När kyrkan fullgör det uppdrag som hon har mottagit från sin
Herre kan hon med profetisk skärpa vara den röst som avslöjar kejsarens nakenhet. Det är en dubbel tragik när det i stället är kyrkan som visar upp sin nakenhet, skriver SEA:s Olof Edsinger i en kommentar till Svenska kyrkans i Västerås val att titulera Jesus som ”hen”.
Vi hade knappt hunnit smälta vår julmat förrän det lilla Jesusbarnet på nytt blev en snackis i Sveriges medier. Den här gången var det Svenska kyrkan i Västerås som placerade Frälsaren på kartan. Dock inte på det sätt man kan förvänta sig från kyrkans sida, utan genom att tilldela honom det könsneutrala pronomenet ”hen”.
”Vi tyckte det var lite frimodigt att inte könskoda Jesus”, förklarar domprosten Susann Senter för P4 Västmanland. Hon ger också löftet (eller ska vi säga hotet?) att Guds son även i framtida predikningar kan komma att beskrivas på detta sätt. De senaste veckorna har man nämligen ägnat sig åt likabehandlingsfrågor inom prästkollegiet, och i linje med den senaste modeideologin vill man hädanefter agera normkritiskt. I detta kan inte ens Herren själv vara att betrakta som fredad.
”Herren”, förresten. Även detta är i dag ett ord som Svenska kyrkan tycks göra sitt bästa för att rensa ut ur sina gudstjänster. Låt vara att det är det vanligaste uttrycket för Gud i stora delar av Bibeln, men i direktiven till den nyligen antagna (och milt sagt omdiskuterade) kyrkohandboken stod att man så långt som det är möjligt ska försöka undvika hierarkiskt språk. Inte ens universums Skapare får därmed beskrivas med ord som Herre eller Kung. En ann, är så god som en ann,, och om Gud fortsättningsvis vill vara med får han minsann vara det på våra villkor.
För många av oss vanliga kyrkomedlemmar blir dock reaktionen på dessa försök att anpassa sig till det politiskt korrekta bara förtvivlan. Vi är glada att vi lever i ett fritt land, och var och en har rätt att tro på vad han eller hon vill. Men den kristna kyrkan bottnar i en betydligt djupare tradition än så. Många av oss skulle faktiskt säga att hennes existensberättigande ligger just i att hon är trogen den heliga Skrift som ligger till grund för hennes identitet som kyrka. I annat fall har hon reducerats till en intresseförening bland andra. Troheten mot Skriften är, om man så vill, hennes USP Ä unique selling point.
Att domprosten själv slår ifrån sig denna kritik är inte särskilt förvånande. Till Kyrkans Tidning säger hon att de som har problem med församlingens tilltag bara är ”ultrakonservativa” och sådana ”som alltid vill slå på Svenska kyrkan”. Men riktigt så enkelt är det faktiskt inte. För om det verkligen var så skulle väl inte Svenska kyrkans agerande ha blivit uppmärksammat i såväl riks- som internationella media? Däribland DN, Svenska Dagbladet och kvällstidningarna, samt finska Hufvudstadsbladet och brittiska Independent.
Faktum är att även Kyrkans Tidnings opinionschef kommenterar det hela med orden: ”Att Gud är bortom genus är en sak. Men teologiska frågetecken uppstår när den hållningen okommenterat glider över i andra trosartikeln om Jesus. Biblisk tro kännetecknas av att Gud griper in i den faktiska historien och använder riktiga människor av kött och blod. För kristna kulminerar detta skeende i Guds människoblivande i en faktisk fysik person Ä Jesus från Nasaret. Det blir otydligt och väldigt olyckligt när kyrkans egna annonser skymmer detta faktum.”
Ska även detta förklaras som ett uttryck för ”ultrakonservatism”? Snarare är det väl så att Västerås-församlingens klavertramp står att finna i det faktum att Västerås stift enligt en nyligen genomförd undersökning är det mest liberala i hela Svenska kyrkan. Att man helt enkelt har blivit så vana att ta sig friheter i relation till kyrkans tro och bekännelse att man inte längre ser sin marginalisering i relation till den världsvida kristenheten.
Indirekt erkänner faktiskt Susanne Senter detta när hon med gillande citerar en kollega som har uttryckt att ”Vi lever i ett universum i ständig utvidgning. För att ha någon relevans i sammanhanget behöver även språket för Gud utvidgas och växa.” Relevansen är alltså viktigare än bibeltroheten Ä och relevansen bedöms utifrån de för tillfället aktuella trenderna. Även lokaltidningen VLT konstaterar därför på ledarplats: ”Om du säger vart opinionsvinden blåser kan jag säga vart Svenska kyrkan är på väg.”
Det här fenomenet är förstås ett av huvudskälen till att Svenska kyrkan i dag tappar så många medlemmar. Förra året handlade det om hela 90 000 personer. Vissa av dessa lämnade för att de saknade egen tro och bekännelse. Men påfallande många gjorde det för att de tvärtom äger en sådan bekännelse Ä och upplever att Svenska kyrkan på denna punkt har förlorat sin trovärdighet. Ur den senare kategorin är det allt fler som rör sig vidare mot Katolska kyrkan, för mycket kan visserligen sägas om påven Ä men inte att han agerar vindflöjel för tidsandan. Den dag då påven talar om Jesus som ”hen” kommer, kort sagt, aldrig att komma!
När kyrkan fullgör det uppdrag som hon har mottagit från sin Herre kan hon med profetisk skärpa vara den röst som avslöjar kejsarens nakenhet. Det är en dubbel tragik när det i stället är kyrkan som visar upp sin nakenhet.
Olof Edsinger
Generalsekreterare
En kortare version av denna artikel har tidigare publicerats i Vestmanlands Läns Tidning
