Det finns en fara i att gradera olika delar av Skriften som mer eller mindre värdefulla, eller som mer eller mindre Jesu ord. SEA:s Olof Edsinger utmanar en hållning som har brett ut sig i delar av den västerländska kristenheten.
I USA finns det en rörelse som kallar sig för Red-Letter Christians. Uttrycket är hämtat från de bibelutgåvor som markerar Jesu ord i rött, och en av rörelsens bärande tankar är att vi som kristna behöver vända tillbaka till vår Mästares ord och exempel – snarare än att fokusera på frågor som enbart dyker upp i brevtexterna.
En annan sak som Red-Letter Christians vänder sig emot är det man uppfattar som en politisk exploatering av Bibelns budskap. Den egna hållningen presenteras som ”varken höger eller vänster”, och man är tydlig med att man vill lyfta ett annat slags värdefrågor än de som brukar förknippas med den kristna högern: abort och homosexualitet. Framför allt talar man i stället om sociala frågor som fred, miljö och ekonomisk rättvisa – men även om ett sunt stärkande av familjen.
Det är lätt att sympatisera med ambitionen bakom Red-Letter Christians. Ytterst få kristna vill trots allt vara kända enbart för de frågor där de befinner sig längst bort från det omkringliggande samhället. Det är också lätt att hålla med om att det är Jesus som ska lyftas fram som kärnan i, och uttolkaren av, den kristna tron.
Samtidigt finns det flera saker som skaver i denna rörelses centrala ideer. Här och nu vill jag få fokusera på den bibelsyn som lyser igenom i dess namn, och som till och från dyker upp även i andra delar av den västerländska kristenheten.
Den principiella fråga vi måste ställa när vi lyfter fram Jesu ord som viktigare än Nya testamentet i stort är: vad säger vi egentligen med detta? Förvisso är det sant att vi i Jesus har en underbar – och därtill helt unik – uppenbarelse om vem Gud är. ”Ingen har någonsin sett Gud”, skriver Johannes. ”Den Enfödde, som själv är Gud, och är hos Fadern, har gjort honom känd” (Joh 1:18). Därför gör vi helt rätt i att ständigt vända tillbaka till evangelierna. Vi behöver påminna oss om Jesu personlighetsdrag; hur han mötte människor; hur han bad; hur han utövade ledarskap …
Men det finns också en fara i att gradera olika delar av Skriften som mer eller mindre värdefulla, eller som mer eller mindre Jesu ord. Den höga synen på Bibeln som förenar den evangelikala kristenheten grundar sig nämligen på ett antal mycket avgörande sanningar:
1) Både Gamla och Nya testamentet är Guds ord. Aposteln Paulus uttrycker det klarast, i en formulering som i sitt ursprungliga sammanhang syftar på den judiska Bibeln: ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet” (2 Tim 3:16).
2) De texter i Gamla testamentet som vi som kristna inte betraktar som bindande, till exempel lagarna om offer och olika slags reningar, är inte passé för att de inte längre är Guds ord – utan för att de är Guds ord till någon annan än oss. Närmare bestämt till Israels folk inom ramen för Sinaiförbundet. Tredje Moseboken är av detta skäl precis lika inspirerad av Gud som Apostlagärningarna; däremot har Jesu död och uppståndelse gjort att delar av denna bok inte längre ska praktiseras på samma sätt som tidigare. Både offer- och renhetslagarna, liksom de straffsatser som är knutna till Israels statsbildning, har nämligen fullgjort sitt syfte. Som Jesus själv uttrycker det: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett. Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket” (Matt 5:17–19).
3) Den som talar genom Bibeln är inte bara ”Gud” i största allmänhet. Både i Gamla och Nya testamentet är det den treenige Guden som uppenbarar sig för oss, och Petrus kan till och med uttrycka det som att Israels profeter var drivna av Jesu Ande (1 Pet 1:10–11). När vi läser Jesaja och Jeremia, Habackuk och Malaki, är det alltså Jesus själv som talar! Och samma sak med Nya testamentet. Både teologiskt och pedagogiskt kan det vara motiverat att formulera sig som att ”Johannes skriver” eller ”Paulus skriver”. Men när vi gör det ska vi samtidigt vara medvetna om att var och en av dessa apostlar faktiskt talade som språkrör för Kristus själv. Som Uppenbarelseboken uttrycker det hela: ”Jesu vittnesbörd är profetians ande” (Upp 19:10).
4) Bibelns uppenbarelse är progressiv. Ju längre vi läser – ju senare texterna är skrivna – desto mer komplett blir porträttet av Gud och hans vilja. Om Mose och Kristus skiljer sig åt, är det därför Jesus som har det sista ordet. Faktum är dock att detta sker betydligt mer sällan än ryktet säger. Och att, som Red-Letter Christians-rörelsen tenderar att göra, spela ut brevtexternas ord mot Jesus är direkt felaktigt. Jesus själv förordar nämligen det motsatta: ”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er” (Joh 16:12–14).
Summa summarum: Låt dig gärna fascineras av personen Jesus, och de ord som på ett särskilt sätt är tillskrivna honom i evangelierna. Jesus ger oss den fullkomliga bilden av Gud och hans vilja. Men kom samtidigt ihåg att Jesus talar till oss genom hela sitt Ord – både Gamla och Nya testamentet. Faktum är att Jesus själv är Ordet (se Joh 1:1). Att umgås med den heliga Skrift är därmed detsamma som att umgås med honom själv. Att ta avstånd från Skriften är detsamma som att distansera sig från honom som talar.
