Det är ett högt tonläge i den debatt som pågår om den frikyrkliga synen på hbtq. Jonas Gardell, som satte igång det hela, sätter likhetstecken mellan att värna äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna och att uttrycka ”hat” och ”hetsa mot hbtq-personer”. I sitt öppna brev drar han sig inte för att döma ut frikyrkopastorn Stefan Swärd – och, får man förmoda, alla andra med likartade värderingar – som en kärlekslös farisé utan äkta tro på Gud.
Även hos Stefan Albinsson i Norrmalmskyrkan är det de kategoriska omdömena som dominerar. Klassiskt troende frikyrkliga sägs tillhöra ”sexfientliga”, ”skadliga” och ”livsförnekande” miljöer ”där religion och andlighet används för att begränsa människor i stället för att lyfta dem”. Helt följdriktigt får alla som landat i en annan hållning än hans egen etiketten ”homofob” klistrat i pannan.
Kort sagt: debatten om kyrkan och hbtq-frågorna är ett skolexempel på den polarisering som är så kännetecknande för vår tid.
Om vi däremot rör oss bortom slagorden finns det hel del annat att säga. Stefan Swärd har redan bidragit med det viktigaste, då han i sin replik lyfte fram något som alla bibeltroende kristna borde vara överens om: Att vi som Guds barn är syndare frälsta av nåd, och att porten in i Guds rike är omvändelse och tro – oavsett vad vi har på våra samveten och oavsett vår sexuella läggning.
Men varför är vi då så många i Sveriges kristenhet som inte har intagit Gardells och Albinssons position i fråga om hbtq och samkönade relationer? Det första vi kan konstatera är kanske just detta att vi är många. Om vi vidgar perspektivet talar vi om huvuddelen av världens alla kristna, inklusive de flesta med katolsk, ortodox, evangelikal och pentekostal bekännelse. Så sent som i mars i år slog Vatikanen fast att dess hållning gällande samkönade relationer förblir oförändrad. Menar verkligen debattörerna att alla dessa kyrkor och individer skulle vara drivna av hat och homofobi?
Jag för min del menar att det i grunden är en fråga om bibeltrohet. Jag tror helt enkelt att det finns en visdom i att – som Bibeln gör – ge en särställning åt det förbund mellan en man och en kvinna som utgör samhällsbyggets grundläggande enhet. Som det står också i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att … ingå äktenskap och bilda familj. … Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd” (art 16).
Men jag ser också med oro på vad som händer när den här hållningen ifrågasätts eller likställs med homofobi. När den potentiellt fruktsamma relationen mellan en man och en kvinna inte längre framhävs som något speciellt får det nämligen många orimliga konsekvenser. I dag illustreras detta av bland annat trans- och queerrörelsen, som även för den heterosexuella majoritetens del lanserar en förståelse av kön och sexualitet som fram till nyligen hade betraktats som världsfrånvänd. Bara de senaste veckorna har vi till följd av denna ideologi kunnat läsa om hur 1177 Vårdguiden rekommenderar Sveriges vårdanställda att undvika begreppen ”kvinna” och ”man” och hur man från regeringshåll arbetar med att göra föräldrabalken könsneutral.
Är det ”homofobi” att uttrycka annat än entusiasm över dessa och liknande förändringar?
Den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt har bland annat blivit känd för sin bearbetning av moralfundamentsteorin. I Haidts tappning utgår denna teori från sex olika ”fundament” som intuitivt påverkar våra moraliska värderingar. Tre av dessa – omsorg, rättvisa och frihet – lutar åt det individuella perspektivet, medan de övriga tre – lojalitet, auktoritet och helighet – lutar åt det samhällsbyggande och kollektiva.
För många har det här blivit en nyckel för att förstå vår tids polarisering inte minst i politikens värld. Haidt har nämligen kunnat påvisa att de flesta av vår tids progressiva på ett oproportionerligt sätt betonar de individualistiskt orienterade fundamenten. De flesta med mer konservativa sympatier, däremot, gör bruk av alla sex moraliska fundament – inklusive de samhällsbyggande och kollektiva.
Kanske är det här som en av de viktigaste skiljelinjerna går också i synen på sexualitet och äktenskap? Om det bara är det individuella perspektivet som får styra, är det naturligt att man tolkar gränsdragningar som livsförnekande och begränsande. Men om man som jag uppfattar att det finns ordningar i skapelsen som är hela samhället till gagn, blir man betydligt mer försiktig med att utmana mångtusenåriga sedvänjor.
Klart är att jag själv inte drivs av något hat mot hbtq-personer. Inte heller vill jag förbjuda någon att offentligt uttrycka sin kärlek. Däremot tror jag att det finns en visdom i den bibliska undervisningen – även när den krockar med den svenska majoritetskulturens värderingar.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Läs på expressen.se
