Den andliga kampen är en ständigt närvarande realitet, och detta gäller oavsett om vi är kristna eller inte. I många fall intensifieras kampen när vi går på ”offensiv” för det som är Guds rikes sak. Därför behöver vi komma ihåg att be för dem som på olika sätt befinner sig på frontlinjen. Bara om vi är medvetna om den andliga kampen kommer vi att göra bruk av de vapen som vår Frälsare själv har gett oss. SEA:s Olof Edsinger skriver om ett ständigt aktuellt tema.
Den bibliska världsbilden är i grunden väldigt svartvit. ”Vi vet att vi tillhör Gud och att hela världen är i den ondes våld”, skriver Johannes i sitt första brev (1 Joh 5:19). Rent konkret innebär detta att det finns:
- två riken – Guds rike och djävulens rike (jfr Apg 26:18).
- två herrar – den treenige Guden och Satan och hans hantlangare (jfr Matt 6:24).
- två medborgarskap – antingen är vi Guds barn och tillhör honom eller så är vi djävulens barn och står under hans inflytande (jfr 1 Joh 3:10).
Samma världsbild kommer till uttryck i Paulus ord i Efesierbrevet 2, där han först beskriver sina läsares förflutna för att därefter slå fast deras position i Kristus. Innan de blev kristna, skriver han, var de ”döda genom [sina] överträdelser och synder … och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn” (Ef 2:2–3). Nu, däremot, har de blivit andligt uppväckta och sitter med honom ”i den himmelska världen, i Kristus Jesus” (Ef 2:6).
Om detta finns det mycket att säga. Men det mest grundläggande är kanske att vi som Guds barn har blivit införda i ett helt nytt paradigm – från Satans domäner till Guds rike. Samtidigt kan vi förtydliga att vare sig Johannes eller Paulus behöver tolkas som att alla som inte tror skulle vara aktiva anhängare till fienden. Problemet är bara att Skriften inte förser oss med någon tredje väg. Som Jesus själv uttrycker det: ”Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig skingrar” (Luk 11:23).
Av detta följer också att vi som kristna har blivit indragna i en andlig strid. Vi har tagit ställning i en konflikt som tycks ha rasat så länge det har funnits människor på jorden. I Uppenbarelsboken 12 står det att ärkeängeln Mikael och hans änglar någon gång i urtiden ”stred mot draken” och att ”den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom” (Upp 12:7, 9). Vidare får vi veta att en konsekvens av denna strid är att ”djävulen har kommit ner till [oss] i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort” (Upp 12:12).
Rent konkret innebär detta att varje ställningstagande som vi gör för Gud också går att betrakta som ett ställningstagande mot den onde. Allt vi gör för att utbreda Guds rike ibland oss – det må handla om bön eller förkunnelse, om församlingsbyggande eller diakoni – är en offensiv mot djävulen och hans rike.
Även om vi inte alltid tänker på det, råder det därmed ett permanent andligt krigstillstånd. Den osynliga världen är lika verklig som den synliga, och den är hela tiden med och påverkar vad som sker i den tillvaro som vi kan se och ta på. ”Vi kämpar inte mot kött och blod”, skriver Paulus, ”utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna” (Ef 6:12).
Konsekvenserna av detta kan räknas upp i det oändliga. När Guds ord inte verkar det som det var tänkt att verka, är det enligt Jesus för att ”Satan … tar bort ordet som är sått” (Mark 4:15). När människor inte kommer till tro är det för att ”den här världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet” (2 Kor 4:4). När kristna förföljs för sin tro är det för att fienden rasar mot församlingen (Upp 2:10 m fl). Och så vidare.
Detta betyder inte att den andliga kampen är den enda förklaringen till världens många problem. Bibeln talar ju också om synden som en viktig orsak till dessa. Både som kristna och som icke-kristna har vi dessutom ett personligt ansvar för hur vi förhåller oss till Guds sanningar. Men ytterst sett – bakom det vi kan se och ta på – finns det hela tiden en andlig verklighet. Och mot andliga fiender är det bara andliga vapen som biter.
Det här blir tydligt inte minst i Paulus undervisning om trons rustning. Aposteln talar där om vikten av att vara iklädd ”hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp” (Ef 6:11). Därefter listar han de olika delarna i det beskydd som vi som kristna har blivit erbjudna: sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, villighetens skor, trons sköld, frälsningens hjälm och Andens svärd.
Bilden, som från början går tillbaka på bland annat Jesaja 11:5 och 59:17, ska i praktiken ses som en metafor för Kristus själv. När vi står ”med honom i den himmelska världen” (Ef 2:6) är vi iklädda honom (se Gal 3:27) och kan på så sätt även åtnjuta det beskydd som ligger i att tillhöra honom som på korset har besegrat den onde (se Kol 2:15).
Även här krävs det dock en form av samarbete från vår sida. Vi måste nämligen aktivt ta på oss rustningens olika delar. Vi måste välja att bekänna oss till sanningen, att leva i helgelse, att gensvara på Jesu missionsbefallning … och vi måste hålla fast vid Andens svärd, som är det enda offensiva vapnet i den andliga vapenrustningen. Precis som Jesus själv (se Matt 4:1–11) får vi strida mot den onde genom Guds ord och löften. Bara där finns det en slutgiltig seger över fienden att vinna.
Som Lausannedeklarationen uttrycker det hela: ”Vi tror att vi ständigt är engagerade i en andlig kamp mot onda andemakter, som försöker att omintetgöra den kristna församlingen och hindra dess ansträngningar i världsvid evangelisation. Vi känner vårt behov av att ikläda oss Guds vapenrustning för att kunna kämpa i denna strid med sanningens och bönens andliga vapen. Vi upptäcker fiendens aktivitet inte bara i falska ideologier utanför den kristna församlingen utan också inom den i falska evangelier som förvränger Skriften och ställer människan på Guds plats. Vi behöver både vaksamhet och urskillning för att bevara det bibliska evangeliet.”
Även bönen spelar en betydande roll i detta. Ett konkret beskydd i den andliga kampen kan till exempel vara att i bön ikläda sig trons rustning. Att helt enkelt tala ut Paulus ord från Efesierbrevet över sig själv och sin familj. På ett ännu mer grundläggande plan kan man säga att dopet ger oss ett skydd i den andliga kampen. Det är inte för inte som man i flera kristna traditioner kombinerar dopet med någon form av befrielsebön, där prästen eller dopkandidaten får avsäga sig djävulen och hans gärningar.
Den andliga kampen är en ständigt närvarande realitet, och detta gäller oavsett om vi är kristna eller inte. I många fall intensifieras kampen när vi går på ”offensiv” för det som är Guds rikes sak. Därför behöver vi komma ihåg att be för dem som på olika sätt befinner sig på frontlinjen. ”Be också för mig, att ordet ges mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt förkunnar evangeliets hemlighet”, skriver Paulus till efesierna (Ef 6:19).
Samtidigt ska vi inte fokusera mer än nödvändigt på den här dimensionen av det kristna livet. Om något bör vi med Jesu ord vara ”listiga som ormar och oskyldiga som duvor” (Matt 10:16). Men det är ju också som ordspråket säger: Känn din fiende. Bara om vi är medvetna om den andliga kampen kommer vi att göra bruk av de vapen som vår Frälsare själv har gett oss!
Olof Edsinger, generalsekreterare för SEA
Denna artikel har i en tidigare version varit publicerad i ELM:s tidning Till Liv nr 10 2020
