Präster, pastorer, imamer och rabbiner ska tvingas att gå emot sina teologiska övertygelser och viga samkönade par, enligt jämställdhetsministern. Det leder knappast till inkluderande samhällen för religiösa minoriteter, skriver SEA:s Jacob Rudenstrand.
Trots att Coronapandemin har tvingat Prideveckan att bli digital har politikers utfästelser i hbtq-relaterade frågor ändå duggat tätt. Störst avtryck har jämställdhetsministern Åsa Lindhagen (MP) gjort med beskedet att Miljöpartiet vill göra det olagligt för trossamfund med vigselrätt att inte viga samkönade par.
Dagen efter skrev partiets språkrör, Per Bolund, och europaparlamentariker, Alice Bah Kuhnke, på debattplats i Aftonbladet att en kommande reform ska vara att ”vigselförrättare inte ska tillåtas diskriminera samkönade par”. Senast en ledande politiker talade om vigselplikt var annars när statsministern, Stefan Löfven, inför kyrkovalet 2017, sa i Kyrkans tidning sa att ”alla präster ska viga alla, även samkönade par”.
Ironiskt nog kom MP:s besked bara några dagar efter att partiets trafikborgarråd i Stockholm, Daniel Helldén, talade sig varmt om inkluderade samhällen för minoriteter när man tillkännagav att samkönade trafikljus ska placeras ut permanent i huvudstaden. Nu lanserar alltså samma parti tvingande förslag för andra minoriteter. Präster, pastorer, imamer och rabbiner ska tvingas att gå emot sina teologiska övertygelser. Det leder knappast till inkluderande samhällen för religiösa minoriteter.
Det faktum att samfundens vigselförrättare inte har vigselplikt gäller inte bara för att man vill stå fast vid en traditionell äktenskapsdefinition. Det kan även gälla situationer med olikkönade par där vigselförrättaren har skäl att misstänka att exempelvis mannen misshandlar kvinnan, eller att parterna inte tar äktenskapet på allvar. Den lagstadgade vigselrätten innebär helt enkelt att man som kyrklig förrättare får avgöra från fall till fall om man vill förrätta en vigsel.
Utredningen Statens stöd till trossamfund i ett mångreligiöst Sverige (SOU 2018:18) anför dessutom att av ”Europadomstolens praxis framgår vidare att det är upp till varje religion att avgöra om och i vilken omfattning som samkönade äktenskap tillåts (Parry mot Förenade Kungariket, beslut den 28 november 2006; Europarådet och Europadomstolen a.a., punkt 132).”. Ironiskt nog var detta en utredning som Alice Bah Kuhnke själv tog emot under sin tid som ansvarig minister.
Det går heller inte att rent faktiskt hävda att en traditionell äktenskapssyn skulle vara diskriminerande. Givetvis är vuxna människor fria att leva som de vill, men som regeringens utredare Hans Regner skrev när han undersökte förutsättningarna för den kommande könsneutrala äktenskapslagen: ”Jag ser inte att konventionerna på området sträcker sig längre än till att garantera heterosexuella rätt att gifta sig”. Han avvisade helt enkelt diskrimineringsargumentet. Samma slutsats blev även resultatet av ett domslut i Europadomstolen 2016.
Frågan är också hur stor efterfrågan det egentligen är på kyrkliga vigslar för samkönade par. Sveriges Radio rapporterade 2017 att borgerliga vigslar ökar medan de kyrkliga minskar och enligt siffror från SCB utgjorde de samkönade vigslarna endast 2,5 procent av totalt 48 481 giftermål förra året. Samtidigt lär det inte vara något underskott på präster som vill viga samkönade par, något prästen Annika Borg har påpekat. Inget par vill knappast ha en motvillig vigselförrättare när man gifter sig.
Att trossamfunden tillämpar lagen såsom den är avsedd har dock inte hindrat jämställdhetsministern från att föra fram grova anklagelser om man inte ”ska kunna diskriminera samkönade par”. Givetvis kan det uppfattas som dubbla budskap när religiösa samfund å ena sidan agerar som statens förlängda arm genom att förklara människor för juridiskt vigda, och å andra sidan kan avstå från vissa vigslar. Men detta är faktiskt en situation som Miljöpartiet själva har röstat för. Tillsammans med en bred majoritet i Sveriges riksdag (261 mot 22) röstade partiet för tio år sedan igenom just denna lagstiftning, inklusive ordningen att vigselförrättare inom trossamfunden inte ska tvingas förrätta vigslar.
Redan på denna tid drev Svenska Evangeliska Alliansen opinion för en civilrättslig ordning, som även var Kristdemokraternas kompromissförslag, då vi ansåg att en bevarad äktenskapslag inte skulle vara en långsiktig framkomlig väg. Detta skulle innebära en mer konsekvent separation av kyrka och stat. Det skulle frigöra präster, pastorer och andra religiösa företrädare från det tryck som kommer från det sekulära samhället att ändra sin teologi. Förslaget fick uppbackning från många olika håll: RFSU, Humanisterna, Dagens Nyheter, Expressen och UNT och från ett flertal kyrkoledare.
Trots att man i grunden höll med valde ändå riksdagsmajoriteten att rösta igenom nuvarande lag. MP:s riksdagsledamot Jan Lindholm sa då: ”Jag tror faktiskt att det är ganska rimligt att ta nästa steg, och det kanske tar 15 år. Då kanske vi har hittat en form som är utan problem för samfunden, så att vi exempelvis kan ha en vigselplikt i stället för en rätt.”
Nu vet vi att det tog ännu mindre tid för ett nytt utspel i frågan. Frågan är dock om samfunden kan hålla med om att det gjordes på ett sätt som respekterar olikheter och inte spär på misstänksamheten mot religiösa samfund.
Så sent som i februari mötte flera kyrkoledare jämställdhetsministern för samtal om bland annat hur religion beskrivs i samhällsdebatten, religionsfrihet och unga kristnas situation i skolan. Givetvis ska ministern måna om alla minoriteter men det hade varit välkommet om ministern inte ställde minoriteter mot minoriteter.
Hittills har nämligen regeringens signal till trossamfunden varit den av uppskattning för insatser under Coronakrisen, men jämställdhetsministerns anklagelse om diskriminering illustrerar att den uppskattningen är villkorad.
Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare
Fotnot: En kortare version av denna artikel har även publicerats i Dagens Samhälle.
