alltmer globaliserad värld med ökad frihandel har många länder kunnat lämna fattigdom bakom sig.
En av dem som tydligast lyckas visa att världen blir bättre, med ökande medellivslängd och minskad fattigdom, är Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet. Genom sina pedagogiska och informativa föredrag lyckas han visa på en mycket positiv utveckling i världen idag (se bland annat detta videoklipp).
Samtidigt handlar det om över en miljard människor som fortfarande lever i extrem fattigdom. I en nyutkommen studie över politiska omständigheter och ekonomiska resultat, visar Daron Acemoglu, ekonom vid MIT, och James Robinson, professor vid Harvarduniversitetet, att vissa stater inte lyckas ta sig ur fattigdom till och med med avsikt. Studien kan givetvis uppfattas som provocerande men pekar ändå på att svaga institutioner i ett land inte hindrar ledare från att roffa åt sig på bekostnad andra. Författarna pekar både på historien och nutida exempel.
Omsorgen om de fattiga är en naturlig konsekvens av den kristna tron. Både i Gamla och Nya Testamentet ser vi hur Gud på ett speciellt sätt uppmanar troende till detta (5 Mos 15:4, Ords 14:31; Gal 2:10). Genom historien har ett av den kristna Kyrkans tydligaste uttryck, när det har varit som bäst, varit omsorgen om de fattiga. Det gäller även idag.
Däremot finns det alltid en risk att man nöjer sig med goda intentioner och vad som känns rätt i arbetet med att hjälpa de fattiga Ä och inte vad som är effektivast. I det senaste numret av Christianity Today, som har blivit mycket uppmärksammat, har ekonomiprofessorn Bruce Wydick, tillsammans med 16 andra ekonomer som specialiserar sig på att analysera utvecklingsarbeten, betygsatt de vanligaste arbeten som människor ger pengar till. Betygsättningen visar vilka åtgärder som påverkar mest och vad som är mest kostnadseffektivt.
Resultatet, som listas utifrån störst påverkansordning, borde vara ett mycket intressant diskussionsunderlag för dem som arbetar med fattigdomsbekämpning:
1. Rent vatten till byar på landsbygden (Betyg: 8.3) –
2. Bekosta avmaskningsbehandlingar åt barn (Betyg: 7.8)
3. Tillhandahåll myggnät (Betyg: 7.3)
4. Bli fadder till ett barn (Betyg: 6.9)
5. Ge braskaminer (Betyg: 6.0)
6. Ge mikrolån (Betyg: 4.2)
7. Bekosta reparativ kirurgi (Betyg: 3.9)
8. Donera ett lantbruksdjur (Betyg: 3.8)
9. Drick rättvisemärkt kaffe (Betyg: 1.9)
10. Ge en laptop till ett barn (Betyg: 1.8)
Givetvis kommer en del att inte hålla med denna gradering, men poängen är behovet av att göra grundliga utvärderingar av våra hjälpinsatser för att på effektivast sätt lyfta människor ur fattigdom. Betygsättningen borde därför utgöra en utgångspunkt för en sund diskussion i hur man bäst arbetar för att minska fattigdomen. Det viktigaste är trots allt att vi gör gott och inte känner oss goda.
Jacob Rudolfsson, samordnare SEA
