Utan Guds storhet och upphöjdhet blir det inte något märkvärdigt med barnet i krubban. Och utan Guds heliga reaktion över synden kan Guds stora nåd emot oss människor reduceras till en mänsklig rättighet. SEA:s Olof Edsinger skriver om Guds helighet så som den möter oss i inkarnationens mysterium – liksom i tillvaron som helhet.
Vi har nyligen firat jul. För stora delar av världens befolkning har den varit ett tillfälle att påminna sig om ett av historiens mest förunderliga mirakler: att Gud för 2000 år sedan blev människa i Jesus Kristus. I bästa fall blev den även ett möte med Herren själv. Undret fullkomnas ju först den dag då det smälter samman med våra egna liv; då vi tar emot Jesus i våra egna hjärtan.
Ett av de vanligaste sätten att beskriva julnattens händelser är att det skedde något heligt. Vi sjunger om det i en av de mest älskade julsångerna: ”O helga natt, o helga stund för världen / Då Gudamänskan till jorden steg ned.”
Det heliga står i Bibeln för något som har med Gud och hans närvaro att göra. Att Gud är helig betyder att han är one of a kind – helt och hållet unik, helt och hållet ojämförbar. Paulus beskriver det som att Gud är ”den ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se” (1 Tim 6:15–16).
Julundret består alltså i att just denne Gud – den helige Guden – har stigit ned till den här jorden. Att det som inte borde vara möjligt faktiskt hände. Julnatten är helig för att den uppenbarar något nytt i religionens värld. Gud låter sig födas av en kvinna, han identifierar sig med sin fallna skapelse – men utan att samtidigt göra avkall på sin gudomliga identitet.
Därmed inte sagt att heligheten bara kan erfaras i det mest förtätade av tillvarons mysterier. Nej, det heliga kan slå emot oss även i vår vardag. Under julen är vi många som har tagit tid för att lyssna till olika former av julmusik, och när jag lyssnar till Sissel Kyrkjebøs version av nyss nämnda sång och låter ”O helga natt” flöda fram ur högtalarna – då leder det till att mina ögon tåras. Inte bara för att texten och musiken är så fin, utan för att Sissel har en förmåga att sjunga sången med vad som kan beskrivas som perfekt röst. Och i den här typen av erfarenheter tänker jag att vi får kontakt just med ”det heliga”. Det fullkomliga. Det som har något av Guds egen, unika kvalitet.
Eller ta den lika vardagliga situationen då vi tittar på en fotbollsmatch på TV. Till exempel det nyss avslutade fotbolls-VM i Qatar. Jag är knappast den ende som upplever att när någon av spelarna sätter bollen precis i krysset, när den sitter helt perfekt, när det inte finns något att anmärka på … då är det än en gång som att ögonen tåras. I vårt eget vardagsrum får vi kontakt med det där fulländade som bara kan få sitt fullödiga uttryck i Herren själv.
Heligheten vittnar alltså om Gud och Guds närvaro. Men i helighetens ljus kan man samtidigt säga att mörkret träder fram och avslöjas. Kontrasten mellan Guds storhet och upphöjdhet och vår egen litenhet och futtighet, blir uppenbar. Precis som för Jesaja i templet, som när den Helige uppenbarade sig i allt sitt majestät faller till marken och utbrister: ”Ve mig, jag förgås! För jag är en man med orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Kungen, Herren Sebaot” (Jes 6:4).
Annorlunda uttryckt: ett sant möte med Guds helighet kommer också att uppenbara något av vår egen brist på helighet. När du och jag ska stämma in i den sång som är hela livets sång, lyckas vi aldrig med något annat än att sjunga falskt. Och när det gäller att göra mål, är det vanligaste ordet för synd i Nya testamentet hamartia, vilket kan översättas just med att missa målet.
Därför kan man säga att Guds helighet är något främmande för den fallna människan. Sann helighet är inget vi kan förfoga över i oss själva, främst för att det är en kvalitet som bara tillkommer Gud, men också för att den står i konflikt med allt det som är syndigt eller bristfälligt i våra liv.
Därmed kan man säga att helighet i Bibeln också är något farligt. Heligheten gör anspråk på oss människor som vi inte kan leva upp till i oss själva. Att sträva efter helighet skulle därmed kunna liknas vid en nattfjäril som är ute och flyger och får syn på en öppen eld. Insekten dras oemotståndligt närmare ljuset och värmen, men om den kommer alltför nära slutar det med katastrof: lågorna får fatt i fjärilens vingar och bränner upp dem. Även detta kan ses som en bild för Gud och hans helighet. Med Hebreerbrevets formulering: ”Vår Gud är en förtärande eld” (Hebr 12:29).
Men trots detta är alltså heligheten något gott. Ja, faktum är att den är livsnödvändig. Självaste himlen beskrivs som en tillvaro då Gud – den helige Guden – ska bli ”allt i alla” (1 Kor 15:28; jfr Joh 17:3).
Dubbelheten hos Gud och hans helighet gör samtidigt att vi som troende ställs inför ett val: Ska vi låta Herren träda fram i våra liv som helig, med all den härlighet och smärta som det kan innebära för vår del? (Härlighet, för att vi får direktkontakt med vår Skapare. Smärta, för att vi påminns om vår egen litenhet och synd.) Eller ska vi söka efter en annan väg i relation till Gud, där vi på olika sätt försöker ta ned honom ”på jorden”?
I vår tid tycks det vara det senare alternativet som dominerar i förkunnelsen. Påfallande ofta talar vi i kyrkan om de dimensioner av Guds väsen som stryker oss själva medhårs – nåden, kärleken, barmhärtigheten. Betydligt mer sällan talar vi om det som kan förknippas med Guds helighet – till exempel det som Jesus säger ska känneteckna den helige Andes överbevisande verk här på jorden: synd, rättfärdighet och dom (se Joh 16:8).
Risken med en sådan förskjutning är att vi mer och mer fjärmar oss från Bibelns budskap. Att vi plockar ut de delar av Guds självuppenbarelse som svarar mot vårt eget behov av bekräftelse, men tappar bort de delar som vittnar om honom som värdig vår tro och lydnad.
Sanningen är ju den att det ena inte kan tänkas utan det andra. Utan Guds storhet och upphöjdhet blir det inte något märkvärdigt med barnet i krubban. Och utan Guds heliga reaktion över synden kan Guds stora nåd emot oss människor reduceras till en mänsklig rättighet.
Därför sjunger vi också i ”O helga natt” om hur en ”hoppets stråle går igenom världen” just för att det barn som blivit fött ska ”försona världens brott och synder”. Inför detta mysterium återstår bara tillbedjan. Ja, responsen behöver rimligen innefatta såväl vördnad inför Guds helighet som tacksamhet inför hans nåd. ”Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet. O helga natt, du frälsning åt oss gav.”
Olof Edsinger
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Ursprungligen publicerad i Dagen 230112
