Korsets mönster i de troendes liv kan inte komma som en överraskning. Varje människa som tar emot Jesus som Herre och Frälsare behöver ta med lidandet i sina beräkningar. Långfredagens budskap handlar också om dig och mig, skriver SEA:s Olof Edsinger.
När det här mailet skickas ut står vi på tröskeln till kristendomens viktigaste högtid. I hela kyrkan uppmärksammar vi det förunderliga i att Gud inte bara kom hit till jorden som en människa – han lät sig också förnedras, torteras och dödas på ett av världshistoriens mest brutala avrättningsredskap.
Korset sticker ut i jämförelse med andra religiösa symboler. Det har inget av den skönhet vi brukar söka efter när vi tar fram ett nytt, säljande ”varumärke”. Ändå står det i centrum både av den kristna tron och av den kristna kyrkans självförståelse – ett trotsigt tecken på en logik som går den här världens vise förbi. Som Paulus beskriver det hela: ”detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft” (1 Kor 1:18).
Korset är den enda platsen i mänsklighetens historia där himmel och jord har fått ett fullkomligt, jämbördigt möte. På korset, säger Bibeln, lägger Gud all den här världens synd och ondska på sig själv. Men samtidigt sker också det omvända: All den himmelska världens andliga välsignelse bereds möjligheten att landa på jorden. ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att för vår skull ta förbannelsen på sig”, skriver Paulus. Och vidare: ”Så skulle hedningarna genom Kristus Jesus få den välsignelse som gavs åt Abraham och vi sedan få den utlovade Anden på grund av tron” (Gal 3:13–14).
Korset vittnar därmed om en enastående och oförtjänt generositet från Guds sida – en kärlek som är beredd att gå i döden för vår skull. Men det berättar också om något som de flesta nog inte vill tänka på: Att synden i våra liv är något fruktansvärt, och att vår vilja att klara oss utan Gud får konsekvenser utanför vår egen kontroll. Därför ber vi i en av kyrkans syndabekännelser: ”Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår, och har del i världens bortvändhet från dig.” Jesus dog inte bara för synden i största allmänhet – han dog för din och min skull.
Men korset är en berättelse om våra liv även på ett annat sätt. För alla som säger sitt ja till Jesus blir nämligen korset förvandlat till en personlig realitet. När vi studerar evangelierna blir det tydligt att det som Jesus gick igenom under sina sista dagar var ett koncentrat av vad han hade mött redan under sin offentliga tjänst. Mitt i de fantastiska berättelserna om Jesu undervisning, underverk och möten med människor finner vi ett ständigt närvarande element av fiendskap. Bara i Johannesevangeliet kan vi läsa om hur Jesus blir bortstött av sin familj, får sitt rykte nedsvärtat, anklagas för att vara besatt, hotas med arrest och till och med med stening.
Och det chockerande är alltså att Jesu budskap till sina lärjungar är att samma reaktioner kommer att bli följden av deras eget beslut att följa honom. I sitt avskedstal till de tolv säger han: ”Om ni tillhörde världen skulle världen älska er som sina egna. Men nu tillhör ni inte världen, utan jag har kallat er ut ur världen, och därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag har sagt er: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er” (Joh 15:19–20). I ett annat sammanhang säger Jesus: ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge” (Luk 14:27).
Korsets mönster i de troendes liv kan av detta skäl inte komma som en överraskning. Varje människa som tar emot Jesus som Herre och Frälsare behöver ta med lidandet i sina beräkningar. Långfredagens budskap handlar också om dig och mig. Som Dietrich Bonhoeffer, vars martyrium vi i år högtidlighåller 80-årsminnet av, uttrycker det:
Korset är inte en olycka som drabbar oss. Det är det lidande, som för oss in i det direkta personliga förhållandet till Jesus Kristus. … Den gamla människan dör vid mötet med Jesus Kristus. Den som går in i efterföljelsen, går in i Jesu död: vi lämnar vårt liv åt döden och det är början av det hela. Korset är inte ett hemskt slut på ett lyckligt liv. Det står i början av gemenskapen med Kristus. När Kristus kallar en människa, säger han: Kom och dö med mig.
Samtidigt är det viktigt att säga att uttrycken för detta lidande kan variera. Precis som för Jesus kan det handla om martyrdöden. Alla utom en ur hans närmaste lärjungakrets skulle trots allt gå detta öde till mötes. Antalet blodsvittnen under kyrkans historia beräknas till svindlande 60 miljoner – av vilka nästan 2/3 miste livet under 1900-talet!
I vår del av världen har vi på senare tid varit förskonade från de mer brutala formerna av Kristuslidande. Men även här finns det ett korsbärande att räkna med. Ett av de vanligaste är den ensamhet som ligger i att vara kristen i en sekulär miljö. Liksom de missförstånd vi kan möta för att vår världsbild och våra prioriteringar är annorlunda jämfört med våra grannar och arbetskamrater som inte delar vår tro. Det finns ett utanförskap, en skam, en förvirring som hör samman med att vara Jesu Kristi lärjunge – också i Sverige i dag. Ett lidande som tar sig uttryck i att inte bli förstådd, inte accepterad, inte älskad.
När vi möter denna typ av reaktioner får vi påminna oss om att allt är som det ska. Vi får styrka både oss själva och våra nära och kära med att ”tjänaren är inte förmer än sin herre”. Inte så att vi ska söka lidandet, eller bete oss illa och på så sätt dra på oss omgivningens förakt. Men om vi följer vår Mästare i spåren kommer vi ofelbart att smaka också på hans kors. Som det så kärnfullt slås fast av Paulus: ”Så kommer var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas” (2 Tim 3:12).
Olof Edsinger, generalsekreterare
