Allians för ansvarstagande medborgarskap. Så heter värdorganisationen för den konferens som för andra året arrangerades i London nu i veckan. Totalt fyllde 4000 personer ExCel Arena, mestadels från Europa men även från USA, Australien och Nya Zeeland.
Konferensen är skapad som en samlingspunkt för konservativa tänkare, och ett antal kända politiker ingick i talarskaran – däribland Torys partiledare Kemi Badenoch, Reform UK:s Nigel Farage, USA:s talman Mike Johnson (via länk) och Australiens tidigare premiärminister John Anderson.
Men de frågor som diskuterades var inte bara politiska. Om något var de snarast existentiella. Mer om detta lite senare.
Den formella inbjudaren, och ordförande i konferenskommittén, var baronessan och Tory-profilen Philippa Stroud. Den mest namnkunnige i sammanhanget – som även på plats hyllades som en celebritet – var den kanadensiska psykologen Jordan B Peterson. ARC:s advisory board består dock av ett antal mer eller mindre kända personer, från olika delar av samhället. Och anslaget för konferensen var i grunden brett: under dagarna avhandlades alltifrån energifrågor till barnafödande, via AI, konst och religion.
Dagens ETC skriver i en sedvanligt konspiratoriskt text om ”Jordan Petersons massmöte mot ’woke’”. Och visst fanns det inslag av sådan kritik. Tidigare presidentkandidaten Vivek Ramaswamy förklarade till exempel att den utrensning av DEI-ideologi som just nu pågår på federal nivå i USA handlar om ren och skär kapitalism: Företagande och politik bör helt enkelt inte blandas samman, och när så ändå sker tenderar det att slå mot affärsmässigheten.
Men den verkligt stora bubblaren i sammanhanget var ändå Gud.
Det hör nämligen till saken att en stor del av de medverkande på konferensen var bekännande kristna. Och då inte bara personer som man kunde vänta sig detta av. Ingen förvånas över att den katolske Bishop Barron, den ortodoxe författaren Rod Dreher eller den evangelikale teologen Os Guinness har ett uttalat kristet vittnesbörd.
Mer anmärkningsvärt är att tidigare affischnamn inom nyateismen som Ayaan Hirsi Ali och hennes man Niall Ferguson nyligen har låtit döpa sig i sin lokala församling. Eller att både ledarskapsgurun Arthur Brooks och techmiljardären Peter Thiel talar om vikten av den egna gudstron.
Men den som talade allra mest om Bibeln och Jesus var ändå Jordan B Peterson. I sitt första av flera anföranden under konferensen talade han om ömsesidig offervilja som varje samhälles grundpelare. Redan ett barn behöver lära sig att ”det är inte min tur varje gång”, sa han, och den kristna kyrkan har varit avgörande för det samhällsbygge som sätter självuppoffringen i centrum – med Jesus som den stora förebilden.
När vi ensidigt går över till att tala om (individuella) rättigheter, försvinner därmed något av det viktigaste i det västerländska projektet. Likt flera av de andra talarna menar Peterson att vi nu håller på att riva ned det som våra förfäder byggde upp.
Civilisationskritiken gick därmed som en röd tråd genom ARC-konferensen. Men det var samtidigt tydligt att man ansträngde sig för att ha en konstruktiv approach. Första dagen kretsade kring vårt västerländska arv, andra dagen kring de val vi just nu står inför och tredje dagen kring att få fram byggare och entreprenörer för framtiden.
För en svensk är det mycket som framstår som ovanligt i denna mix. Först och främst den ogenerat konservativa utgångspunkten: Vi bygger vidare på våra fäders och mödrars ansträngningar och vi har alla ett ansvar för vårt gemensamma samhällsbygge. Men också det breda anslaget: Hur kan vi på samhällets olika arenor bygga ett samhälle där så många som möjligt kan blomstra och komma till sin rätt?
Och så var det det där med Gud, som förstås är mer ovant för en svensk än för exempelvis de amerikanska deltagarna. Vad som just nu verkar hända är att en växande andel intellektuella, även i Europa, identifierar Gud och den kristna tron som den borttappade pusselbiten i det västerländska samhällsbygget. En pusselbit som om den inte återerövras kommer att leda till allt större fantomsmärtor.
Framtiden får utvisa om den här trenden får ett motsvarande fäste även här i Sverige. Klart är i alla fall att det i den yngre generationen svenskar – den som också har kallats för ”nykonservativ” – finns ett allt större intresse för att ställa sig de frågor som så många ställde i ExCel arena.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Läs på svensktidskrift.se
