Att undvika brännande frågor kring Jesu exklusiva och universella anspråk kan knappast leda till att världen får liv – om man vill ta Jesu ord på allvar. Sanningsfrågan är minst lika viktig som frågan om kristen enhet. SEA:s Jacob Rudenstrand skriver om en ständigt aktuell fråga.
I ett flertal debatter genom åren har vi kunnat läsa om hur ekumeniken relaterar till ett antal aktuella frågor. Det har handlat om alltifrån att stå tillsammans i en orolig tid (pandemi, polarisering och invasionskrig) till de utmaningar som följer i spåren av diskussionerna kring en förändrad äktenskapssyn eller missionsuppdraget.
Ända sedan den ekumeniska rörelsens framväxt har Jesu bön i Johannes 17 varit en viktig utgångspunkt och sammanfattats med ordet enhet, ett tema som flera gånger återkommer i bibeltexten (v. 12, 21, 22). Detta är ett viktigt tema, men det räcker inte för att sammanfatta textens innehåll. Vad Jesus talar om är nämligen ingen enhet som bygger på urskillningslös acceptans eller på en känslomässig upplevelse av samhörighet. Inte heller kan vi ta för givet att vår konsensuskultur är ett uttryck för den enhet som Jesus bad om. Minst lika viktig är textens betoning av sanningen.
Om man läser Jesu översteprästerliga bön ser man att den centreras kring tre olika förbönsämnen, där bönen att lärjungarna ska vara ett (1) är en del av ett större sammanhang. I samma bön ber Jesus nämligen att lärjungarna ska bevaras i Gud (2) och från det onda (v. 11 och 15) och att de ska helgas i – det vill säga avskiljas för – sanningen (3), som finns i Ordet (v. 17 och 19).
Jesus tydliggör att Guds ord, som han förmedlar, utgör grunden för lärjungarnas tro: ”Orden du gav mig har jag gett dem, de har tagit emot dem och verkligen förstått att jag kommer från dig, och de har trott på att du har sänt mig” (v. 8). Det som kännetecknar Jesu lärjungar är därför att de bevarat Guds ord (v. 6).
Dessa tre perspektiv – bli ett, bevaras i Gud och att helgas i sanningen – hör ihop i Johannes 17. Jesus ser till lärjungarnas hela situation och ber till Gud att han ska bevara dem i hans namn ”så att de blir ett” (v. 11). Enheten är alltid ett resultat av att kristna bevaras i Gud.
Om vi vill ta Jesu bön på allvar kan vi därför inte ignorera det ena perspektivet på bekostnad av de andra. På samma sätt som en lidelse för sanning och rätt utan en längtan efter enhet och att vi som kristna hör samman med varandra blundar för viktiga delar av Jesu bön, kommer en enhetssträvan som bortser från Skriftens sanning att komma till korta.
Ofta saknas dessa kompletterande perspektiv när enheten mellan kristna diskuteras. Ibland framhålls behovet av en bred ekumenisk vision för Sveriges kristna. Man brukar hänvisa till Jesu tal om att världen ska få liv i Johannes 6, men nämner ofta bara vikten av samhörighet samtidigt som man tonar ner det som skaver i det kristna sanningsanspråket. Gärna med ett brandtal om att minska polariseringen kristna emellan – trots att löftet ”att världen skall leva” (Joh 6:51) är insatt i Jesu minst sagt magstarka och polariserande tal om att han är det levande brödet nedsänt från Fadern och att utan honom finns ingen frälsning.
Reaktionen på detta var som bekant just polarisering: ”Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: ’Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?’” (Joh 6:60)
Nedtonandet av Jesu exklusiva anspråk har genom åren motiverats på olika sätt. När teologen John Stott, författare till Lausannedeklarationen, deltog under Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968, som brukar beskrivas som betydande år för den ekumeniska rörelsen, välkomnade han mötets betoning av bekämpandet av orättvisor, fattigdom och hunger. Men, påpekade han, motsvarande engagemang ”för de miljoner människors andliga hunger som kommer att gå förlorade utan Kristus” saknades. Noterbart var att Stotts kritik fick starkt stöd bland de afrikanska delegaterna. Motsvarande ensidighet finns givetvis bland dem som enbart betonar evangelisation på bekostnad av socialt engagemang. Evangeliet utmanar oss alla, och har varit stötande i alla tider.
Att undvika brännande frågor kring Jesu exklusiva och universella anspråk kan knappast leda till att världen får liv – om man vill ta Jesu ord på allvar. Sanningsfrågan är minst lika viktig som frågan om kristen enhet.
Det är dock ingen hemlighet att tron på Bibelns historicitet och den kristna trons exklusiva anspråk ofta ses som synonymt med fundamentalism i vår sekulära kultur. I religionshistorikern och författaren, David Thurfjells sommarprat i ”Sommar i P1” den 30 juni i år gavs ett tydligt exempel på detta. I ett på många sätt stimulerande sommarprat, tog David – som jag annars ofta uppskattar – med lyssnaren på resor till bland annat Iran, Indien och den svenska vardagen för att undersöka människors religiositet. Det blev även ett besök i ruinerna till Apollons tempel i Delfi i Grekland. Där återgav han de tre maximer som fanns inristade på templet för vad som är viktigast att veta i livet dag: Känn dig själv, inget till överdrift, tvärsäkerhet leder till förfall.
För David var det särskilt den tredje maximen, tvärsäkerhet leder till förfall, som blev hans budskap till lyssnarna för att avgöra vad som är god respektive ond och förtryckande religiositet. Tvärsäkerheten följs ”nästan alltid av ett tydligt vi och dem-tänkande” och då är ”våldet aldrig långt borta”. Mot denna ”extremism” står de ”mer måttligt engagerade pragmatiker”. Vilka exempel ges för den problematiska – tvärsäkra – religiositeten? Jo, den teokratiska regimen i Iran, hindunationalismen i Indien och – Carl Olof Rosenius och folkväckelsen i Sverige! Övertygelsen att människor går förlorade utan Kristus, för att använda John Stotts ord här ovan, skulle alltså vara synonymt med dålig religiositet.
Förutom att valet av Rosenius – som arbetade mot det förtryckande konventikelplakatet och för att gemene man själv skulle få ta ställning till evangeliet – som ett exempel på dålig religiositet kan te sig märkligt (det finns gott om exempel på förtryckande statskristendom i Sveriges historia), är påståendet ”tvärsäkerhet leder till förfall” självmotsägande. ”Tvärsäkerhet leder till förfall” är trots allt just ett tvärsäkert uttalande och som sådant knappast ett användbart redskap för att avgöra god religion. Kristna samhällsförbättrare som Moder Teresa, Martin Luther King och William Wilberforce var till exempel tvärsäkra på det kristna budskapet om alla människors okränkbara värde.
Det är snarare vad man är tvärsäker om, inte att man är tvärsäker, som kan leda till destruktiv religiositet. Även sekulära svenskar eller de ”mer måttligt engagerade pragmatiker” inom religionerna tenderar att vara tvärsäkra på sådant som mänskliga fri- och rättigheter.
Människor behöver vara fria att ställning till Jesu anspråk om sig själv – och vi behöver ta dessa anspråk seriöst. På samma sätt behöver vi ta Jesu överprästerliga förbön om att bli ett, bevaras i Gud och att helgas i sanningen på allvar. Det är trots allt i honom som är ”vägen, sanningen och livet” som vi alla kan bli ett. Det kan vi vara säkra på!
Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare
